2017-05-15
 Hela EU:s ledargarnityr med Donald Tusk, Jean-Claude Juncker, Angela Merkel m.fl. andas ut efter att det globala finanskapitalets kandidat, den filosofiutbildade bankmannen Emmanuel Macron, nu blir president i Frankrike. Statsminister Stefan Löfvén säger att ”vi gratulerar Emmanuel Macron till segern i det franska presidentvalet. Det är en seger för det franska folket och för det europeiska samarbetet”. EU:s tidigare propagandaminister och Sveriges nuvarande utrikesminister Margot Wallström skriver ”vi ser fram emot ett gott samarbete och att tillsammans ta steg mot ett bättre och starkare EU”.

 Men hur kan Löfvén och Wallström kalla det en seger för franska folket när bara 20 av 46 miljoner röstade på Macron? 11 miljoner röstade på högerdemagogen Marine Le Pen och 15 miljoner avstod från att rösta eller röstade blankt. Dessutom säger valundersökningarna att 64 procent röstade på Macron för att Le Pen inte skulle bli president, och 50 procent röstade på Le Pen för att Macron inte skulle bli president!

 I själva verket är Macron seger ett uttryck för ett Frankrike och ett EU i kaos. För Macron är det i första hand storföretagens väl som gäller. Han vill att EU:s medlemsländer skall integreras mer och att eurozonen skall ha en egen budget, och han propagerar för att euroländernas skall ha en egen finansminister. Dessutom vill han lansera en ”Buy European Act”, som skall skydda europeiska företag och stärka deras konkurrenskraft, allt enligt den globala och EU-elitens önskemål. Utrikespolitiskt har han i april uttalat sig för ett militärt ingripande i Syrien med hänvisning till den outredda kemgasattacken i byn Khan Sheikhun. Som Francois Hollandes tidigare ”sherpa” eller vänstra hand på G7- och G20-möten är det osannolikt att han kommer att verka för ett borttagande av EU:s sanktionspolitik mot Ryssland. ”Jag kommer att försvara Europa. Det är vår civilisation som står på spel” sade Macron i sitt segertal utanför Louvren.

 Hur kan en socialdemokratisk statsminister och utrikesminister gratulera en man som vill säga upp 120 000 statsanställda, som under ”pappa” Hollande var ansvarig för massiv avreglering av välfärdsfunktioner och arbetsrätt i enlighet med ett antal EU-direktiv (Macron- och El Khomrilagarna), en uberiseringen av samhället och som avskyr oberoende fackföreningar?

 Märkligt är också hur den svenska socialdemokratins ledning kan hylla en uppstickare och avfälling från socialistpartiet som inte ens har ett parti bakom sig. Detta att Macron ännu inte har ett etablerat parti utan leder en snabbt ihopsamlad rörelse kommer förhoppningsvis att medföra att han blir vad Teresa Kuchler i SvD skriver en ”potiche” – ”en liten dekorativ vas”. För den 11 och 18 juni följer val till nationalförsamlingen i Frankrikes 577 valkretsar. Till SvD säger professor Dominique Reynie: ” För att kunna driva igenom sin politik så måste en fransk president ha antingen egen majoritet i nationalförsamlingen, eller så måste han eller hon gå ihop med småpartier”.  Det blir inte lätt för en president som saknar ett stort antal valbara kandidater i de 577 valkretsarna.

 Detta ger hopp för alla progressiva demokrater och en fackföreningsrörelse som på gatorna under 2015 massivt protesterade mot Macrons och socialistpartiets drakoniska angrepp på välfärd och arbetsrätt. Denna progressiva rörelse som i första presidentvalomgången främst slöt upp bakom Jean-Luc Mélenchon har framtiden för sig. Ett är säkert. Det franska folket kommer inte att acceptera ytterligare åtstramningspolitik och ökad ojämlikhet. För i Frankrike betyder frihet i första hand frihet för vanligt folk och inte frihet för storföretagen och EU-eliten. Och jämlikhet och solidaritet är värdeladdade ord som ännu inte har kastats på sophögen.

Jan-Erik Gustafsson