EMU leder till enorma sociala och ekonomiska kostnader

"Inte ens euro-skeptikerna kunde föreställa sig att det skulle gå så här illa", skrev Paul Krugman nyligen. Marknaderna spekulerar rentav i att Grekland kan komma att tvingas ställa in betalningarna, vilket pressat upp räntan på den grekiska statens upplåning så att den idag är mer än dubbelt så hög som den Tyskland betalar. En del menar att det bästa för såväl Grekland som för den monetära unionen vore att landet temporärt lämnar EMU – bland andra har Martin Feldstein, välkänd amerikansk ekonom, argumenterat så.

Emellertid är den vägen i realiteten stängd. Av tonvis med politisk prestige men den är också blockerad av andra skäl. Dels torde det vara lika komplicerat att lämna den monetära unionen som att träda in i den – minns att det tog år av förberedelser innan euron kom i funktion. Dels, och viktigare, om Grekland ändå skulle välja att gå ur, måste det ske genom i det närmaste diktatoriska beslut. För i annat fall – om tid gavs och demokrati tar tid – skulle bankrusningar följa, då alla greker, medvetna om att ett utträde med nödvändighet skulle innebära depreciering, skulle kräva att få växla in sina grekiska euro till "utländska" euro.

Slutsats: när man väl är med finns ingen återvändo. Vid ekonomiska kriser finns därför en enda väg ut – och det är åtstramning för att sänka kostnaderna och på det sättet vinna tillbaka internationell konkurrenskraft.


Därmed uppstår den till synes paradoxala situationen att samtidigt som världens ekonomiska makthavare är överens om att den globala krisen ska mötas med expansionspolitik, ordineras de hårdast drabbade EMU-länderna (Irland, Portugal, Spanien, Italien och Grekland) och länderna i unionens väntrum (framför allt de baltiska staterna), motsatt medicin i form av deflationspolitik, som vore den hämtad från depressionens 30-tal. Och resultatet i form av massarbetslöshet liknar också mest 1930-talet. Spanien är det mest extrema exemplet bland de fullvärdiga medlemmarna – arbetslösheten har ökat med 10 procentenheter på två år och var i februari 19 procent. Bland de länder som bundit sin valuta mot euron i hopp om framtida medlemskap är Lettland värst ute; där har arbetslösheten mer tredubblats på två år från 6,1 procent till 21,7 procent i februari.

Men hur kunde det gå så här illa? Euro-entusiasterna försöker naturligtvis finna orsaker utanför EMU, som antingen handlar om ren misskötsel eller om att de idag krisdrabbade länderna inte brydde sig om att dämpa den ekonomiska överhettningen i mitten av 00-talet.

I fallet Grekland finns förvisso visst fog för detta. Misskötta och förfuskade offentliga finanser, ineffektiv förvaltning och utbredd korruption. Men för det första är en rad andra länder också hårt drabbade, länder som inte misskött sina offentliga finanser – exempelvis Spanien och Irland.

För det andra står det klart att dessa länders konkurrenskraft gröpts ur på grund av att den gemensamma penningpolitiken inriktats på att tillfredsställa tyska inflationsbehov och därför tillåtit en högre inflation i de mindre, perifera och tidvis överhettade ekonomierna. En egen uppskattning, baserad på den så kallade Taylorreglen som nyligen publicerades (EU och den Globala krisen, Europerspektiv, årsbok, 2010), är att Irland skulle ha behövt i storleksordningen 4-5 procentenheter högre ränta under de första åren av millenniet och därefter 1-3 procentenheter högre ränta. Men istället anpassade ECB räntenivåerna till Tysklands långsamt växande ekonomi.

I flera av dessa länder uppstod fastighetsbubblor som underblåstes av kapitalflöden inom EMU. Det var vad som hände i Spanien. Tyskt kapital rusade in i den spanska ekonomin, gödde husbubblan och ökade samtidigt efterfrågan i den spanska ekonomin och pressade därmed upp inflationen. Om Spanien i detta läge – åren kring 2005 - haft kvar pesetan, skulle man kunnat höja räntan, och samtidigt skulle pesetan sannolikt ha ökat i värde. Sammantaget skulle överhettningen ha dämpats. Men i avsaknad av penning- och valutapolitik stod Spanien utan effektiva verktyg att kyla ner ekonomin. Istället tvingades man se på när konkurrenskraften urholkades - under samma period som de tyska priserna ökade med 10 procent, ökade de spanska med 35 procent. Och nu kan inte denna obalans rättas till valutakursjusteringar.

De problem som en rad EMU- länder står inför är sålunda inte primärt effekter av dåligt skötta offentliga finanser. De är snarare fullt normala konsekvenser av den monetära unionen som i sin tur i mycket snabb takt eroderat tidigare välskötta offentliga finanser. Men även i de fall då det rört sig om under lång tid dåligt skötta offentliga finanser, såsom i Grekland, råder det inget tvivel om att penningpolitisk självständighet i dagsläget skulle ha erbjudit en mer socialt acceptabel och mer rationell väg ut ur krisen.
Att svälta sig ur kriser har aldrig och kommer aldrig att vara rationell ekonomisk politik. Men sådan politik är vad EMU tvingar fram, till enorma sociala och ekonomiska kostnader.

TONY JOHANSSON
Doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds universitet