Diskutera avregleringar och privatiseringar i valrörelsen!

Som ett av EU-ledarnas, EU-kommissionens och IMF:s villkor för det enorma stödet på 110 miljarder euro till Grekland ingick krav på kraftiga försämringar i den offentliga försörjningssystemen. Och den socialdemokratiska PASOK-regeringen är fast besluten att leverera trots att stora delar av befolkningen och fackföreningsrörelsen protester. Delar av posten, järnvägen och vattenverken är på väg att privatiseras och annan statlig egendom är på väg att realiseras ut.

Efter det att EU-etablissemanget har påtvingat folken inom EU Lissabonfördraget underlättas avreglerings- och privatiseringspolitiken av tjänster, som är en av EU:s omhuldade fyra friheter. I fördraget har införts begreppet ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” bland annat i artiklarna 14 och 106 (FEUF). I början av 1990-talet talade man bara om ”tjänster av allmänt intresse” innan EU-kommissionen lanserade det nya begreppet 1996. Därefter har vad som definieras som allmänna välfärdstjänster praktiskt taget utan fackliga protester reducerats till en rännil. Detta betyder att EU-kommissionen och EU-etablissemanget betraktar i stort sett allting som allmänna välfärdstjänster från postservice, till utbildning och äldreomsorg som ekonomiska aktiviteter vilka ”som fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i fördragen, särskilt konkurrensreglerna” (art 106.2). Det betyder också att EU:s upphandlingsdirektiv, som har överförts till svensk lagstiftning skall tillämpas.

Denna liberaliseringspolitik, som är en av Lissabonfördragets grundfundament, är inget nytt. Till exempel i EU-ledarnas slutsatser från toppmötet i Lissabon 1999, i vilket Göran Persson deltog, sägs bland annat att EU-länderna före utgången av år 2000 skulle utarbeta en strategi för att undanröja hinder för tjänster, påskynda liberaliseringen på områden som gas, elektricitet, posttjänster och transporter samt uppdatera reglerna för offentlig upphandling så att denna skulle gör det lättare för små och medelstora företag att ta över drift och underhåll av offentliga välfärdstjänster. Allt detta har nu gjorts genom otaliga avregleringsdirektiv och genom att ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” ingår i Lissabonfördraget, och praktisk taget utan debatt till exempel inom arbetarrörelsens partier och fackföreningsrörelsen i Sverige. Kring 2001-2002 fanns det en intern opposition mot avregleringar och privatiseringar inom socialdemokratin kring riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand, men denna dog sedan ut.

Fackförbundsledningarna har under hela liberaliseringsprocessen haft en vettlös och EU-anpasslig inställning. Man har valt att ta ställning till avregleringar från fall till fall och understödja individen från sekundära effekter av avreglering, men inte använt kollektivet för att förhindra bolagiseringar, utförsäljningar och privatiseringar.

På ett offentligt möte i maj om ”järnvägseländet” lyckades Lena Hallengren (s), vice ordförande i Trafikutskottet, inte nämna EU:s tredje avregleringsdirektiv för järnvägstrafik (den internationella persontrafiken släpps fri från 1 oktober) utan lade hela skulden på alliansregeringen. Som åtgärd utlovande hon en avledande röd-grön utredning ”som skall se över alla aktörer av järnvägstrafiken” – till vilket resultat?

I ett seminarium anordnat av Folkrörelsen Nej till EU:s Fackliga Nätverk, ABF, ett antal fackliga organisationer samt Gemensam Välfärd Stockholm varnade det engelska transportarbetarfackets RMT:s stridbare ordförande Alex Gordon att med avregleringarna följer försämrad arbetsmiljö och arbetsrätt samt flexibla jobb, dvs. social dumping. Alla partier och fackförbundsledningar som säger sig representera löntagarna i valrörelsen borde ta fast på detta.

”Vi måste kräva av våra politiker att de ändrar på lagarna för att skydda kollektivavtal och arbetarnas rättigheter. Om de säger nej med hänvisning till EU, ja, då måste vi ta konsekvenserna av detta och lämna unionen”, förklarade Alex Gordon.

Jan-Erik Gustafsson