EU kan inte reformeras

En intervju 26 juni för Mediapart (tillhör Verso Books, min anm.) med Stathis Kouvelakis analyserar vad som står på spel efter Brexit. Kouvelakis är en akademiker i politisk filosofi vid Kings College London, och en tidigare medlem av Syrizas centralkommitté och numera en medlem av Enhetspartiet (Popular Unity).
Stathis Kouvelakis var medlem av Syrizas centralkommitté när partiet vann det grekiska valet i januari 2015. Han tillhörde dem som bröt med premiärminister Alexander Tsipras, och argumenterade istället för att Grekland skulle lämna eurozonen och göra ett tydligt brott med EUs institutioner. Han undervisar och bor i London, och han ger här för Mediapart sin analys av konsekvenserna av den brittiska folkomröstningen.

Mediapart: Hur tolkar ni resultatet av Brexit?
SK: Det första som kan noteras är att Europeiska unionen förlorar alla folkomröstningar över förslag som härstammar från EU eller som berör EUs maktbefogenheter. De ständiga försvararna av  EU-projektet måste fråga sig själva varför så är fallet. Men detta är första gången som frågan om att lämna eller vara kvar har direkt ställts. Och enligt min åsikt nu när en av de tre stora europeiska länderna har valt att bryta med EU markerar detta slutet på det nuvarande EU-projektet. Utgången avslöjar fullständigt något som vi redan vet, nämligen att EU är ett projekt byggt av och för eliterna, och som inte har ett folkligt stöd.
Så ni är tillfredställd?
Ja. Förvisso riskerar den legitima brytningen med EU att tas över av höger- och främlingsfientliga krafter, som den brittiska folkomröstningskampanjen visade. Men jag tror också att den kan bli en möjlighet för progressiva krafter i kampen mot nyliberalism och ett auktoritärt Europa – dvs EU så som det existerar. Jag tror att anti-nyliberala krafter till vänster kan finna nya uttryck i andra länder än vad de kan i Storbritannien. Det är sant att ”Lexit” knappast var hörbart i Storbritannien, och det fanns en splittring mellan ledningarna av de politiska partierna och fackföreningarna och deras folkliga och arbetarklassbas, vilka med stor majoritet tog avstånd från EU.
Labourpartiet var splittrat mellan å ena sida dess parlamentariker och partimaskin, och å andra sidan den stora majoriteten av dess väljare. Lexits organisatörer och väljare klämdes mellan dessa två läger. Dessutom är den nuvarande ledaren Jeremy Corbyn i verkligheten mycket fientlig mot EU, men tvingades att kampanja för Stannasidan beroende på maktförhållandena bland parlamentarikerna och partimaskineriet.
I februari 2015, när jag fortfarande var en del av Syrizas centralkommitté, deltog jag i ett stort möte i TUCs (brittiska LO) fackföreningsbyggnad i London för att fira vårt partis seger i Grekland. Jeremy Corbyn  – som vid den tiden ingen trodde skulle kunna bli Labours ledare – kom över för att prata med mig vid sidan av mötet. Han frågade ”Har ni någon Plan B? EU kommer att mala ned er och börja med att attackera era banker”.
Han berättade för mig om sin chock som ung aktivist i kölvattnet av Labours seger i valet 1974 på ett radikalt program. Det brittiska banksystemet attackerades omedelbart, vilket tvingade Storbritannien att vända sig till IMF och anhålla om lån i utbyte mot att införa åstramningsåtgärder. Han ville att jag skulle försäkra honom om att vi hade en Plan B. Jag tillhörde minoriteten inom Syrizas ledning så jag kunde bara säga till honom att han fick diskutera det med Tsipras och försöka övertyga honom.
Den här anekdoten visar att han har inget till övers för EU. Det är bara det att Labours partimaskineri och dess parlamentsledamöter är hårdnackat fientliga mot honom. Och de beskyller honom nu för att gjort för lite för Stannakampanjen. Samma media som argumenterade för att Stanna vill få bort honom, fastän Brexit vann, på grunder att han inte gjorde tillräckligt…
Är ni överraskad av resultatet?
Nej. Vad som slog mig under den här kampanjen är intrycket av ett ”déjà-vue”. Jag var lycklig nog att bo i Frankrike under folkomröstningen 2005 om den europeiska konstitutionen, i Grekland under förra årets folkomröstning om Junckers åtstramningsplan, och under folkomröstningen nu här i Storbritannien. Vid alla tillfällena förde de som försvarade EU fram ett allt mindre positivt samtal och väsentligen använde de sig av argument som var grundade i skrämsel och fruktan, och lyfte fram alla de olyckor som skulle drabba Storbritannien om det brittiska folket röstade fel.
Som vanligt framförde Schäuble och Juncker hotelser och t.o.m. Obama spelade sin roll genom att förklara vilken katastrof ett Brexit skulle vara. I Frankrike fokuserades mycket på det faktum att kampanjen för Brexit drevs av motbjudande figurer – vilket de är – från Boris Johnson till Nigel Farage. Men media undvek faktumet att Stannasidan stöddes av hela det självsäkra etablissemanget – med det arroganta London City i frontlinjen – och att media i sig självt var en del att få de vanliga väljarna att stanna kvar.
Tror ni att det kommer att bli en demokratisk omvändelse i Europa, så som många nu vill efter Brexit?
I växande grad förstår nu vänsterkrafter att EU inte kan reformeras i en progressiv riktning med ett mera demokratiskt sätt att fungera, därför att själva dess arkitektur är utformat så att det inte kan reformeras. Allting ligger under lås och bom – och efter att ha undervisat vid en institution för Europeiska studier kan jag försäkra er om att mina specialistkollegor är medvetna om detta. EU byggdes aldrig upp för att använda sig av en parlamentarisk demokrati, vars ”populistiska” frestelser det alltid har fruktat.
Den brittiska folkomröstningen är således ett tillfälle som är värt att ta av alla de som har trott på en Plan B, och som är medvetna om att verkliga alternativ kräver en brytning med EU. Från Jean-Luc Mélenchon i Frankrike till Oskar Lafontaine och Sara Wagenknecht i Tyskland, vänstern i Podemos eller de som lämnade Syriza förra året (inkl. Jonas Sjöstedt i vänsterpartiet, min anm.) måste alla dessa anti-nyliberala krafter gripa tillfället i detta ögonblick, om de inte vill bli allvarligt bestraffade av nationalister och främlingsfientliga krafter som exploaterar den folkliga ilskan.
Men sedan vänsterkrafterna brutit med Tsipras tycks de ganska livlösa…
En nylig Pew Institute studie om Europhilia – täckande en brett urval av den Europeiska befolkningen – har visat att över 71 procent av grekerna inte längre accepterar EU och att en tredjedel av dem vill lämna eurozonen. Förvisso är det grekiska politiska fältet blockerat, och som en följd av Tsipras kapitulation förra sommaren är känslorna av nederlag och demoralisering fortfarande starka. Men vi har sett rörelser till vänster om Syriza som vinner terräng, som Enhetspartiet eller rörelsen som lanserats av Zoe Konstantopoulou. Vi är i början av en viktig återupprättning på den europeiska skalan, och står inför en radikalisering av antingen vänster och internationalistisk karaktär eller av höger och främlingsfientlig dito. Om vänstern som säger att den är fientlig till nyliberalism fortsätter att upprepa litanian och slogans om ett ”socialt Europa” och att ”reformera de Europeiska institutionerna” kommer den inte bara reducera sig själv till en obetydlighet utan kommer att fullständigt svepas bort.
Spelade det någon roll för den brittiska folkomröstningen hur Grekland behandlades förra året?
Nigel Farage, ledaren för det nationalistiska och främlingsfientliga UKIP, gjorde invändningar i EU-parlamentet i vilka han anklagade EU för att uppträda diktatoriskt mot Grekland. Han sade saker som hela den brittiska och europeiska vänstern skulle ha sagt. Den brittiska omröstningen är bara ett friskt tecken på att bryta med EU. Väljarna förstår att detta står mitt i blickpunkten för dagens representativa politik, nämligen problemet med en pro-EU elit som föraktar populära skikt och själva idén om folklig suveränitet. EU-projektet har passivt tolererats medan den ekonomiska situationen var flytande, men detta föll ihop när ekonomin försämrades och tvångströjan av åtstramningsåtgärder hårdnade överallt under trycket av EUs institutioners petande kontroll.
Den geografiska spridningen av det brittiska resultatet är slående. Här pratar vi om två olika länder. Bubblan London City och Sydöst står inför ett nytt land – ett som vi aldrig diskuterar, därför att vi föredrar att prata om det multikulturella London. Innan jag undervisade i London arbetade jag vid ett universitet utanför Birmingham i Wolverhampton. Det var en oerhörd skillnad mellan dem. Stadens centrum var ruinerat. I ett England, där den industriella revolutionen startade, känner sig alla övergivna och dömda till en social och ekonomisk död. Labour har lämnat hela befolkningar åt sitt öde, och således lämnat fältet fritt för partier som UKIP.
Detta är paradoxalt därför att medan Front National i Frankrike alltid har lyckats använda en vokabulär och en bild av att kunna ”ge något gemensamt” har UKIP från början förkroppsligat allt som den brittiska arbetarklassen har drivit med: åldrandet, engelska kyrkan, traditionalister, förtryckta, den 100 procent vita medelklassen… alltså morfars/farfars konservatism. Föreställ er den vånda och de känslor det har funnits för att ett sådant parti har kunnat lyckas fånga in arbetarklassens röster.
Hur ställer ni er till förutsättningar för nya medlemsfolkomröstningar i andra EU-länder?
EU kan inte förändras och jag tror det inte finnas någon annan väg än att upplösa det. En verklig omvandling av Europa kräver ett brott med järnburen av oavbruten åtstramning och auktoritär nyliberalism. För att nå dit måste vi bryta med EU:s institutionella maskineri. Så vi måste använda oss av folkomröstningar och samtidigt blockera den främlingsfientliga och nationalistiska högern att vinna hegemoni och avleda den folkliga revolten. Den yttersta vänstern har varit saktfärdig. Men utan att bryta med EU kan den inte förändra maktförhållandena inom maskineriet, som är särskilt utformat för att förhindra vilken avvikelse som helst och ställer den inför en bulldozer som redan har malt ned Grekland.

(Översättning Jan-Erik Gustafsson)