Utan Lex Britannia finns inget skydd mot lönedumpning

Lex Britannia, som egentligen är tre paragrafer i medbestämmandelagen (MBL), har funnits sedan 1991 och innebär att det är tillåtet att strejka mot ett utländskt företag som arbetar i Sverige och vars anställda har utländskt kollektivavtal. Lagen kom till efter en strejk 1980 mot ett fartyg under cypriotisk flagg, med tysk ägare och filippinsk besättning.

Inför folkomröstningen 1994 argumenterades både från politiskt och fackligt håll att Sverige hade fått garantier för att Lex Britannia inte skulle påverkas av ett medlemskap i EU. Det hade EU-kommissionens företrädare lovat under medlemskapsförhandlingarna, påstod EU-anhängarna dyrt och heligt.
LO:s styrelse, däribland dåvarande vice ordföranden Wanja Lundby-Wedin, förklarade i ett uttalande att ”EG (har) garanterat att man inte vill störa eller ingripa i den svenska arbetsrättstraditionen, vilket kommer att framgå i förhandlingsprotokollet”.

Men att det fanns skäl att befara att Lex Britannias ”räckvidd begränsas i flera väsentliga avseenden” till följd av EU-rätten konstaterade regeringens egen utredare, Sven-Hugo Ryman, redan före folkomröstningen.

Han pekade på två tänkbara fall: För det första: EU:s fria rörlighet för tjänster inskränks av att Lex Britannia ger facken rätt att tvinga företag från andra EU-länder att ingå svenska kollektivavtal. För det andra: EU:s förbud mot diskriminering på grund av nationalitet överträds av att Lex Britannia i praktiken innebär en rättslig särbehandling av utländska företag som i hemlandet ingått kollektivavtal.

På grund härav konstaterade Ryman att frågan om Lex Britannia är förenlig med EU-rätten ”inte [är] möjlig att säkert besvara” innan den i praktiken prövats i EU-domstolen. ”Det kan inte uteslutas”, menade Ryman, att domstolen gör en sådan bedömning att det blir ”nödvändigt att upphäva eller på något sätt ändra Lex Britannia”.
Men Wanja Lundby-Wedin och de andra EU-enstusiasterna i LO-ledningen struntade helt sonika i denna varning, istället tog man en betydelselös ensidig svensk förklaring om sociala frågor till intäkt för att uppmana medlemmarna till att rösta ja till EU.

Men nu står man med skägget i brevlådan. I Lavaldomen slås EU-domstolen fast att Lex Britannia är ett otillåtet handelshinder samt diskriminerande eftersom den ger facken rätt att undantränga utländska avtal men inte svenska. Domstolen konstaterar att de svenska bestämmelserna inte tar någon som helst hänsyn till innehållet i kollektivavtal som företag vilka utstationerar arbetstagare i Sverige redan är bundna av i hemlandet. Det innebär en diskriminering eftersom utländska företag med kollektivavtal behandlas på samma sätt som inhemska företag som inte har tecknat något kollektivavtal alls. (De svenska skälen för att tillämpa dessa ”diskriminerande” bestämmelser på utländska företag - att ge de fackliga organisationerna möjlighet att verka för en tillämpning av svenska löner och andra anställningsvillkor och att skapa förutsättningar för en sund konkurrens på lika villkor mellan inhemska och utländska företag - underkändes helt.)

Därefter konstaterar EU-domstolen att rätten att vidta stridsåtgärder för förmå utländska företag att förhandla om lön och sluta kollektivavtal med förmånligare villkor än utstationeringsdirektivet minimiregler kan göra det svårare för utländska företag att utföra arbete i Sverige och är därmed, enligt domstolens resonemang, en inskränkning av den fria rörligheten.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) föreslår att Lex Britannia i praktiken ska avskaffas. Kan ett utländskt företag visa, genom ett kollektivavtal, anställningsavtal eller lagstiftning i hemlandet, att de minimikrav som följer av utstationeringsdirektivet uppfylls kommer svenska fackförbund inte kunna kräva kollektivavtal eller vidta konfliktåtgärder. Lex Britannia skulle därmed bli verkningslös i framtida konflikter av Vaxholmstyp.

Regeringens lagförslag, Lex Laval, innebär ett dråpslag mot fackföreningsrörelsen och ett grundskott mot kollektivavtalsmodellen. Förslaget röjer väg för låglönekonkurrens och utnyttjande av underbetald arbetskraft från andra EU-länder i Sverige.

Sveriges medlemskap i EU har inneburit att både fackliga och politiska medel för att motverka social dumpning gått förlorade.
Innan EU-medlemskapet krävdes arbetstillstånd för att jobba i Sverige. I praktiken kunde de fackliga organisationerna därmed upprätthålla kollektivavtalens villkor. Med medlemskapet i EU försvann kravet på arbetstillstånd.

Och med hänvisning till de villkor som gäller i EU har fackets rättigheter att lägga veto mot oseriösa entreprenörer (38 § MBL) tagits bort. På EU:s så kallade inre marknad ska företagen fritt kunna skyffla arbetskraften fram och tillbaka över nationsgränserna.

Om också Lex Britannia avskaffas försvinner den sista möjligheten för facket att (med legala medel) förhindra att entreprenader läggs ut till utländska företag som inte tecknat kollektivavtal såsom skedde i Vaxholm.

EVA-BRITT SVENSSON

Kritiska EU-fakta nr 116 Februari 2010