Med Lissabonfördraget blir EU ännu mer obegripligt
Den 1 januari 2010 lämnade Sverige över EU:s ordförandeklubba
till Spanien. Sveriges halvår blev historiskt. Det var sista
gången som ett medlemsland hade fullt ansvar för Europeiska
unionens verksamhet. Nu har Lissabonfördraget trätt i kraft och
med det har unionen fått en president, eller heltidsanställd
ordförande för Europeiska rådet (ländernas stats- och
regeringschefer).
Europeiska rådet får med Lissabonfördraget en permanent
ordförande som sitter på två och ett halvt år, med möjlighet att
omväljas en gång. Presidenten väljs med kvalificerad majoritet,
vilket innebär att de befolkningsmässigt stora länderna har ett
mycket stort inflytande över valet.
Därmed förstärks de stora ländernas makt i EU. Det stärker också
det överstatliga inslaget i Europeiska rådet, som ursprungligen
var tänkt som ett mellanstatligt samarbete, genom att den
permanenta presidenten ersätter det roterande ordförandeskapet.
Det roterande ordförandeskapet har gett varje land ett
inflytande över EU:s agenda och en delaktighet i verksamheten,
vilket riskerar att gå förlorat när en mäktig president leder
rådets arbete.
Som kuriosa i sammanhanget kan nämnas att förslaget att unionen
skulle få en permanent ordförande, en president, presenterades
av EU:s så kallade Framtidskonvent och fanns med i förslaget
till EU-konstitution. I Sverige fick förslaget stark kritik.
Samtliga partier i den svenska riksdagen, utom
socialdemokraterna, röstade emot förslaget om en EU-president
när det behandlades i riksdagen 2003. De var oroliga för
centralisering och maktkoncentration. Fredrik Reinfeldt har
alltså som EU:s ordförande varit med om att genomföra ett
förslag som han och hans parti inte stod bakom.
Till den nya posten som permanent ordförande i Europeiska rådet,
även kallat EU-president, har EU:s stats- och regeringschefer
utsett Herman van Rompuy, 62 år, flamländsk kristdemokrat och
premiärminister i Belgien sedan årsskiftet. Dessförinnan var
vice premiärminister 1993-99.
Han anses ha skänkt visst lugn åt den söndriga statsbildningen
Belgien och därför lämplig att försöka tygla de spretande
intressekonflikterna inom stormaktskartellen EU.
Herman van Rompuy fick uppbackning av Tyskland och Frankrike
vars förbundskansler respektive president i vanlig ordning hade
träffats på ett privat toppmöte innan det officiella
EU-toppmötet. Han är EU-federalist, vill bland annat att unionen
ska beskattningsrätt, och motsätter sig ett turkiskt medlemskap
i EU.
Valet av belgaren Herman Van Rompuy är ett tecken på att EU:s
stats- och regeringschefer inte vill ha någon som sveper in på
världsscenen och försöker träffa avtal i Washington, Moskva
eller Peking. Regeringscheferna i EU:s större länder ser ogärna
att deras statsbesök i världens maktcentrum överglänses av en
världsvan och färgstark EU-president.
Arbetsbeskrivningen för den nye EU-presidenten är luddig.
Lissabonfördraget säger att den nye permanente ordföranden för
Europeiska rådet ska arbeta tätt med kommissionen och ländernas
regeringar.
Däremot nämns inte vad regeringschefen för ordförandelandet ska
göra under tiden. Precis som tidigare tar ett nytt medlemsland
över ledningen för EU varje halvår. Fördraget talar om
”samarbete”, men delar inte upp ansvaret för den permanente och
de roterande representanterna för Europeiska rådet.
Spaniens premiärminister José Luiz Rodriguez Zapatero kommer
säkert att ta chansen att stå i strålkastarljuset under de
EU-toppmöten som hålls i Spanien med andra delar av världen.
Möjligen kommer Herman Van Rompuy låta Zapatero vara värd under
toppmötet mellan EU och Latinamerika, som ska hållas i maj.
Det rullande ordförandeskapet finns emellertid delvis kvar.
Spanien tar under sex månader över ansvaret för rådets
lagstiftande arbete. När jordbruksministrarna,
justitieministrarna eller konkurrensministrarna samlas kommer
diskussionerna under det innevarande halvåret att ledas av en
spansk minister.
Däremot ska utrikesministrarna ledas av EU:s nya
utrikesminister, Catherine Ashton. Spaniens utrikesminister
Miguel Angel Moratinos ska i stället vara ordförande för det så
kallade allmänna rådet
.
Med Lissabonfördraget får EU en ännu mer otydlig och
svårbegriplig ledning, även om det uttalade syftet med reformen
var den motsatta
Spaniens framgång eller misslyckande som ordförandeland kommer
först och främst att mätas i hur man lyckas hantera det
otacksamma uppdraget att skriva en mall för hur ordförandeskapen
ska arbeta – eller inte – under Lissabonfördraget.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 116 Februari 2010
