Ledare - Efter Brexit, en socialdemokratisk ombyggnad av Europa?

Storbritannien lämnar den Europeiska unionen (EU). Det blev det tydliga resultatet när 52 procent eller 17,5 miljoner väljare röstade för ett utträde och med ett högt valdeltagande på över 72 procent. Valdeltagandet har inte varit så högt sedan parlamentsvalet 1997. Medan medel- och överklassen i främst London röstade för att stanna kvar var lämnarösterna över 60 procent, ibland till och med 70 procent i arbetarklass- och låginkomstområden i det traditionella engelska industrilandskapet.

För EU-eliten inklusive den svenska var utgången chockartad när den vaknade upp på midsommaraftons morgon. Otaliga opinionsundersökningar före omröstningen har försatt EU-eliten i tron att det fixar sig, och att det engelska folket inte kunde vara så oförnuftiga att de ville lämna EU. Statsminister Stefan Löfven uttryckte att det var ”en tråkig morgon”, att det aldrig hade hänt något liknande förut, men att det engelska folkets beslut måste respekteras. Han tillade att resultatet var en väckarklocka som gör att EU nu måste reformeras, byggas om och börja leverera med jobb, inom handel, trygghet, säkerhet etc.

Löfven tillhör den socialdemokratiska EU-gruppen, som nu gör allt för att vanligt folk i andra medlemsländer än Storbritannien inte skall få för sig att de vill gå ur EU. Sedan i oktober 2015 ingår han i en av den tyske socialdemokratiske partiledaren och vice kansler Sigmar Gabriel skapad grupp. Förutom Gabriel och Löfven ingår i denna ”femgängsgrupp” EU-parlamentets ordförande Martin Schultz, den franske premiärministern Manuel Valls och Österrikes kansler Werner Faymann (avgick dock i maj). Syftet för denna grupp är att förhindra en radikalisering av socialdemokratin och inskränka och leda in inflytandet för vänstersocialdemokrater som Jeremy Corbyn och i viss mån Bernie Sanders på villovägar.

Bara 24 timmar efter att resultatet var klart i den i den brittiska folkomröstningen publicerade Gabriel och Schultz en ny strategirapport som analyserar orsakerna till EUs djupa legitimationskris i perspektivet av växande högerpopulism och föreslår inriktningar, så att inte EU löses upp. Man kan hävda att dessa högersocialdemokraters oro och fruktan för marknadsliberalismens krackelering och otaliga EU-eliters krav på ”reformering” har gjort att de ”stulit” EU-vänsterns krav på en ”ombyggnad” av EU, som anses härstamma från det tyska sevicefacket ver.dis ordförande Frank Bsirske 2012.

Strategiskt har ombyggnadsanhängarna försökt skapa en medelväg eller ett tredjealternativ mellan de falska valen mellan å ena sidan ett teknokratiskt ”vänsters” hopp om ett ”Socialt Europa”, trots den fundamentalistiska åtstramningspolitiken i Grekland och EUs primärlagstiftnings nyliberala karaktär och å andra sidan slutsatserna från t.ex. kända personer som Wolfgang Streeck, Heiner Flassbeck och Costas Lapavitsas påståenden att efter vad som hänt de senaste åren i bland annat Grekland, är den enda vägen att försvara arbetarklassens och folkens vinster – demokratin och välfärdsstaten- att återvända till nationalstaten.

Men i kontrast till ombyggnadsanhängarnas medelväg skriver Gabriel och Schultz i ett svulstigt språk om den ”Europeiska drömmen” och dess allmänna löften om ”fred, välmående och frihet”. Ingenstans i rapporten finns någon materiell substans mot den förödande åtstramningspolitiken. De ger inga alternativ till EUs åtstramningspakter som finanspakten, sexpakten eller den europeiska terminen. De kritiserar enbart att Stabilitets- och tillväxtpakten inte ger tillräcklig tillväxt, men ger inga förslag vem som i så fall skall finansiera en ”Europaomfattande aktivt industripolitik”. Inte någonstans finns t.ex. förslag att höja skatten för de rika.

De skriver inte med ett ord om Tysklands exportorienterade modell som skapat enorma överskott för EUs mäktigaste land. De skriver inte heller om det armod som den ”flexibla arbetsmarknad” som Tyskland skapat med sin Agenda 2010 som infördes 2000 har lett till. Ej heller nämner de med ett enda ord den nyliberala idén om konkurrensutsättning.

Det är en skam att Stefan Löfven lierar sig med denna vilseledande EU-politik. Ej heller har ”ombyggnadsvänstern” någon framtid efter Brexit. Det enda som kan återge den nationella suveräniteten är ett utträde ut EU. Även för Sverige. Nu intensifierar vi kravet på en folkomröstning och ett Svexit!

Jan-Erik Gustafsson

Kritiska EU-fakta nr 144 december 2016