Fortsätt kampen mot Lissabonfördraget

Under statskuppsliknande former godkände den 20 november de borgerliga och socialdemokratiska  riksdagsledamöterna Lissabonfördraget utan att invänta den så kallade Lavalutredningen. Inför omröstningen invaggade ledningarna inom LO, TCO och Saco löntagarna i tron att genom ändringar och justeringar i utstationeringslagen och Lex Britannia skulle det svenska kollektivavtalssystemet räddas.

När regeringens utredare, Claes Stråth, den 12 december presenterade sitt förslag till lagändringar besannades vad vi EU-motståndare hävdat, nämligen att fackens möjligheter att ta till stridsåtgärder som till exempel blockad mot utländska företag i Sverige blir starkt begränsade. Facken får bara kräva minimilön och minimivillkor av utländska företag för lön, arbetstid och semester och inte andra förmåner som förhandlats fram i de svenska kollektivavtalen. Facken får heller inte kräva svenska kollektivavtal om det redan finns ett utländskt avtal med motsvarande nivåer. Detta är naturligtvis ett dråpslag mot den svenska modellen. Om förslagen går igenom får vi en legaliserad låglönekonkurrens på arbetsmarknaden samtidigt som de fackliga organisationernas möjligheter att bekämpa lönedumpningen amputeras.

LO:s och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin, som inför den 20 november hävdade att Lavaldomens komplikationer enkelt skulle kunna åtgärdas genom justeringar av svensk lagstiftning, har nu bytt fot och säger ”att detta är ett europeiskt problem som endast kan lösas genom ändringar i EU-rätten”.

Men även den vägen förfaller vara stängd. EU-kommissionen, som är den enda institution inom EU som kan lägga lagstiftningsförslag, avvisade sista veckan i januari EU-parlamentets urvattnade resolution om att öppna upp för en ändring av EU:s utstationeringsdirektiv, som är grunden för den svenska utstationeringslagen.

Kampen mot Lissabonfördraget är dock inte uttömd. För att fördraget skall bli gällande måste alla medlemsländer godkänna det. Det irländska folkets röstade i juni Nej till Lissabonfördraget. Men detta respekterar inte EU-makten utan kräver en andra folkomröstning. Den kommer sannolikt att äga rum i oktober.

Denna tidnings redaktör och undertecknad besökte Dublin just efter EU-toppmötet i december, då vi träffade representanter för irländska folkrörelsen, fredsrörelsen, fackföreningsrörelsen och Sinn Fein. Samtliga vi talade med uttalade att Nej-sidan har goda möjlighet-er att vinna även den andra oönskade folkomröstningen. De konstaterade samstämmigt att de rättsliga garantier till skydd för bland annat neutralitet, arbetsrätt och offentlig sektor som premiärminister Brian Cowen hade med sig hem från EU-toppmötet i Bryssel inte ändrar ett enda kommatecken i Lissabonfördraget.

Den irländska EU-kritiska rörelsen kräver ätts-ligt bindande garantier, som säkerställer en självständig neutralitets- och säkerhetspolitik, arbetsrätt och offentlig sektor. Den irländska fredsrörelsen driver kampanj för ett neutralitetsprotokoll likt det danska undantaget. Det bästa sättet att understödja den irländska folkomröstningskampanjen är att fredsorganisationer i andra EU-länder ställer motsvarande krav på sina egna regeringar.

På samma sätt ställer Sinn Fein, det enda Nej-partiet i det irländska parlamentet, krav på ett socialt protokoll till skydd för löntagarnas löne- och arbetsvillkor. Ett sådant förslag som överordnar arbetsrätten över de fyra friheterna finns redan utformat av Europafacket, men Europafacket har hittills betraktat detta protokoll som något som är åtskiljt från Lissabonfördraget. Det bästa sättet att understödja den irländska kampanjen mot Lissabonfördraget är att fackföreningsrörelsen i övriga EU-länder gentemot sina egna regeringar kräver att det sociala protokollet skall göras rättligt bindande. Detta understödjer också den fortsatta kampanjen mot EU-domstolens antifackliga avgörande i exempelvis Lavalmålet.

Jan-Erik Gustafsson
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU

Kritiska EU-fakta nr 112 Februari 2009