Socialdemokraterna sitter fast i en högerpolitisk tvångströja
 

ARBETSLÖSHETEN FORTSÄTTER att öka. Drygt 253.000 personer var anmälda som arbetslösa i september, enligt siffror från Arbetsförmedlingen. Det är en ökning med över 100.000 jämfört med samma månad förra året. Och ungdomar fortsätter att ha det extra kärvt. I september var 56.000 personer mellan 18 och 24 år arbetslösa. Det är en ökning med 65 procent.

”Nu viker vi inte en tum. Arbete åt alla!” Det sade Mona Sahlin i inledningstalet på den socialdemokratiska partikongressen i Älvsjö.
Samma dag skrev Thomas Östros, socialdemokraternas talesperson i ekonomiska frågor, på debattsidan i Svenska Dagbladet: ”Målet för vår politik är full sysselsättning.”
På Jobbkongressen, som den kallades, ville flera motionärer att Riksbanken inte bara ska ta hänsyn till inflationen utan också åläggas att ha mål för sysselsättningen. Men dessa förslag avvisades med fast hand av Östros och Sahlin.

MÄRKLIGT. TRADITIONELLT har arbetarrörelsen alltid prioriterat arbetslöshetsbekämpningen. Det finns ett tydligt motsatsförhållande mellan inflation och arbetslöshet, dvs. när inflationen är låg tenderar arbetslösheten att vara hög, och omvänt kan högre inflation minska arbetslösheten. Inflation eller arbetslöshet? Det är ett politiskt val.
I Lissabonfördragets artikel 127 står det tydligt: ”Huvudmålet för Europeiska centralbankssystemet […] ska vara att upprätthålla prisstabilitet.”

Stabila priser är således det övergripande ekonomiskpolitiska målet i EU. Det innebär att den europeiska centralbanken liksom de nationella centralbankerna, typ Riksbanken, i första hand ska bekämpa inflationen. Kampen mot arbetslösheten kommer i andra hand. Med motiveringen att inflationen stiger kan och ska de politiskt ansvarslösa centralbankerna i EU:s medlemsländer motarbeta förslag om att stimulera ekonomin för att sänka arbetslösheten.

Ett annat förslag på den socialdemokratiska partikongressen som fick kalla handen var att lätta på de budgetpolitiska tömmarna och återgå till en keynesiansk finanspolitik.
”Vi ska ha balans i budgetpolitiken, men vi måste också ha utrymme att klara välfärden”, argumenterade Peter Persson från Jönköpings län, en av dem som kämpade för att få in en annan skrivning i partiet riktlinjer.

HANS FÖRSLAG VAR att budgetmålen, som överskottsmål och utgiftstak, i stället ska kunna anpassas till samhällsekonomiska behov: ”Vi måste kunna värna om jobb och välfärd i extrema krissituationer.”

Partistyrelsens linje försvarades av Thomas Östros. I debattartikeln i Svenska Dagbladet skrev han så här: ”Det socialdemokratiska ramverket med utgiftstak och överskottsmål är våra styråror för att ta Sverige till full sysselsättning och en ekonomi i balans.”

Återigen är det medlemskapet i EU som lägger hinder i vägen en traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik.

För att tillmötesgå EU:s krav på ”budgetdisciplin” infördes 1997 ett nytt budgetssystem. Riksdagen beslöt att lägga ett tak för utgifterna i hela den offentliga sektorn. Statens budget delades in 27 utgiftsområden. Alla ändringar som görs därefter måste ske inom de ramar som redan bestämts. Inga nya utgifter får komma till utan att något annat tas bort. Till exempel: Varje förbättring för de arbetslösa måste kvittas mot en försämring för samma grupp. Utgiftstaket är treårigt. Om ramen för ett budgetår överskrids har statsmakterna förbundit sig att minska utgifterna i motsvarande mån under de båda efterföljande åren så att den fastlagda totalramen för de tre åren inte överskrids.

UTGIFTSTAKET BYGGER på att Sverige ska klara EU:s så kallade konvergenskrav, typ att budgetunderskottet får vara maximalt 3 procent och statsskulden högst 60 procent av BNP. Också själva konstruktionen är en anpassning till EU. I Lissabonfördraget fastslås regeringarnas ansvar för finanserna i ”hela den offentliga sektorn, dvs. centrala, regionala och lokala myndigheter samt sociala trygghetssystem”. Översatt till svenska förhållanden betyder det stat, landsting, kommuner och socialförsäkringssystemen. Regeringarna är skyldiga att säkerställa ”nationella förfaranden på budgetområdet” för att garantera återhållsamhet med de offentliga utgifterna.
EU:s monetära kommitté påpekade i sitt yttrande angående det svenska konvergensprogrammet 1996 att kontrollen av den offentliga utgiftsutvecklingen behövde stärkas, särskilt gällde detta för kommunerna. EU:s ministerråd konstaterade i sina slutsatser om konvergensprogrammet: ”En förutsättning för att programmet ska kunna genomföras är enligt rådet att de offentliga utgifterna står under fortsatt kontroll på samtliga nivåer, även lokalt.”

Direktörstidningen Affärsvärlden konstaterade att utgiftstaket innebär ”en av de största förändringarna någonsin i svensk ekonomisk politik”, närmare bestämt ”ett byte av ekonomisk-politiskt system” och att ”den keynesianska budgetpolitiken överges”.

I denna tvångströja av högerpolitisk modell, sitter Sahlin och Östros fast i så länge Sverige är medlem i EU. Arbetslöshetsunionen.

EVA-BRITT SVENSSON
EU-parlamentariker (v)
 

Kritiska EU-fakta nr 115 November 2009