EMU som tagelskjorta

Det sägas att Gustav Vasas pappa, Erik Johansson, var så galen att Kristian Tyrann inte iddes arrestera honom inför Stockholm blodbad utan tänkte skona honom. Men pappa Erik var så galen att när han saknade sina adliga supbröder gick han till häktet för att träffa dem och då blev också han inlåst och på Stortorget rullade ett huvud till. Sensmoralen borde vara att om man klarat sig från en katastrof inte rusa tillbaka likt hästar som springer in i elden.

Här finns en klar likhet med dagens europeiska ekonomiska kris. Vid internationella konferenser poängteras hur illa läget är inom EMU-området och hur tacksamma vi borde vara som står fria från EMU och euron. Men i stället för att njuta av vår svenska frihet verkar många av oss i någon sorts självspäkning vilja sätta på sig tagelskjortorna och gå med i EMU.

Det är ju länder som i likhet med oss har en egen valuta som kommer att relativt sett klara krisen bäst. USA:s läge, och britternas, hade varit hopplöst om inte dollarns och pundets värde sjunkit och kraftigt stärkt export och bromsat import.

Kina har egen valuta och går stärkt ur krisen, liksom Indien. Japan kan ha en egen politik. Men också Sverige där räntorna kan hållas lägre än inom Euroområdet och genom att vi slipper den våldsamma övervärdering som Euron nu går igenom. Kronkursen har säkerligen räddat 50.000 jobb här, mångdubbelt mer än riksdagen lyckats med. Det gäller hela näringslivet, från exportföretag och importkonkurrerande till turismen, handeln etc.

Eurokursens uppgång har satt hela området i obalans och gör att krisens kommer att ta mycket längre tid att lösa. Europa blir sist att vända uppåt. Men krisen visar också - och det gjorde redan överhettningen som föregick krisen - att Euroområdet inte passar för en gemensam valuta. Skillnaderna mellan medlemsstaterna är för stora.

Mellan å ena sidan jätten Tyskland med drabanten Nederländerna där extrem inhemsk åtstramning genomförts. Lönerna har där i tio år ökat ytterst långsamt och reallönerna praktiskt taget stagnerat. Vinsterna har i stället ökat och gynnat andra än löntagarna.

Den inhemska efterfrågan har närmast bottenfrusits och all tillväxt berott på export till framför allt andra euroländer som i stället fått jättelika underskott i sin utrikeshandel. EMU kan ha underlättat denna interna handel, men till priset av ökad strukturomvandling och dramatiskt ökade obalanser i handelsflödet. Men den ökade handeln gav ingen höjd BNP eller fler jobb men nu mera kris.

De extremt låga löneökningarna i Tyskland matchades inte av liknande späkningar i Spanien, Portugal, Italien, Grekland, Irland etc. I dessa länder skulle folket njuta av den ökade standard och låga räntor som EMU utlovades ge. Det såg på ytan länge bra ut men i verkligheten fick man enorma bygg- och fastighetsbubblor. Räntorna sattes inte längre i Madrid eller i Rom utan i Frankfurt.

Nu har de euroframkallade bygg- och fastighetsbubblorna brustit. Produktionen har fallit i stora områden med närmast tvåsiffriga tal. Exportindustriernas konkurrenskraft mot Tyskland är urusel och likadant mot resten av världen.

Ett land som Grekland är i praktiken i statsbankrutt (den förra konservativa regeringen ljög om läget) och många länder tvingas betala räntor flera procent över de tyska - i stället för de för tio år sedan utlovade låga räntorna.

På ekonomkongresser kommer ständigt frågan upp om länder kommer att lämna EMU, om det blir statsbankrutt, och om ett land i EMU över huvud taget kan få tillbaka sin konkurrenskraft när Tyskland nu på nytt satsar på låga löneökningar och att lösa sina egna problem genom att exportera sig ur krisen. För det övriga EMU-området skulle i stället kraftiga tyska löneökningar vara en lösning.

EMU ges nu svenskt beröm för att ha hindrat växelkurserna att ändras inom området men i en kris måste något ta smällen och nu är det arbetslösheten som bär bördan. I Spanien är var fjärde person arbetslös och bland de unga bortåt hälften.
Men märkligast är ändå att i detta europeiska blodbad drivs frågan nu om att vi, som sluppit så mycket av detta, av någon sorts solidaritetsskäl ska gå med i EMU. Är det verkligen sant att eländet fördras lättare om det sprids till fler länder? Mådde gamle Vasas adliga kompisar bättre när även han strök med på Stortorget i Gamla Stan?

ROLAND SPÅNT
doktor i nationalekonomi och
före detta chefsekonom på TCO

Kritiska EU-fakta nr 116 Februari 2010