Nej till utökad EU-styrning
På EU-toppmötet i mars kom EU:s stats- och regeringschefer
överens om ett ”räddningspaket” för att bistå den
socialdemokratiska grekiska regeringen, eller som det också
heter en ”mekanism” som också ska kunna användas av andra
EU-länder i finansiell och ekonomisk kris. Mekanismen skall bara
utlösas om Grekland begär att få utnyttja den. Fortfarande
hoppas EU-ledarna att Pasokregeringens omfattande
lönesänkningsprogram och åtstramningar inom den offentliga
sektorn skall accepteras av det grekiska folket.
Vid månadsskiftet april/maj måste Grekland betala tillbaka 25
miljarder euro på sin gigantiska statskuld. Om Grekland ber om
hjälp med avbetalningen skall 60 procent komma från euroländerna
i form av en samling bilaterala lån och 40 procent genom lån
från Internationella valutafonden (IMF).
Financial Times inflytelserike chefsekonom Martin Wolf dömer i
en krönika ut hela upplägget som humbug och orealistiskt. Han
hänvisar att EU-ledarna bestämt att räddningspaket bara kan
utlösas efter ett enhälligt beslut av eurogruppen på bestämda
villkor som dikterats av EU-kommissionen och EU:s centralbank.
Wolf frågar sig om räddningspaketet är ett EU- eller IMF program
och ser framför sig oenighet mellan kommissionen och IMF. Han
anser det omöjligt att Grekland skall kunna sänka sin offentliga
skuld med 10 procent av BNP under en treårsperiod i avsaknad av
en rörlig valuta.
Wolf menar också att eurosystemet kom till för att avhjälpa den
svaga efterfrågeutvecklingen i EU:s kärnländer då främst
Tyskland, som fram till den finansiella och ekonomiska krisen
2008 backades upp av stabilitets- och tillväxtpakten. Den
kraftiga kreditexpansionen i eurogruppens periferiländer är
således en spegelbild av en svag efterfrågan i de rikare
kärnländerna. Problemet idag är att Tyskland åter har en kronisk
svag efterfrågeutveckling samtidigt som Tyskland kräver en
fundamentalistisk tillämpning av stabilitets- och
tillväxtpakten. Detta leder inte till en expansiv ekonomisk
politik för att motverka krisen, nu när marknaderna i
periferiländer är utslagna. Wolf förskräcks av att utvecklingen
inom eurozonen nu går mot ett ”större” Tyskland med kronisk
brist på efterfrågan. För de strukturellt svagaste euroländerna
kommer det i bästa fall att leda till åratal av stagnation, och
han frågar sig om det var denna stabilitet som efterfrågades med
eurosystemet?
För att stärka den fundamentalistiska ekonomiska
självmordspolitiken skall EU:s ekonomiska koordinering skärpas
och respekten för stabilitetspakten återupprättas. ”Vi anser att
Europeiska rådet skall bli EU:s ekonomiska regering och vi
föreslår att utöka dess roll för ekonomisk övervakning” skriver
Tyskland och Frankrike i ett dokument inför EU-toppmötet. Det
kan innebära att kommissionen får makt att i förväg ingripa i
nationella budgetprocesser och att statistikmyndigheten Eurostat
kan få gå in och kontrollera nationella räkenskaper.
Det hedrar statsminister Fredrik Reinfeldt att han under
EU-toppmöte vände sig emot denna EU-styrning. Till Dagens
Nyheter uttryckte han: ”Jag är emot idén att nu börja ta ett
steg mot något slags europeisk styrning av detta, som i grunden
bottnar i nationella suveränitetsfrågor som våra skatter, våra
socialförsäkringar, vår arbetsmarknadspolitik.”
EU-ländernas, och särskilt eurogruppens, misslyckade ekonomisk
politik bottnar i ohederliga mål och oförmåga att se till
nationella skillnader. ”Räddningspaket” kräver alltid
förstörelse av jobb och minskad nationell välfärd, vilket driver
ekonomin mot undergång. Vad som behövs i framtiden är
skräddarsydda åtgärder för att tillfredställa lokala behov och
som i första hand stärker den nationella ekonomin. Detta är bara
möjligt om medlemsstaterna återtar sin nationella kompetens för
att tackla den ekonomiska krisen.
Jan-Erik Gustafsson
