Brexit betyder Brexit eller?

Efter att det brittiska folket röstat för att lämna EU dagen för midsommar har det uppkommit viss förvirring hur utträdesparagrafen (Artikel 50) i Lissabonfördraget, EU:s grundlag, skall tillämpas. Kanske var denna en eftergift från EU-eliten till en växande EU-opposition för att få igenom Lissabonfördraget, och att man därefter hoppades att den aldrig skulle behöva användas.

Det är landet som vill lämna som aktualiserar Artikel 50 genom att begära en förhandling om ett utträdesavtal med Europeiska rådet. Rådet bestämmer riktlinjerna för hur förhandlingarna skall gå till med den utträdande staten.  Utträdesanmälan skall vara förenlig med landets konstitutionella bestämmelser och utträdesförhandlingarna skall vara klara inom två år. Utträdesavtalet skall ses som att EU sluter ett avtal med den utträdande staten till skillnad från en mellanstatlig process vid inträde i EU. Medlemsstaternas parlament är inte involverade. Rådet skall godkänna avtalet med kvalificerad majoritet (72 procent av de 27 medlemmarna, som representerar 65 procent av befolkningen).

På Torykongressen i oktober förklarade premiärminister Theresa May att Storbritannien skulle lämna in sin anmälan senast i mars 2017.  Det betyder i så fall att förhandlingarna med EU skulle kunna avslutas före EU-parlamentsvalet i maj 2019. Storbritannien har ingen skriven grundlag så regeringens och parlamentets makt begränsas av sedvanerätt, principer och konstitutionell praxis. Regeringen May hävdar att den kan använda ett ”kungligt privilegium” som ger den möjlighet att dra landet ur internationella fördrag, för att sätta igång brexitprocessen.

Men detta vänder sig en förmögenhetsförvaltare, en hårstylist och ett antal britter bosatta i Frankrike emot och de har vänt sig till en domstol i London. De accepterar inte folkomröstningsresultatet utan menar att förlusten av EU-rättigheter, som förlusten av den fria rörligheten inom EU och möjligheterna att ta ett mål till EU-domstolen i Luxemburg är så stora förändringar att det brittiska parlamentet måste höras innan utträdesanmälan lämnas in.

Den 3 november ställde sig den civilrättsliga domstolen på de kärandes sida. Theresa Mays regering får inte på egen hand ta Storbritannien ut ur EU utan måste först konsultera parlamentet. Den brittiska regeringen överklagade omedelbart till Högsta domstolen, som tar upp fallet i början av december.

Det är möjligt att denna domstolsprocess och andra domstolsprocesser som på Nordirland skulle kunna förskjuta tidtabellen för utträdesansökan. Men det är inte sannolikt att parlamentsledamöterna skulle rösta emot att lämna en utträdesansökan till rådet. En motion från en enda parlamentsledamot skulle ha fått samma effekt som den nu pågående processen, men ingen sådan motion har skrivits. Dessutom var det parlamentet som beslutade om att folkomröstningen skulle ske, och att obstruera mot folkets vilja är alltför politiskt riskabelt, vilket även DNs och SvDs ledarsidor konstaterar.  Så röstade enligt en eftervalsanalys 421 av 574 valdistrikt i England och Wales för utträde. Valdeltagandet var också 72 procent, medan det i senaste parlaments- valet bara var 66 procent som röstade. Parlamentsledamöter på båda sidor i kampanjen är väl medvetna om dessa fakta.

Dessutom, när förhandlingarna kommit igång med resten av EU, kan det brittiska parlamentet inte bestämma förhandlingspositioner gentemot tredje part i övriga EU. Det betyder att regeringen inte kan bindas upp för ett särskilt förhandlingsmandat eller uppgörelse. Men sannolikt kommer det brittiska parlamentet rösta om det färdiga utträdesavtalet för att anta eller inte anta det. Så när artikel 50 har lösts ut  betyder ”utträde också ett utträde” kommenterar Stephen Boyd i Open Europe. Det finns då inte någon möjlighet att återgå till något tidigare tillstånd. Säger parlamentarikerna nej till utträdesavtalet så kommer Storbritanniens utträde att baseras på WTO-reglerna.

Jan-Erik Gustafsson

Kritiska EU-fakta nr 144 december 2016