Illusionen om det sociala Europa

Den svenska EU-eliten chockades av Brexit. Den säger nu att EU måste förändras, reformeras och börja leverera, så att vanligt folk inte tappar förtroendet för EU-projektet. Statsminister Stefan Löfven och den socialdemokratiska EU-eliten vill nu arbeta för ett ”socialt Europa”. Men man måste fråga sig varför ett ”verkligt socialt Europa” skulle vara mera möjligt nu efter Brexit än före? När man granskar de konstitutionella hindren för en reformering inser man att hela idén om ett socialt Europa är en illusion.

Ett socialt Europa skulle utesluta ett TTIP-avtal, som nu förhandlas under stor hemlighet. Den svenska EU-eliten inom socialdemokraterna och centrala fackföreningsrörelsen välkomnar detta investerings- och frihandelsavtal, och när det väl har ratificerats finns inga EU-regler som medger att det sägs upp. Så om Sverige stannar kvar i EU kommer vi ha ett TTIP-avtal, som försämrar arbets- miljö- och konsumenträtt för all framtid, om det inte stoppas.

Ett socialt Europa skulle respektera fackföreningsrörelsen. Men EU-lagstiftning förbjuder strejker och industriella aktioner som på ett ”oproportionerligt” sätt hindrar den fria rörligheten av varor, tjänster, kapital och arbetskraft som t.ex. Laval-, Viking- och Rüffertdomarna. Att förändra Europeiska domstolens utslag i dessa domar skulle kräva fördragsändringar som samtliga medlemsstater måste godkänna.
Ett socialt Europa skulle tillåta statligt stöd. Socialdemokraterna säger ibland att de är emot åtstramningspolitiken, och skulle vilja ekonomiskt stödja den inhemska industrin för att uppnå full sysselsättning och förbättrad jämlikhet. Men Lissabonfördraget, EUs grundlag, innebär att EU-kommissionen måste godkänna att all form av statligt stöd överensstämmer med och inte hindrar den heliga fria marknaden. Det gäller även statligt stöd till offentlig sektor. Systemet medger även företag att ifrågasätta statligt stöd utifrån konkurrensskäl. Så att förändra EUs nuvarande regelverk kräver fördragsförändringar som alla medlemsstater måste godkänna.

Ett socialt Europa skulle respektera offentligt ägande, och medlemsländerna skulle själva kunna besluta om storleken på sin offentliga sektor. Men EUs lagstiftning slår fast en fundamentalistisk privatiseringspolitik. EUs liberaliseringsdirektiv, som ger företagen tillgång till olika marknader, förbjuder nationalisering av infrastruktur, som elektricitet, gas, telekommunikationer, järnväg, post. Nyskapade offentliga företag måste tävla med privata företag på en kapitalistisk marknad. Att avskaffa dessa direktiv skulle kräva initiativ och förslag från EU-kommissionen - som står i frontlinjen för privatiseringspolitiken.

Dessutom skulle varje förslag från kommissionen i riktning mot ett socialt Europa kräva enhällighet i Europeiska rådet och samtycke från EU-parlamentet. Vidare garanterar Lissabonfördraget företagen rätt till fri etablering, inklusive rätten att sätta upp branscher och dotterföretag i andra medlemsländer. EU-domstolen skulle med all sannolikhet fördöma nationalisering av branscher och dotterföretag som verkar i andra länder som en oproportionerlig begränsning av etableringsrätten. Dessutom ger Lissabonfördraget företagen rätt att stämma regeringar, om ett offentligt monopol inkräktar på EUs konkurrensregler, vilket t.ex. även gäller för sjukvården. Dessa fördragsregler kan bara förändras genom enhällighet av medlemsstaterna.

Ett socialt Europa skulle tillåta en icke-rasistisk immigrationspolitik. EUs fria rörlighet för människor diskriminerar mot icke-vita. EUs medborgare, en kraftig majoritet av vita, har en konstitutionell rätt av fri rörlighet till skillnad från icke-EU medborgare. Den aktuella flyktingkrisen visar på den denna systematiska diskriminering. En förändring kräver på nytt enhällighet av alla medlemsländer.
Ett socialt Europa skulle tillåta demokrati inom arbetarrörelsen. Men EU-lagstiftningens  överhöghet, för första gången proklamerat av dåvarande EU-domstolen 1964, förblir dess främsta konstitutionella princip. Denna doktrin betyder att nationella domstolor och rättsskipning måste ge företräde till EU-lagstiftning, och därmed åsidosätta varje nationell åtgärd oavsett hur en sådan utformats. Denna överhöghet klavbinder även demokratin inom arbetarrörelsen. Varje kongressbeslut som försöker konfrontera EU-lagstiftningen som t.ex. åternationaliseringar skulle hamna i papperskorgen. Att välta överhögheten över ända skulle kräva fördragsändringar och ett enhälligt beslut av alla medlemsländer.

Så för det socialdemokratiska etablissemanget innehåller inte Lissabonfördraget något regelstöd för att avstyra ett TTIP-avtal, och reformer för att förändra det nuvarande EU kräver regeringar som fullständigt och enhälligt tar avstånd från den grundlagsfästa nyliberala EU-politiken. Det sociala Europa är i praktiken omöjligt att förverkliga.
 Det är inget tvivel om att ett ”annat Europa är möjligt”, men det kan bara ske utanför EU. För arbetarrörelsen i Sverige är första steget att åstadkomma ett Svexit, dvs att Sverige liksom Storbritannien lämnar EU.

Jan-Erik Gustafsson