EU underminerar demokratin
I februari presenterades den statliga utredningen EU på hemmaplan (SOU 2016:10) för Kulturdepartementet. Den är en svidande vidräkning med den låga kunskapsnivå och omfattande kunskapsbrist om Europeiska unionen som föreligger i Sverige. Utredningen konstaterar att den grundläggande kunskap som var och en behöver för att kunna skaffa sig insyn och möjligheter att påverka EU-politiken saknas i hög grad.
Trots mer än 20 års EU-medlemskap och när EUs institutioner fått allt mer att säga till om beslutsfattandet på olika nivåer i Sverige har politiken på EU-nivå fått en alltmer undanträngd roll i det offentliga samtalet. Våra politiska partier och media undviker för det mesta att förmedla den nationella politikens koppling till EU-nivån. Av sextio lärare i statskunskap kunde fyrtio inte namnge EUs lagstiftande församlingar, ministerrådet och Europaparlamentet. De politiska partierna debatterar väldigt sällan EU-relaterade frågor. Den sammantagna bilden, menar utredningen, blir att det i Sverige i stort sett råder politiskt tystnad om EU-politiken och hur den fungerar.
Det är denna tystnad, som olika EU-anpassade politiska regimer sedan 1980-talet bär ansvar för, som lett till växande politikerförakt, vanligt folks känsla att inte ha något inflytande och den ekonomiska maktens likriktning av samhällslivet. Man kan med fog hävda att om medborgarna vore tillräckligt informerade om EU-politiken, så skulle det snart leda till växande krav på utträde ur EU och ett återställande av den nationella suveräniteten.
EU:s grundläggande fundament är den fria rörligheten
Tystnaden i Sverige beror möjligen på att EU:s grundläggande fundament är att upprätta ett område för den inre marknaden där fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och personer över allt annat skall säkerställas. Dessutom skall näringsverksamhet bedrivas så att en icke snedvriden konkurrens uppstår. Allt detta står inskrivet i EU:s grundlag Lissabonfördraget, som är överordnad all annan lagstiftning på EU-nivån och den nationella nivån, inklusive grundlagar i de 28 medlemsstaterna. Avgörande för det svenska välfärdsbygget efter det senaste världskriget har varit tilltro till en väl utbyggd offentlig sektor. Men begreppen offentlig sektor eller offentlig tjänst finns inte i EU:s vokabulär. Lissabonfördraget använder i stället begreppet ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse”, vilket på sikt betyder att all offentlig verksamhet skall konkurrensutsättas, upphandlas och privatiseras. EU färdas allt närmare nattväktarstaten.
Dessa principer för ekonomisk politik är ideologisk grundade. Ingen annan grundlag på jordklotet slår fast vilken ekonomisk politik som skall bedrivas. Det borde vara en fråga för folkvalda partier och en offentlig diskussion. Nu tvingar EU med liten variation samtliga medlemsländer att föra en rigid nyliberal åtstramningspolitik. Brukarnas eller vanligt folks intressen och behov kan bara tillgodoses på marginalen, om ens det. Det sociala välfärdssamhällets utjämningspolitik har ersatts i Sverige och övriga Europa av kraftigt växande inkomstklyftor och framväxten av en liten allsmäktig elit. Klassisk socialdemokratisk politik på keynesiansk grund kan inte längre föras, och socialdemokratiska partier tappar inflytande över hela unionen. Väljarna ser allt mindre skillnader mellan de traditionella partierna, när det inte längre finns några ideologiska alternativ till åtstramningspolitiken. Den politiska debatten förminskas allt mer till person-och formfrågor, och allt mindre till politikens innehåll för den är ju redan bestämd. När de traditionella politiska partiernas ideologiska grund har krackelerat har det öppnat vägen för alltmer högerextrema och rasistiska partier över hela Europa.
Alla de grundläggande fördragen från Romfördragen fram till Lissabonfördraget som trädde i kraft 2009 har succesivt sålts till de olika folken i Europa som ett blygsamt ytterligare steg mot att uppnå fler jobb, ökad tillväxt och högre levnadsstandard. Och varje nytt fördrag har flyttat makt bort från de nationella parlamenten och medborgarna som har valt dem. Särskilt i små länder som Sverige har fördragen förminskat nationella institutioner till skuggor av sitt tidigare jag. Det går således att hävda att nationalstaterna i praktiken har förvandlats till EU-provinser eller regioner och fått sina traditionella demokratier söndersmulade och att medborgarna gjorts till undersåtar till en styrande överstatlig politisk och ekonomisk elit som driver ett EU-system som är så komplext att de flesta människor och till och med nationella politiker har svårt att greppa det.
Men den fundamentalistiska grundlagsfästa åtstramningspolitiken har för allt fler visat sig vara en illusion, när tillväxten, jobben och välståndet inte levereras. Sverige är nu ett av de länder inom EU som har snabbast växande inkomstskillnader. Inför den globala elitens Davosmöte i januari 2016 rapporterade Oxfam att 62 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning, varav bland dem 29 från USA och 16 från Europa. Chockerande är att den samlade förmögenheten för halva befolkningen har sjunkit med 40 procent under de fem senaste åren.
Det grekiska dramat – en av EU:s ”existentiella” kriser.
I början av 2016 oroar sig nu EU-ledarna för ”Europas sönderfall” och på den globala politiska och ekonomiska elitens Davosmöte definierades fem stora framtidshot: ”Ett är flyktingkrisen med över en miljon flyktingar som kommit till Europa under 2015 och skapat sprickor i unionen. Ett annat är terrorhotet samt ökad extremism i länder som Österrike, Frankrike, Sverige, Danmark och Italien. Ett tredje är Greklandskrisen liksom Brexit – britternas omröstning om att helt lämna unionen. Ukrainakonflikten är det femte hotet”. EU-ledarna pratar till och med om att EU befinner sig i en existentiell kris.
Grekland är fortfarande det mest långtgående uttrycket för att euron är en omöjlig ekonomisk och politisk konstruktion. Grekland anslöt sig till euron i januari 2001 efter en tvivelaktig prövning av inträdesvillkoren. Det går inte att föra en gemensam räntepolitik med så vitt kulturellt, ekonomiskt och politiskt olikartade länder som Europa utgör. Och en gemensam finans- och skattepolitik skulle troligen aldrig accepteras. Vi kan i Sverige vara glada för att vi i folkomröstningen 2003 röstade nej till EU:s monetära union. Det har hjälpt oss relativt eurostaterna i den nu pågående krisen, och ja-sidans ekonomiska skrämselpropaganda inför folkomröstningen har inte besannats.
Det var framförallt Tyskland som gynnades och kunde diktera räntepolitiken, och som nu har blivit EU:s mäktigaste medlemsstat. Efter Lehman-Brothers kollaps 2008 visade sig eurosystemets otillräcklighet och skuldkrisen slog till framförallt i Medelhavsländerna (och Irland) när stater med skattemedel övertog och betalade det privata kapitalets spekulativa förluster. Det grekiska folket fick till sist nog med åtstramningspolitiken genom att i januari 2015 välja det vänsterradikala partiet Syriza till makten, det första parti som kommit till regeringsställning med kamp mot åtstramningspolitiken i sitt partiprogram.
Tsipras kapitulation för Trojkan trots stöd av folkomröstning
Därefter följde ett halvårs ändlösa förhandlingar med den globala elitens Trojka, det vill säga Internationella valutafonden (IMF), Europeiska centralbanken (ECB) och EU-kommissionen. I dessa förhandlingar spelade Syrizas dåvarande finansminister en Yanis Varoufakis en framträdande roll. Den 5 juli 2015 lät Syriza folket i en folkomröstning ta ställning till det Tredje Memorandumet, som är långivarnas påtvingade avtal för att ett skuldsatt Grekland skulle få låna ytterligare 86 miljarder euro. Med mer än 61 procent och ett högt valdeltagande avvisade väljarna Memorandumet.
Men redan veckan därefter accepterade regeringschefen Alexis Tsipras Memorandumet, vilket framkallade en kris i Syriza och finansminister Varoufakis avgick. Tsipras tog då på nytt grekerna till omval, och den 20 september blev Syriza åter det största partiet med 35 procent av rösterna, men med 1,6 miljoner färre som röstade jämfört med folkomröstningen några månader tidigare. Med det nya Memorandumet förväntas skuldbördan växa till en bra bit över 200 procent. Under hela denna halvårs förhandlingsprocess vägrade Trojkan kategoriskt och EU:s statschefer i det Europeiska Rådet en nedskrivning av den ohållbara skulden.
I slutet av maj 2016 efter det Trojkan tvingat Tsiprasregeringen till ytterligare försämringar i pensionssystemet, momshöjning och andra skattehöjningar, utförsäljning av statlig egendom m.m. har Trojkan beviljat en utbetalning från det Tredje Memorandumet på 10,3 miljarder euro. Utan dessa pengar hade Grekland med sannolikhet måst förklara sig bankrutt före sommaren, och hela eurosamarbetet på nytt hotats i grunden. Den vingklippta Tsiprasregeringen har hela tiden velat ha skuldavskrivningar eller åtminstone skuldlättnader om landet överhuvudtaget skall komma fötter igen. Men efter det att euroländerna och IMF träffats 24 maj sköts frågan om att efterskänka en del av Greklands lån upp till efter valen Tyskland och Frankrike 2017 för att eurokrisen inte skulle kunna påverka dessa val alltför mycket.
Det är viktigt inte minst för demokratins skull att föra en diskussion och dra lärdomar av Syrizaregeringens kapitulation för överheten. För det första hade aldrig Syriza en Plan B för att lämna euron utan satsade helt på en skuldavskrivning inom ramen för eurosystemet. Angela Merkel och Alexis Tsipras förenades i att rädda euron till vilket pris som helst. ”Det finns inga förutsättningar för en vänsterpolitik på regeringsnivå om vänstern inte har tillgång till traditionella makroekonomiska verktyg som räntepolitik, växelkurspolitik och en oberoende finanspolitik” skriver den tyske politikern Oskar Lafontaine i ett öppet brev till den italienska vänstern i tidningen Il Manifesto.
IMFs destruktiva hjälp åt krisländer
För det andra är EU en del av det globala finansiella och transnationella kapitalet, som styrs av USA, som kontrollerar IMF. Internationella valutafonden är en underskattad, men dominerande aktör i Trojkan, som har gjort Grekland till sitt protektorat. Den tyske skribenten Ernst Wolff har i boken Pillaging the World – The History and Politics of the IMF (2014) analyserat IMFs historia och framväxt. Ingen annan organisation har påverkat majoriteten av jordens befolkning så djupgående över de senaste femtio åren som IMF. Hela 188 länder på fem kontinenter är idag medlemmar i organisationen. Det finns knappast ett land på dessa kontinenter, där IMFs åtstramningspolitik inte har genomförts i nära samarbete med respektive lands nationella regeringar. När den nuvarande globala finansiella krisen bröt ut 2007 vände IMF sin uppmärksamhet till norra Europa, först Island sedan Irland. Sedan eurokrisen bröt ut 2009 har dess huvudsakliga fokus skiftat till södra Europa.
Officiellt består IMFs viktigaste uppgift i att stabilisera det globala finansiella systemet och hjälpa länder i tider av kris. I verkligheten påminner dessa handlingar om stridande arméer. Oavsett var IMF griper in underminerar IMF staters suveränitet genom att tvinga dem att genomföra åtgärder som förkastas av en majoritet av befolkningen, och lämnar därigenom bakom sig en omfattande rad av ekonomisk och social ödeläggelse.
I fullföljandet av sina mål tar aldrig IMF sin tillflykt till användning av vapen eller soldater. Den tillämpar rättframt så kallade ”mjuka” mekanismer, särskilt då lån och krediter. IMFs strategi är lika enkel som effektiv. När ett land kommer i finansiella svårigheter träder IMF in och erbjuder stöd i form av lån. Då IMF har status av ”sista låneinstans” har regeringar som t.ex. Grekland vanligtvis inget annat val än att acceptera IMFs erbjudande och underkasta sig dess villkor – sålunda fastna i ett nätverk av lån, som de, som ett resultat av ränta, ränta på ränta och kapital, faller allt djupare in i. Den resulterande pressen på statsbudgeten och den inhemska ekonomin leder oundvikligen till en förstörelse av ländernas finansiella situation, vilket IMF i sin tur använder som förevändning för att kräva ständigt nya eftergifter i form av ”åtstramningsprogram”.
Konsekvenserna är förödande för vanligt folk i de länder som drabbas (vilka före eurokrisen i de flesta fall var låginkomstländer), därför att deras regeringar alla följer samma mönster, vältrar över effekterna av åtstramningsprogrammen på löntagare och fattiga. På andra sidan av den sociala skalan har IMFs politik hjälpt ett tunt skikt av ultrarika att öka sina enorma förmögenheter, även i kristider. IMFs åtgärder har beslutsamt bidragit till det faktum att den globala ojämlikheten uppnått oöverträffade historiska nivåer.
Fastän dessa fakta är allmänt kända och hundratusentals har protesterat mot effekterna av åtgärderna de senaste årtiondena, ofta riskerande sina liv, håller IMF orubbligt fast vid sin strategi. Trots all kritik och trots de iögonfallande förödande konsekvenserna av dessa handlingar får IMF fortfarande oreserverat stöd från EU och dess regeringar inklusive den svenska.
EU:s institutioner kan inte demokratiseras
För det tredje är således EU:s institutioner en del av det globala finansiella systemet och dramat i Grekland visar att de varken kan reformeras eller demokratiseras. EU:s dominerande institutioner som kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och EU-domstolen kan till och med beskrivas som en del av en framväxande global finansiell fascism. Detta har gjort en bredare vänsterrörelse förvirrad och särskilt den så kallade eurovänstern har hamnat i en trovärdighetskris. Till exempel har Yanis Varoufakis under våren 2016 tagit initiativ till en ny rörelse DIEM25 (Democracy in European Movement). I sitt manifest vill rörelsen bekämpa Brysselbyråkratin, korrupta politiska partier och media för att reformera EU:s institutioner och göra EU demokratiskt till senast 2025. Men manifestet nämner inte den ekonomiska makten bakom EU, representerad av IMF, lobbyistorganisationen European Round Table of Industrialists, transnationella storföretag, banklobbyn, Världsbanken, WTO m.fl. vilka agerar i bakgrunden och manipulerar de politiska beslutsprocesserna.
1992 är ett nyckelår. Då myntade all världens ditresta statschefer på FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro den falska devisen TÄNK GLOBALT – HANDLA LOKALT som uttryck för en ny global världsordning. Detta kan liknas med vad som på organisationsspråk kallas en platt organisation. Världen skall styras av den globala finansiella eliten som tänker globalt, och medborgarna förväntas på regional och lokal nivå utföra den globala elitens projekt. I detta platta system blir EU och dess institutioner en del av den styrande centrala nivån. Nationer och regeringars agerande på mellannivå reduceras och förminskas, vilket är en del av förklaringen till den djupgående demokratiska kris och det kaos vi lever i idag. 1992 var också året då EU:s inre marknad etablerades genom Maastrichtfördraget. Då flyttades makten från EU:s medlemsstater till globala marknader. Sedan dess och parallellt med det svenska EU-medlemskapet har liberalisering av marknader och konkurrensutsättning varit EU:s ledande mantra. Men alla regeringar kan inte vinna på konkurrensutsättning, några förlorar sina marknadsandelar, vilket är den grundläggande orsaken till alla EU:s nuvarande kriser, som skuldkrisen, växande ojämlikhet, hög arbetslöshet och inte minst flyktingkrisen. I detta perspektiv finns bara utvägen att återta den nationella suveräniteten och återuppbygga ett socialt Europa av fria nationer och folk.
EU:s migrations- och flyktingpolitik – ett moraliskt förfall
Sällan har EUs så kallade värden blivit så moraliskt avklädda som efter EU-ledarnas uppgörelse i mars 2016 för att hantera flyktingkrisen med Turkiet. I grundlagen Lissabonfördraget står: ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter ”(Artikel 2). Dessa värden skall vara gemensamma för alla medlemsstater.
Vad EU nu ägnar sig åt är att likt varor outsourca flyktingar i skräck och förbittring till en stat som använder sig av extrem brutalitet mot flyktingar och som inte alls bryr sig om internationella normer för skydd av flyktingar. Under många år distanserade sig EU från begreppet Fästning Europa. Nu har skyddet av de egna gränserna i strid med de egna värdena upphöjts till en moralisk princip, medan flyktingarna betraktas som en invaderande armé som skall skrämmas med EUs och NATOs krigsskepp, taggtrådsstängsel och soldater.
Bara under årets tre första månader strandsattes 150 000 flyktingar i Grekland. Hundratals personer har drunknat vid överfärden av Egeriska och Libyska haven. Redan dagen efter den preliminära uppgörelsen 7 mars, som tillskrivs Turkiets dåvarande premiärminister Ahmet Davutoglu och förbundskansler Angela Merkel, förklarade Slovenien att landet bara kommer att släppa in människor med giltiga resedokument. Kroatien, Serbien, Makedonien följde snart efter, vilket stängde Balkanrutten mot det rikare EU. Österrikes inrikesminister Johanna Mikl-Leithner säger till Die Welt: ”Stängningen av Balkanrutten sker enligt plan, och klockan kommer inte att öppna den igen”. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk tillägger att stängningen av Balkanrutten accepterats av EUs samtliga 28 statschefer.
EU säger sig respektera mänskliga rättigheter, men tar nu råd från och ansluter sig till den reaktionära politik som Australiens förre konservative premiärminister Tony Abbot tillämpade: ”Det enda sättet att hindra människor att komma hit är att bestämt och utan tvekan förneka dem inresa”.
Smutsig uppgörelse med Turkiet
Den smutsiga uppgörelse som Europeiska rådet nu gjort med Turkiet innebär att Turkiet accepterar att flyktingar som lyckats ta sig över Egeiska havet skickas tillbaka till Turkiet. Men motprestationen är att EU enligt principen ”en till en” mottar till EU en registrerad syrisk flykting i ett turkiskt flyktingläger. Detta berör flyktingar som EU skall handplocka i syriska flyktingläger. Samtidigt förklarade Davutoglu att ”Vi kommer att avvisa icke-syriska flyktingar som kommer tillbaka över Egeiska havet till deras hemländer”.
Inte nog med detta, Europeiska rådet är berett att öka det finansiella stödet till Turkiet från 3 miljarder till 6 miljarder euro, vilket skall var utbetalat senast 2018. Dessutom är EU villigt att ta bort visakravet för turkiska medborgare. Så mot alla deklarerade värden använder sig EU i praktiken av Turkiet som gränsvakt mot oönskade flyktingar som vill ta sig till Europa för undkomma krig, som västvärlden inklusive EU är en aktiv part i.
Detta sker i ett Nato-land som förtycker kurdiska minoriteter, inskränker vad som kan skrivas i media och arresterar oppositionella, och som tillsammans med Saudiarabien är det viktigaste ekonomiska stödet till Daesh/ISIS i Syrien och Irak. Turkiet har ej heller fullt ut erkänt den internationella flyktingkonventionen, varför Turkiet lagligt sett inte kan betraktas som ett ”säkert tredje land”. Uppgörelsen bryter också mot EUs egna asylregler. Detta är vad olika grupper som Amnesty International, Human Rights Watch, Statewatch och ProAsyl anser.
EU:s asyl- och flyktingpolitik som Sverige genom att t.ex. införa gränskontroller har anpassat sig till kommer inte att kunna stänga in migranter utan bara leda till ytterligare katastrofer. Det är inte bara personer och familjer, som flyr från verkningarna av Västs och det globala finansiella kapitalets krigspolitik syftande till så kallade demokratiserande regimförändringar i Syrien, Irak och Afghanistan, som söker sig till Europa. I aprilnumret 2016 av brittiska Standpoint beskrivs hur Fästning Europa står inför en tsunami av afrikanska ekonomiska migranter som kommer att söka sig över Medelhavet, när sänkta råvarupriser och den globala åtstramningspolitiken med all kraft slår mot de afrikanska länderna. Dessutom har den globala månatliga medeltemperaturen det senaste året för de flesta månaderna varit de högsta sedan mätningar infördes. För april rapporteras medeltemperaturen ha varit 1,1 grader högre än för perioden 1930-1981. EU och Europa kan förvänta sig ett växande antal ekonomiskt utsatta klimatflyktingar som vill ta sig igenom fästningens murar. För dessa scenarier finns ingen politisk beredskap. Ett är säkert, EU och dess medlemsländers regeringar kan inte möta dessa utmaningar med åtstramningspolitik inåt samtidigt som EU genom associations- och samarbetsavtal försöker utvidga sin ekonomiska sfär och konkurrenskraft till länder utanför EU som i Nordafrika och Ukraina.
Mer överstatlighet är EU:s lösning på eurokrisen
Trots den sedan 2008 pågående kroniska krisen i Grekland, som bevisar att vad ekonomerna kallar ett ”optimalt valutaområde” inte fungerar på grund av de för stora olikheterna länderna emellan och den lika kroniska flyktingkrisen, planerar de som bestämmer inom EU att vidareutveckla valutaunionen och ”fördjupa integrationen”.
Mer Europa! är stridsropet för EU:s fem ordföranden Jean-Claude Juncker, Donald Tusk, Martin Schulz, Mario Draghi och Jeroen Dijsselbloem, ansvariga för EU-kommissionen, Europeiska rådet, EU-parlamentet, Europeiska centralbanken och Eurogruppen. De fem har presenterat ett tjugo sidor långt dokument (Completing Europe’s Economic and Monetary Union), där mer överstatlighet är svaret på alla frågor och lösningen på alla problem.
Dokumentet från ordförandena är fullt av fina glosor - men aldrig uttryckta så konkret att man ska förstå vad de vill.
Misslyckad åtstramningspolitik
EU-makthavarna i Bryssel och Frankfurt har under mer än sex år ställt krav på nedskärningar, nedskärningar, nedskärningar i de offentliga utgifterna. I länder där arbetslösheten är som högst, bör det skäras mest - både i de offentliga budgetarna, löner, pensioner, social trygghet och andra offentliga tjänster. Åtstramningspolitiken har lett till allt hårdare övervakning av medlemsstaterna, och i synnerhet av de 19 medlemsstaterna i euroområdet. Det är en övervakning av grundläggande och politiskt känsliga frågor på arbetsplatserna och har följts av krav på område efter område; pensionsåldern måste upp, arbetslöshetsersättning och löner sänkas, hälso- och sjukvårdsutgifterna måste minskas. Övervakningen ingriper också mot den fackliga rätten att förhandla och mot löneförhandlingarna.
Denna politik har varit en usel krislösning om målet var att hålla människor i arbete, upprätthålla konsumtionen, och hjälpa dem som behövde stöd från samhället mest. När alla EU-länder stramar åt samtidigt krymper alla marknader som skulle ligga till grund för den tillväxt som krävs för att minska arbetslösheten. Detta gäller både den inhemska marknaden och exportmarknaderna i andra EU-länder. Att skära i de offentliga utgifterna när arbetslösheten växer, är att spara på miljoner människors levebröd.
Kritiker som de amerikanska nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman, ledande europeiska ekonomer, fransmannen Daniel Cohen och belgaren Paul de Grauwe och ekonomiredaktörerna i Financial Times, Martin Wolf och Wolfgang Münchaus hävdar däremot att endast ekonomisk tillväxt kan få ner budgetunderskottet och statsskulden som håller det ekonomiska livet i ett skruvstäd. Endast på detta sätt kan de arbetslösa hitta arbete. Åtstramningspolitiken leder till motsatsen; ekonomin stryps, arbetslösheten ökar och gör tillväxtutsikterna allt avlägsnare. Det har inte hjälpt med ett virrvarr av nya överenskommelser med namn som "sex-packen", ”två-packen”, ”den europeiska planeringsterminen”, ”europluspakten” och ”finanspakten”.
"Sex-packen" kretsar kring sex lagar där de nationella budgetarna i EU:s 28 medlemsstater övervakas noggrant. Och som ett straff till regeringar som inte följer med de nya reglerna införde finanspakten en automatisk sanktionsmekanism, som påverkar länder som bryter mot de nya stramare reglerna för budgetunderskott och statsskuld. Denna form av "övervakad demokrati" motiverades med att det bara fanns en väg ut ur krisen. Den förutsatte att åtstramningspolitiken skulle verka som avsett. Men det finns inte mycket som tyder på det. Den kris som började med fastighetsbubblor och bankkris har lett till ett ekonomiskt, socialt och politiskt kaos som både politiker och de flesta människor har problem att hitta ut ur.
Detta har inneburit att förtroendet mellan väljare och politiker är all-time low i de flesta länder. Det visar bland annat EU:s egen Eurobarometer. Många väljare är osäkra på om politikerna kan behärska marknadskrafterna de har släppt lösa. Så kan det inte kan fortsätta. De fem ordförandena antar att valutaunionen endast är ett medel. Syftet är både "konvergens mellan medlemsstaterna" och "konvergens inom vårt europeiska samhälle". Valutaunionen har euron som överstatlig valuta och en centralbank (ECB) som styr valuta- och penningpolitiken och som avgör hur räntorna i euroländerna utvecklas.
EU-elitens recept på krislösning
Men de fem ordförandena har enats om att "det är ett stort problem" att varje land fortfarande "har en hel del rätt att utforma sina budgetar". Det behövs därför en "närmare samordning av den ekonomiska politiken för att säkerställa att den monetära unionen fungerar bättre".
Det bör åtgärdas genom att euroländerna bör ha en gemensam finansminister att leda ett överstatligt finansdepartement i Bryssel. Staterna kommer fortfarande att ha bestämmanderätt över skattepolitiken och hur de offentliga utgifterna ska fördelas till olika ändamål.
Tysklands och Frankrikes ekonomiministrar driver på för att fördjupa eurosamarbetet och vill se en gemensam eurobudget. Denna budget skulle få egna resurser (exempelvis en gemensam finansskatt och en liten del av en samordnad bolagsskatt) och skulle sörja för utlåning. För att öka både den demokratiska och verkställande delen i en sådan plan vill de se en ”eurokommissionär”, något som kan tolkas som en gemensam finansminister, och en separat gruppering i EU-parlamentet bestående av ledamöter från euroländerna.
Euroländernas krisfond ESM vill de båda ministrarna ska förvandlas till en ”riktig” Europeisk valutafond som kan låna ut pengar vid framtida kriser. Europeiska centralbankens (ECB) chef Mario Draghi, en tidigare Goldman Sachs direktör, uppmanar euroländerna att ta ”det gynnsamma tillfället”, en omskrivning för den pågående eurokrisen, i akt och överlämna mer ekonomisk makt till Bryssel. I ett tal i mitten på maj 2015 målade Mario Draghi upp sin framtida vision om EU:s valutaunion, EMU, och sade att ”det behövs ett kvantumsprång i institutionellt närmande”. Många anser att Draghi, som chef för ECB, är en av de EU-ledare som varit mest inflytelserik under eurokrisen. Inte minst har ECB gång på gång tvingats bryta mot Lissabonfördraget.Den enligt honom förbättrade konjunkturen vill Draghi att euroländerna utnyttjar för att centralisera euroländernas ekonomiska politik.EU har nu integrerats för mycket för att det ens går att tänka tanken att vrida tillbaka processen, då EU:s ekonomier är alltför sammanflätade. Men EU har ännu inte sammanlänkats tillräckligt för att avfärda alla tvivel om unionens sammanhållning och garantera dess långsiktiga stabilitet, menar Draghi.
Han pekar på att euroländerna, till skillnad från alla andra ekonomier med gemensam valuta, inte har en gemensam skattepolitik med möjlighet till omfördelning av ekonomiska medel mellan olika delar. ”Länder” säger Draghi, men i verkligheten handlar det om delstater i federala statsbildningar. Så det finns bara ett svar enligt Draghi. Ekonomier måste bli mer sammankopplade än de är i dag. Draghi säger att det behöver skapas ”nya effektiva europeiska institutioner” för att öka EU:s makt över medlemsländernas ekonomier. Tidigare har ett överstatligt finansdepartement, en överstatlig eurobudget och ett särskilt Europarlament förts på tal. En sak är säker – det kommer inte att handla om att flytta tillbaka politisk makt till de 28 medlemsstaternas demokratiska parlament, utan som det formuleras i Lissabonfördragets portalparagraf ”att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.
EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker vill också öka EU-kommissionens makt gentemot de andra EU-institutionerna – EU:s byråkrati skall styra, menar han. Juncker anser att ministerrådet har tagit förstarollen i arbetet med eurokrisen under de senaste åren. Men EU-kommissionen är avundsjuk. Juncker vill nu skapa en allians med EU-parlamentet (valt med mindre än 43 procents valdeltagande 2014) som ska stå upp mot alla attacker som kommer från ”den tredje institutionen”, det vill säga de trots allt folkvalda politikerna i ministerrådet. Problemet är att Juncker får breda ut sig i debatten om att EU ska ta över allt och att EU-kommissionen, som fördragens väktare, och EU-parlamentet ska styra över EU:s ministerråd. Politikerna från medlemsländerna är inte koordinerade i debatten mot EU-federalisterna i Bryssel. Tvärtom vill många karriärpolitiker från medlemsländerna följa den politiska strömmen så att de själva kan få spännande och välbetalda uppdrag i Bryssel. Då gäller det att slicka uppåt gentemot EU och sparka nedåt mot medborgarna som är de som får betala kalaset i form av EU-skatter, ökade avgifter till EU:s svällande budget samt ständigt ökade kostnader för en allt större EU-byråkrati vars höga löner ständigt ökar medan eurokrisens arbetslösa får det allt tuffare att leva.
De fem ordförandenas rapport på EU-toppmötet i juni 2015
Den diskussion på hög EU-maktnivå som här refererats utmynnade i att de fem ordföranden inför EU-toppmötet i juni 2015 lade fram en ”plan för förstärkning av EU:s ekonomiska och monetära union från och med 1 juli 2015”.
Planen skisserar vägen mot ännu mera union i tre steg. Steg 1 (1 juli 2015 – 30 juli 2017) innebär en ”praktisk fördjupning” för att bättre utnyttja befintliga regelverk och instrument för att gynna den saliggörande konkurrenskraften och öka konvergensen så att man får vad som sägs vara en ansvarsfull budgetpolitik i EU-länderna och euroområdet. Steg 2 leder till ”färdigställande av EMU” med mera rättsligt bindande regel och ett finansdepartement för euroområdet. Som förberedelse inför övergången mellan steg 1 och steg 2 kommer kommissionen i samråd med de andra EU-institutionernas ordförande lägga fram en vitbok under våren 2016. Steg 3 innebär ”ett verkligt EMU”, det vill säga en mer eller mindre federal eurostatsbildning, som det sägs blir attraktivt för andra EU-länder att gå med i.
Mera konkret innebär steg 1 att euroområdet skall ha en enad representation i IMF; att bankunionen skall förses med ett insättningsgarantisystem som inte har staten som garant, som sägs säkra medborgarnas besparingar oberoende var de bor; sysselsättningen och de sociala frågorna skall få stor betydelse i den europeiska planeringsterminen, vilket betyder att fackföreningar i sociala dialoger skall göras medansvariga till åtstramningspolitiken; EU-kommissionen skall få bättre möjlighet till ekonomisk styrning av medlemsländernas näringsliv genom att det inrättas nationella konkurrenskraftsnämnder och en rådgivande europeisk finanspolitisk nämnd.
Det återstår att se hur mycket av de fem ordförandens plan, som godkänts av EU-toppmötet, som kommer att genomföras. Den nu akuta flyktingkrisen som utlöstes hösten 2015 har gjort att fokus delvis har flyttas bort från eurokrisen. Folkomröstningen i Storbritannien den 23 juni där det blev nej, ett Brexit, skakar EU-samarbetet i sina grundvalar, och någon plan B för vad som skulle hända vid ett brittiskt utträde fanns inte.
Sverige har inget rättsligt bindande undantag från euron som Storbritannien och Danmark. Med de federalistiska planer som de fem ordförandena framfört måste Sverige omedelbart kräva ett rättsligt bindande undantag för oss.
Avslutning
Med EU:s överstatliga ambitioner är framtidsutsikterna inte ljusa för Europas folk. Det är den fundamentalistiska och grundlagsfastställda åtstramningspolitiken som är det verkliga haveriet, och inte någon vagt definierad kulturradikalism. Med en urspårad migrations- och flyktingpolitik som förevändning ökar repressionen och övervakningen av medborgarna och den personliga integriteten naggas i kanten i EU-länderna. Särskilt efter terrordådet i Paris i november 2015 har en skärpning av terrorlagstiftning intensifieras. Efter dådet i Paris införde Frankrike undantagstillstånd, vilket fortfarande sex månader efteråt är i kraft. Detta skulle varit otänkbart bara för något år sedan. Frankrike utlöste för första gången Lissabonfördragets solidaritetsklausul artikel 42.7 i FEU, som säger att alla EU:s medlemsländer (förutom Natolandet Danmark) är skyldiga att bistå en medlemsstat som utsatts för ”ett väpnat angrepp” och ge den ”stöd och bistånd med alla till buds stående medel” inklusive militära.
Tystnaden om hur EU-politiken i grunden har påverkat det svenska samhällsbygget måste brytas för att Sverige skall kunna få tillbaka den makt och suveränitet, som också under stor tystnad har överlämnats till Bryssel.
Jan-Erik Gustafsson
