Extremhögern väntar

Vänstern måste formulera ett acceptabelt alternativ till högerns politik – innan det är för sent. Extremhögern väntar i kulisserna och utnyttjar skickligt de ekonomiska kriserna för att nå makten menar den brittiska journalisten Owen Jones.

Sen den senaste ekonomiska krisen började 2008 har européerna genomlevt år av arbetslöshet och undersysselsättning, stagnerande eller fallande levnadsstandard och hårda nedskärningar av den offentliga servicen. Inbördeskriget i Syrien har orsakat en enorm flyktingvåg som stärkt den redan tidigare väletablerade populistiska högern ännu mer. Nu fruktar många att en ny ekonomisk krasch står för dörren. Den globala tillväxten saktar in och farhågorna ökar om en amerikansk recession, försvagad europeisk industriproduktion och en möjlig kreditkris för de europeiska bankerna. Och i kulisserna väntar extremhögern på sin chans, menar Owen Jones

Marine Le Pens högerextrema parti Front National som kombinerar flyktingfientlighet med en hatretorik mot vänstern samlar över 7 miljoner röster i Frankrike. I Sverige stöds SD av en femtedel av den röstberättigade befolkningen och har kapat riksdagen så att det inte går att bilda politiska majoriteter varken till höger eller vänster. Partiledare Jimmy Åkesson har uttalat att islam är vårt största hot sedan andra världskriget. I Finland, hårt drabbat av ekonomisk tillbakagång, sitter det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna redan i regeringsställning. Lega Nord ökar kraftigt i Italien. Partiledaren Matteo Salvini har krävt att man ska utplåna romska boplatser. Även om det högerpopulistiska Frihetspartiet i Österrike inte vann valet förra året nådde de ändå ett rekordresultat.

Opinionsmätningar i Holland indikerar att högerextrema PVV, ledda av Geert Wilders som vill stoppa muslimsk invandring för att hindra en islamisk invasion, ligger bra till för att vinna nästa val. I nedskärningarnas Grekland härjar det nazistiska Gyllene Gryning som hotar och terroriserar invandrare. Till och med i Tyskland har högerpopulistiska rörelser som Pegida och Alternative für Deutschland, AfD, fått ett ökat stöd.

I det läget faller det på vänstern att erbjuda ett alternativ. Spanien är ett bra exempel. Där har det folkliga missnöjet kanaliserats i Podemos, ett progressivt parti som argumenterar för ett alternativ till åtstramningarna. Podemos är patriotiskt till sin struktur, men omdefinierar patriotism till att handla om försvaret av majoritetens intressen mot eliten och krafttag mot orättvisorna i landet.

Här har den svenska vänstern en hel del att fundera över. Ett övertygande alternativ till nedskärningsekonomin behövs desperat, inte minst om en ny ekonomisk kris är på väg. EU går mot splittring och tar högerextremisterna makten i flera länder så leder det troligen till unionens upplösning. Ett initiativ från ett eller flera länder att lämna EU för att föra en mer vänsterinriktad politik är därför inget hot, som stora delar av den svenska vänstern tycks anse, utan ett sätt att vrida vapnen ur händerna på högerextremisterna. Och vid horisonten skymtar andra möjligheter, som till exempel en demokratisk, nordisk union.

Marie Ericsson