nejtilleu_logga  Folkrörelsen Nej till EU 

Varning för tyska maktambitioner


Under de senaste tio åren har Tyskland obestridligen blivit EUs starkaste ekonomiska och politiska makt. Efter Brexit och Trumpsegern i USA ser allt fler inom EU-eliten upp till Tyskland, som förväntas rädda EU från upplösning och undergång.

European Council of  Foreign Relations (ECFR), den europeiska avläggaren till den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska tankesmedjan The Council of Foreign Relations med kontor i sju av EUs medlemsländer, skriver att ”EU-partners” nu måste ”besluta hur de skall förhålla sig till Tysklands makt”. Några medlemsländer har uttryckt förbittring, andra har centrerat sina EU-strategier runt Tyskland och letar efter vägar att få inflytande och kunna påverka Berlins politiska maskineri.

Några av medlemsstaterna tvivlar inte på att Tysklands politiska klass fortsätter att se EU som ”det bästa tillgängliga ramverket för att uttrycka sina nationella intressen”, skriver ECFR. Fakta är dessutom att Tyskland driver på dels för att militarisera utrikespolitiken och säkerhetspolitiken dels för ökat stöd till övervakning och repression. Det är åtgärder som förbereder för hårdare tider.

Under hösten har Tyskland ”tagit en allt större roll i utrikes- och säkerhetspolitiken. Landet har varit en avgörande aktör i svaren på EUs viktigaste utrikespolitiska utmaningar: Ukrainakonflikten, den senaste fasen av eurokrisen i Grekland samt flyktingkrisen. Tysklands ”ledarskapsmodell” har tidvis tyckts vara ”oemotsagd” enligt ECFRs analys. Under 2015 gjorde ECFR en undersökning bland experter och policymakare i EUs medlemsländer om Tysklands roll i EU. Undersökningen kom fram till ”att den politiska eliten i alla stater samtyckte till att Tyskland är den mest inflytelserika medlemsstaten”. Detta var en åsikt som även delades av de utfrågade tyskarna. Ordföranden i den tyska riksdagens utrikesutskott Norbert Röttgen (CDU) har nyligen sagt att ”vi måste vänja oss vid det faktum att vi helt klart har en ledarroll i EU”. Parallellt framträder en annan beskrivning av den tyska makten, berättelsen om ökad frustation över den tyska dominansen. Undersökningen visade att medlemsstaterna också känner ett behov av att konfrontera denna ”grindvakt”, men att de hittills inte har uttryckt sina känslor inför Tysklands ökade makt inom EU.

Efter en diskussion arrangerad av det tyska utrikesministeriet för två år sedan instämde tyska experter i värderingen att ”Tyskland är för litet för att på egen hand driva igenom stora förändringar (…) Bara när EUs medlemsstater drar åt samma håll i integration och utrikespolitik kommer Europa att ha den politiska kraft, som Tyskland behöver för att uppnå sina intressen”. Norbert Röttgen har bekräftat denna inställning. ”Vårt intresse är att försäkra oss om att Europa fungerar”, säger han. ECFR noterar också att trots fokus på EU har Tyskland intagit en mera pragmatisk inställning till NATO. Det hävdar inte längre att lösningar skall sökas inom EUs ramverk, som ger Tyskland dominans. Tyskland är också berett när så behövs använda sig av NATO, som till exempel de NATO-operationer som inletts för att hålla flyktingar borta från Europa.

ECFR menar att det är helt klart att en del EU-länder har börjat orientera ”sina EU-strategier runt Tyskland” och nu söker bättre vägar för att kunna få inflytande på den tyska politiken. Men det är inte bara regeringar som agerar. Finansvärlden och media visar ett allt större intresse för tysk politik, och en del media har utökat sina korrespondenter i Tyskland.

Det växande tyska inflytandet går utöver den politiska eliten.  Tyskland driver öppet på för en expansiv global politik. Utrikesförvaltningen rapporterar om en massiv uppbyggnad av militär kapacitet och underrättelsetjänst, och kräver samma av sina EU-partners. ”Målet måste bli en gemensam europeisk militär”, sade vice kanslern Sigmar Gabriel (SPD) några veckor efter Brexitomröstningen. Tyskland och Frankrike stöder bägge skapandet av en EU-militärstyrka med huvudkvarteret i Bryssel. Den tyska försvarsministern och hennes franske kollega har skickat ett sexsidigt förslag till sina EU-kollegor med detaljer om en gemensam armé och dess befälsstruktur. Efter Trumpsegern upprepar den tyska försvarsministern Ursula von der Leyen (CDU) att EU behöver en starkare gemensam säkerhets- och försvarsorganisation, och säger att Tyskland efter valet av Trump måste stärka sitt nationella försvar ytterligare. ”EU blir en alltmer oumbärlig stormakt” säger EUs utrikeschef Frederica Mogherini.

Den tyska regeringen förbereder samtidigt omfattande defensiva åtgärder i händelse av ett kommande krig. Ett nytt civilförsvarskoncept har beslutats, som också ger utökade möjligheter att införa undantagstillstånd (se även ledare). Dessutom har inrikesministern och hans franske kollega begärt ökad inhemsk övervakning och repression.  Rapporten föreskriver inte bara ”en intensifiering av den yttre gränskontrollen” utan även ett inrese- och utreseregister, vilket betyder att även EU-medborgare systematiskt kommer att registreras när de reser över en gräns. (inom EU?)

Dessutom skall en ”europeisk identitetsförvaltning” byggas upp för att allsidigt kartlägga det ”internationella gräns- och säkerhetssystemet”. Polissamarbetet skall också förstärkas och underrättelsearbetet utökas.

När alla dessa förslag och åtgärder läggs samman pekar de mot förberedelser mot inre och yttre fiender inklusive förberedelser för krig. Denna destruktiva politik är en angelägenhet inte bara för den politiska eliten utan oss alla medborgare. Frågan reser sig hur Sverige ställer sig till Tysklands ökade makt. Det finns tendenser till att Sverige anpassar sig till Tyskland. Stefan Löfvén har nära förbindelser med den tyska regeringen, men vad diskuterar han med den?  Gränskontrollerna mot Danmark har förlängts med hänvisning till den inre säkerheten.  Den tyska politiken för inre och yttre militarisering är ett omedelbart skäl för att Sverige måste lämna EU. Innan det blir för sent.