2015-03-16

”Frankrike sätter i verket de utsatta reformerna (…) med den bestämda omsorgen för en social dialog för att maximera accepterandet och åtgärdernas påverkan. Regeringen publicerade i december sin agenda för reformerna”. Så byråkratiskt underdånigt skriver den franska regeringen till EU-kommissionen den 18 februari.

Till skillnad från Grekland, där EU med Trojkan fortsätter kräva den nya grekiska regeringen på drakoniska och oförsonliga åtstramningsåtgärder och ett budgetöverskott på upp till fyra procent, har EU under en följd av år accepterat att Frankrikes budgetunderskott varit över fyra procent. Regeringens skrivelse om programmet för nationella reformer (PNR) till EU-kommissionen är ett led i att Frankrike skall uppfylla stabilitetspaktens och EUs finanspakts åtstramningskrav. Regeringen förklarar för EU-kommissionen att man för att uppfylla finanspakten (som i Frankrike kallas ansvarspakten) fram till och med 2017 kommer att ge företagen skatte- och avgiftslättnader på 40 miljarder euro. Detta skall finansieras med som det heter reformer, men som i själva verket är smärtsamma nedskärningar i de offentliga utgifterna på 50 miljarder euro 2015 till och med 2017.

En del i nedskärningspolitiken är lag Macron, namngiven efter ekonomiministern Emmanuel Macron. Då den impopulära socialistregeringen inte har majoritet för lagen i nationalförsamlingen utnyttjade den möjligheten 17 februari att driva ingen om denna lag utan omröstning i nationalförsamlingen genom att tillämpa artikel 49-3 i konstitutionen. Denna artikel har tidigare använts 2006 av den dåvarande borgerliga regeringen Villepin för att driva igenom en lag om första anställningskontrakt (som senare revs upp), som den nuvarande presidenten Francois Hollande då kallade för ”en förnekelse av demokratin”. Nu använder han sig själv av artikeln för att driva igenom den av EU beställda åtstramningspolitiken. Om lagen Macron slutligen får effekt kommer den bland annat att: banalisera arbete på söndagar och nätter så att ingen extraersättning utgår; kraftigt underlätta för arbetsgivarna att säga upp anställda; beröva motsvarigheten till svenska skyddsombud möjligheten att utföra sina uppgifter; kortsluta rätten till arbete och att ha skyddsombud inskrivna i kollektivavtal.

Skrivelsen till EU-kommissionen nämner också att det så kallade reformprogrammet: skall förenkla regelverket för varor och tjänster; göra varutransporter effektivare genom ytterligare avreglering; reformera yrkesutbildningen; förlänga intjänandeperioden för pensioner till 43 år; spara i den offentliga administrationen genom att minska antalet regioner och departement och slå samman de många kommunerna sedan Napoleontiden till större enheter.

Men inte nog med detta. I skrivelsen till EU-kommissionen vill den så kallade socialistiska regeringen reformera reglerna för den sociala dialogen. Regeringen förbereder nu en ny lag Rebsamen, döpt efter arbetsmarknadsministern Francois Rebsamen. I skrivelsen till EU-kommissionen beskrivs syftet som att ”förstärka effektiviteten i den sociala dialogen på företagsnivå genom att rationalisera regelverket och anpassa reglerna efter företagets storlek genom öka marginalerna av manövrar i kollektivavtalen på företagsnivå”. Detta är inget annat än ett angrepp på fackföreningarnas oberoende och deras möjlighet att driva kollektivavtalsförhandlingar, och ett sätt för regeringen att försöka legitimera nedskärningspolitiken.

EU är nöjd med att demokratin har åsidosatts. När EUs järnlady Angela Merkel passerade förbi Frankrike den 20 februari kommenterade hon lag Macron med. ”Det är en bra sak att den lag har antagits”. EUs ekonomikomissionär, fransmannen Pierre Moscovici och tidigare minister i Hollanderegeringen, sade 23 februari: ”Det faktum att lag Macron har antagits under svåra förhållanden visar att Manuel Valls (premiärministern) verkligen har avsikterna och inte kommer att hejda sig på vägen” och han tillade att ”denna lag bara är ett första steg”. Han syftar på programmet för nationella reformer, som EU-kommissionen kommer att granska i april, och nämner särskilt att man ”på arbetsrättens område kan komma mycket längre”.

Men de franska fackföreningarna finner sig inte i åtstramningsåtgärderna och en påtvingad social dialog. De har till skillnad från många andra EU-länder stolta revolutionära traditioner. Den 9 april har de viktigaste och största nationella facken, CGT, FO och Solidaire kallat till strejker och manifestationer över hela landet både inom offentlig och privat sektor mot ansvarspakten och för att slutligt knäcka lag Macron. Redan idag försiggår ett stort antal strejker på företag och myndigheter, och bitterheten mot lag Macron växer.

Men regeringen Hollande, pressad av det internationella kapitalet med EU-kommissionen som verktyget, kan hamna i allvarliga problem redan före 9 april. Den 22 mars och 29 mars är det val till de 96 departementen (ungefär motsvarande landstingen, men med mycket fler uppgifter). Enligt en pessimistisk prognos står socialistpartiet inför en grekisk kollaps på samma sätt som det grekiska Pasok. Enligt tidningen Le Figaros förstasida 5 mars riskerar socialistpartiet bara att får behålla 15 av de 64 departement man idag har majoritet i. Och en nära tjänsteman till Hollande säger: ”Användandet av artikel 49-3 har inte gjort saken bättre. Det riskerar att skapa sprickor”. Trots detta vidhåller statssekreteraren för reformering av statliga verksamheter Thierry Mandon att oavsett utgången av departementsvalen skall åtstramningspolitiken fortsätta.

Men för en av de många fackliga aktivister som förbereder 9 april är i stället budskapet: ”Den bästa hjälp som grekerna kan få är att slåss för att blockera regeringens (den franska) politik och öppna vägen för en generalstrejk, som leder till att den femte republikens och Europeiska unionens institutioner förstörs”. Frankrike går mot en het vår.


Jan-Erik Gustafsson