Som ett av EU-ledarnas, EU-kommissionens och IMF:s villkor för
det enorma stödet på 110 miljarder euro till Grekland ingick
krav på kraftiga försämringar i den offentliga
försörjningssystemen. Och den socialdemokratiska
PASOK-regeringen är fast besluten att leverera trots att stora
delar av befolkningen och fackföreningsrörelsen protester. Delar
av posten, järnvägen och vattenverken är på väg att privatiseras
och annan statlig egendom är på väg att realiseras ut.
Efter det att EU-etablissemanget har påtvingat folken inom EU
Lissabonfördraget underlättas avreglerings- och
privatiseringspolitiken av tjänster, som är en av EU:s omhuldade
fyra friheter. I fördraget har införts begreppet ”tjänster av
allmänt ekonomiskt intresse” bland annat i artiklarna 14 och 106
(FEUF). I början av 1990-talet talade man bara om ”tjänster av
allmänt intresse” innan EU-kommissionen lanserade det nya
begreppet 1996. Därefter har vad som definieras som allmänna
välfärdstjänster praktiskt taget utan fackliga protester
reducerats till en rännil. Detta betyder att EU-kommissionen och
EU-etablissemanget betraktar i stort sett allting som allmänna
välfärdstjänster från postservice, till utbildning och
äldreomsorg som ekonomiska aktiviteter vilka ”som fiskala
monopol skall vara underkastade reglerna i fördragen, särskilt
konkurrensreglerna” (art 106.2). Det betyder också att EU:s
upphandlingsdirektiv, som har överförts till svensk lagstiftning
skall tillämpas.
Denna liberaliseringspolitik, som är en av Lissabonfördragets
grundfundament, är inget nytt. Till exempel i EU-ledarnas
slutsatser från toppmötet i Lissabon 1999, i vilket Göran
Persson deltog, sägs bland annat att EU-länderna före utgången
av år 2000 skulle utarbeta en strategi för att undanröja hinder
för tjänster, påskynda liberaliseringen på områden som gas,
elektricitet, posttjänster och transporter samt uppdatera
reglerna för offentlig upphandling så att denna skulle gör det
lättare för små och medelstora företag att ta över drift och
underhåll av offentliga välfärdstjänster. Allt detta har nu
gjorts genom otaliga avregleringsdirektiv och genom att
”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” ingår i
Lissabonfördraget, och praktisk taget utan debatt till exempel
inom arbetarrörelsens partier och fackföreningsrörelsen i
Sverige. Kring 2001-2002 fanns det en intern opposition mot
avregleringar och privatiseringar inom socialdemokratin kring
riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand, men denna dog sedan ut.
Fackförbundsledningarna har under hela liberaliseringsprocessen
haft en vettlös och EU-anpasslig inställning. Man har valt att
ta ställning till avregleringar från fall till fall och
understödja individen från sekundära effekter av avreglering,
men inte använt kollektivet för att förhindra bolagiseringar,
utförsäljningar och privatiseringar.
På ett offentligt möte i maj om ”järnvägseländet” lyckades Lena
Hallengren (s), vice ordförande i Trafikutskottet, inte nämna
EU:s tredje avregleringsdirektiv för järnvägstrafik (den
internationella persontrafiken släpps fri från 1 oktober) utan
lade hela skulden på alliansregeringen. Som åtgärd utlovande hon
en avledande röd-grön utredning ”som skall se över alla aktörer
av järnvägstrafiken” – till vilket resultat?
I ett seminarium anordnat av Folkrörelsen Nej till EU:s Fackliga
Nätverk, ABF, ett antal fackliga organisationer samt Gemensam
Välfärd Stockholm varnade det engelska transportarbetarfackets
RMT:s stridbare ordförande Alex Gordon att med avregleringarna
följer försämrad arbetsmiljö och arbetsrätt samt flexibla jobb,
dvs. social dumping. Alla partier och fackförbundsledningar som
säger sig representera löntagarna i valrörelsen borde ta fast på
detta.
”Vi måste kräva av våra politiker att de ändrar på lagarna för
att skydda kollektivavtal och arbetarnas rättigheter. Om de
säger nej med hänvisning till EU, ja, då måste vi ta
konsekvenserna av detta och lämna unionen”, förklarade Alex
Gordon.
Jan-Erik Gustafsson