”Vårt system är annorlunda än i många andra EU-länder. Därför
såg Sverige till att få garantier från EU-kommissionen i samband
med att vi gick med i EU 1995 om att vi skulle kunna behålla
vårt system och Sverige klargjorde skriftligt att det var en
absolut förutsättning för vårt medlemskap”, påstod Dan Holke,
chef för LO-TCO Rättsskydd, på LO-tidningens debattsida mitt
under pågående konflikt i Vaxholm.
Frågan är varför varken Dan Holke, som var Elektrikernas
juridiska ombud, eller de två juridiska ombuden för Byggnads och
Byggettan, inte någon gång under de två och ett halvt år som det
rättsliga efterspelet pågick i Luxemburg hävdade att
EU-domstolen inte hade befogenheter att pröva Vaxholmskonflikten
eftersom Sverige hade fått ett undantag under
medlemskapsförhandlingarna som fredade den svenska
arbetsmarknadsmodellen.
Svaret är enkelt. De visste mycket väl att det inte finns något
undantag. Det enda som finns i medlemskapsavtalet är förklaring
nummer 46, vilket är en svensk åsiktsdeklaration utan något som
helst juridiskt värde.
Hade Dan Holke och hans kollegor viftat med denna förklaring
under domstolsförhandlingen i Luxemburg, hade de förmodligen
blivit utskrattade av de 27 EU-domarna.
Inför förhandlingarna om medlemskap i EU formulerade LO en diger
lista med krav. Bland annat krävdes att svenska kollektivavtal
ska kunna tillämpas när utländska företag utför arbete i Sverige
och att facket vid behov ska kunna sätta in stridsåtgärder (Lex
Britannia).
EU-minister Ulf Dinkelspiel (m) framförde också dessa krav till
EU-kommissionen när förhandlingarna om medlemskap inleddes i
februari 1993.
I början av november 1993 fick arbetsmarknadsminister Börje
Hörnlund (c) ett brev från EU-kommissionären Padraig Flynn där
han lovade att ”Maastrichtavtalet inte på något sätt kräver att
svensk praxis på arbetsmarknaden ändras”.
Problemet var att Flynns brev inte hade något egentligt värde.
Det gav bara uttryck för hans egen, eller i bästa fall
EU-kommissionens tolkning av vilka möjligheter Sverige skulle
erbjudas att införa och tillämpa EU:s rättsregler.
Detta problem var Sveriges EU-förhandlare uppenbarligen
införstådda med och försökte därför att på något sätt få Flynns
brev bekräftat i förhandlingsprotokollet. Resultatet blev ett
ensidigt uttalande från svensk sida. ”Det var omöjligt att komma
längre,” förklarade Jörgen Hettne, jurist på
utrikesdepartementets rättsavdelning.
Syftet med förklaring nummer 46 var att inför den stundande
folkomröstningen desinformera de socialdemokratiska väljarna och
fackföreningsmedlemmarna. LO:s styrelse förkunnade i ett
uttalande att: ”EG (har) garanterat att man inte vill störa
eller ingripa i den svenska arbetsrättstraditionen, vilket
kommer att framgå i förhandlingsprotokollet.”
Att LO och dess medlemsförbund (med undantag av Transport och
Handels) gick i god för EU-medlemskapet var en förutsättning för
en seger för ja-sidan i folkomröstningen i november 1994.
Ledningen för fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna
lyckades, efter Ingvar Carlssons återkomst som statsminister
hösten 1994, med konststycket att på kort tid övertyga
tillräckligt många av de sina att EU inte hotade den svenska
modellen vare sig på arbetsmarknaden eller i välfärdspolitiken.
”Lita på oss” förklarade Ingvar Carlsson tryggt småleende på
helsidesannonser tillsammans med Mona Sahlin. Det avgjorde.
Därför är det ingen överdrift att konstatera att Sveriges
medlemskap i EU bygger på en medveten lögn från
EU-propagandisterna inom arbetarrörelsens politiska och fackliga
grenar.
Hur hade det gått i folkomröstningen för 15 år sedan om de
svenska löntagarna känt till att EU-rättsliga principer om till
fri rörlighet för marknadskrafterna står över den svenska
modellen vad gäller kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder?
Hade en majoritet röstat ja då? Glöm det!
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 116 Februari 2010
”46. Förklaring av Sverige om socialpolitik
Genom den skriftväxling mellan Sverige och kommissionen som är
bifogad sammanfattningen av slutsatser vid det femte mötet med
förhandlingskonferensen på ministernivå (CONF-S 81/93) har
Sverige fått försäkringar beträffande svensk praxis såvitt
gäller arbetsmarknadsfrågor och då särskilt systemet med att
fastställa arbetsvillkor i kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens parter.”