Det sägas att Gustav Vasas pappa, Erik Johansson, var så galen
att Kristian Tyrann inte iddes arrestera honom inför Stockholm
blodbad utan tänkte skona honom. Men pappa Erik var så galen att
när han saknade sina adliga supbröder gick han till häktet för
att träffa dem och då blev också han inlåst och på Stortorget
rullade ett huvud till. Sensmoralen borde vara att om man klarat
sig från en katastrof inte rusa tillbaka likt hästar som
springer in i elden.
Här finns en klar likhet med dagens europeiska ekonomiska kris.
Vid internationella konferenser poängteras hur illa läget är
inom EMU-området och hur tacksamma vi borde vara som står fria
från EMU och euron. Men i stället för att njuta av vår svenska
frihet verkar många av oss i någon sorts självspäkning vilja
sätta på sig tagelskjortorna och gå med i EMU.
Det är ju länder som i likhet med oss har en egen valuta som
kommer att relativt sett klara krisen bäst. USA:s läge, och
britternas, hade varit hopplöst om inte dollarns och pundets
värde sjunkit och kraftigt stärkt export och bromsat import.
Kina har egen valuta och går stärkt ur krisen, liksom Indien.
Japan kan ha en egen politik. Men också Sverige där räntorna kan
hållas lägre än inom Euroområdet och genom att vi slipper den
våldsamma övervärdering som Euron nu går igenom. Kronkursen har
säkerligen räddat 50.000 jobb här, mångdubbelt mer än riksdagen
lyckats med. Det gäller hela näringslivet, från exportföretag
och importkonkurrerande till turismen, handeln etc.
Eurokursens uppgång har satt hela området i obalans och gör att
krisens kommer att ta mycket längre tid att lösa. Europa blir
sist att vända uppåt. Men krisen visar också - och det gjorde
redan överhettningen som föregick krisen - att Euroområdet inte
passar för en gemensam valuta. Skillnaderna mellan
medlemsstaterna är för stora.
Mellan å ena sidan jätten Tyskland med drabanten Nederländerna
där extrem inhemsk åtstramning genomförts. Lönerna har där i tio
år ökat ytterst långsamt och reallönerna praktiskt taget
stagnerat. Vinsterna har i stället ökat och gynnat andra än
löntagarna.
Den inhemska efterfrågan har närmast bottenfrusits och all
tillväxt berott på export till framför allt andra euroländer som
i stället fått jättelika underskott i sin utrikeshandel. EMU kan
ha underlättat denna interna handel, men till priset av ökad
strukturomvandling och dramatiskt ökade obalanser i
handelsflödet. Men den ökade handeln gav ingen höjd BNP eller
fler jobb men nu mera kris.
De extremt låga löneökningarna i Tyskland matchades inte av
liknande späkningar i Spanien, Portugal, Italien, Grekland,
Irland etc. I dessa länder skulle folket njuta av den ökade
standard och låga räntor som EMU utlovades ge. Det såg på ytan
länge bra ut men i verkligheten fick man enorma bygg- och
fastighetsbubblor. Räntorna sattes inte längre i Madrid eller i
Rom utan i Frankfurt.
Nu har de euroframkallade bygg- och fastighetsbubblorna brustit.
Produktionen har fallit i stora områden med närmast tvåsiffriga
tal. Exportindustriernas konkurrenskraft mot Tyskland är urusel
och likadant mot resten av världen.
Ett land som Grekland är i praktiken i statsbankrutt (den förra
konservativa regeringen ljög om läget) och många länder tvingas
betala räntor flera procent över de tyska - i stället för de för
tio år sedan utlovade låga räntorna.
På ekonomkongresser kommer ständigt frågan upp om länder kommer
att lämna EMU, om det blir statsbankrutt, och om ett land i EMU
över huvud taget kan få tillbaka sin konkurrenskraft när
Tyskland nu på nytt satsar på låga löneökningar och att lösa
sina egna problem genom att exportera sig ur krisen. För det
övriga EMU-området skulle i stället kraftiga tyska löneökningar
vara en lösning.
EMU ges nu svenskt beröm för att ha hindrat växelkurserna att
ändras inom området men i en kris måste något ta smällen och nu
är det arbetslösheten som bär bördan. I Spanien är var fjärde
person arbetslös och bland de unga bortåt hälften.
Men märkligast är ändå att i detta europeiska blodbad drivs
frågan nu om att vi, som sluppit så mycket av detta, av någon
sorts solidaritetsskäl ska gå med i EMU. Är det verkligen sant
att eländet fördras lättare om det sprids till fler länder?
Mådde gamle Vasas adliga kompisar bättre när även han strök med
på Stortorget i Gamla Stan?
ROLAND SPÅNT
doktor i nationalekonomi och
före detta chefsekonom på TCO
Kritiska EU-fakta nr 116 Februari 2010