2015-02-03

Inför EU-folkomröstningen 1994 argumenterade de socialdemokratiska eurofilerna entusiastiskt för att Sverige skulle gå med i ”ett socialdemokratiskt EU”, och försökte därmed trolla bort det reellt existerande marknadsliberala EU som Ingvar Carlsson och Mona Sahlin i praktiken, och i förening med moderater typ Carl Bildt och storföretagare typ Pehr Gyllenhammar, förmanade svenska folket att rösta ja till.

Det har nu gått över 20 år sedan Sverige blev medlem i EU. Marknadssossarna har haft gott om tid att förverkliga sina utlovade premisser. Hur har det gått? Kan någon, till exempel Stefan Löfven som inför EMU-folkomröstningen 2003 var ordförande för ja-kampanjen Fackliga röster för Europa, visa på något exempel där EU under de gångna drygt 20 åren har blivit ”socialdemokratiskt”?

I verkligheten är det precis tvärtom. Den nyliberala marknadsideologin har inte bara bestått utan än mer blivit befäst genom fördragsändringar och antagande av diverse formellt mellanstatliga pakter varav euroländernas finanspakt [vilken regeringen Reinfeldt och den dagsfärske partiordföranden Löfven i oträngt läge anslöt Sverige till] är den senaste, men inte sista, exponenten.

Parallellt har Sverige, oavsett regeringarnas kulör, successivt förvandlats till det kanske mest marknadiserade av alla medlemsländer i EU. Privatiseringar av välfärden, utförsäljning av statlig egendom, avreglering av järnvägen och underminering av kollektivavtalen är några exempel i mängden.

Det fundamentala problemet med EU är – förutom frånvaron av funktionell parlamentarisk demokrati - att nyliberalismen har ideologisk hegemoni, den är de facto konstitutionaliserad [vilket i sig är en demokratisk abnormitet]. Den tveksamme rekommenderas att studera Lissabonfördraget, EU:s grundlag.

Eller att begrunda fallet Grekland där aristokratiska makthavare i Berlin och Bryssel med utpressning och politiska diktat opererat sedan eurokrisen utbrott, med den i EU grundlagsfästa nyliberala ideologin, merkelismen, som medel och mål. Resultatet är, med alla mått mätt, förödande.

HUGO TORSTENSSON