Transportfacket i Storbritannien bekämpar EU:s privatiseringar
Den borgerliga majoriteten i riksdagen har drivit igenom fri
konkurrens på alla järnvägssträckor från och med den 1 oktober
2010. Endast tre länder i världen har tidigare genomfört en
fullskalig avreglering av järnvägen. Storbritannien var först ut
under Margaret Thatchers tid som premiärminister. Därefter har
Nya Zeeland och den ultraliberala regeringen i Estland försökt
sig på det. I samtliga tre fall har det slutat på samma sätt:
Praktfiasko och återreglering.
1993 privatiserades de engelska järnvägarna och delades upp på
mer än 100 privata bolag. 2001, mindre än tio år senare,
tvingades den brittiska staten att återreglera de spillror som
var kvar av den brittiska järnvägen, när det privata
infrastrukturbolaget Railtrack, som haft monopol på
järnvägsunderhållet sedan 1994, gick i konkurs. Detta efter att
tre stora tågolyckor under lika många år orsakat 41 dödsoffer,
och fler arbetare omkommit på grund av bristande
säkerhetsarbete. Spåren hade lämnats att förfalla när
järnvägsunderhållet kraftigt försämrades.
Trots detta driver EU på för att genomföra en motsvarande
avreglering och privatisering på europanivå, konstaterar Alex
Gordon, lokförare som i december valdes till ordförande i det
brittiska transportarbetarfacket RMT för de kommande tre åren.
Som exempel nämner han ministerrrådets direktiv 91/440/EEC från
29 juli 1991. Detta direktiv ”kräver att medlemsstaterna ser
till att järnvägsföretagen görs oberoende av regeringarna,
introducerar kommersiell förvaltning, och skiljer förvaltningen
av infrastrukturen (dvs. spåren) från transporterna”.
– Denna EU-ledda så kallade liberalisering har visat sig vara
förödande i Storbritannien. Privatiseringen av underhållet ledde
omgående till en katastrofal försämring av järnvägsspåren,
vilket orsakat många dödsfall i olyckor bland passagerare och
personal. Privata järnvägsföretags rekordstora vinster kommer
direkt från offentliga subventioner, det pågår en ständig
åtstramning av järnvägsanställdas löner och biljettpriserna
fortsätter att snabbt stiga, vilket gör järnvägen i
Storbritannien till den dyraste i Europa. Trots detta så
samtyckte EU:s transportministrar 2005 till att ”liberalisera”
det inrikes järnvägsnätet till senast 2010.
EU har antagit ytterligare två järnvägsdirektiv för att tvinga
fram ”konkurrensutsättning” av järnvägsfrakt 2006, samt en full
”liberalisering” av passagerartrafiken 2010.
– På EU-språk innebär ”liberalisering” en fullständig
privatisering, säger Alex Gordon.
Vad detta betyder i det nyliberala EU har blivit uppenbart under
senare år. Grundläggande tjänster som allmänna transporter,
post, energi, telekommunikationer betraktas som vinstgivande
tillgångar som ska säljas ut. Genom obligatorisk upphandling
måste tjänster som blivit kvar i offentlig sektor konkurrera med
andra som har privatiserats.
– Detta betyder att förr eller senare kommer välfärdsorienterade
offentliga tjänster att helt försvinna, därför att dessa inte är
utformade eller avsedda att kunna konkurrera med privata
intressen, konstaterar Alex Gordon.
RMT solidariserar sig med alla fackföreningsaktiva som bekämpar
privatisering och liberalisering.
– Vi tror att konsekvenserna av järnvägens privatisering,
liberalisering och sönderstyckning är angrepp på
järnvägssäkerheten, löner, arbetsmiljö, pensioner,
fackföreningen som sådan och kollektivavtalssystemet, slutet på
en järnväg för alla till förmån för en järnväg som endast drivs
i storföretagens intresse och där vinstmotivet har blivit det
enda kriteriet för leverera tjänster, samt en dyrare och mindre
effektiv järnväg där vinstbehovet går före samhällets behov,
säger Alex Gordon.
GÖSTA TORSTENSSON
