EU-integrationen har en egen inre dynamik, där ett steg med
automatik leder fram till nästa steg; en självförstärkande
process mot fortsatt, successiv utbyggd och fördjupad
integration, var sig medlemsländerna vill det eller inte. EMU är
ett typiskt exempel. De ekonomiska nackdelarna med valutaunionen
(gemensam valuta och penningpolitik) kommer att tvinga fram en
överstatlig finanspolitik inom EU.
Romano Prodi, EU-kommissionens förre ordförande, skriver i
Financial Times (21 maj) att krisen i Grekland är en chans för
EU. Den ”innebär en möjlighet för oss att ta ett steg mot
ekonomiskt styre som inte skulle ha varit möjligt när euron
infördes”.
I spåren av Greklandskrisen har Frankrikes president Nicolas
Sarkozy efterlyst en ”ekonomisk regering” som samordnar
euroländernas ekonomiska politik.
I mitten av maj föreslog EU-kommissionen (efter krav från
Tyskland) att euroländerna i framtiden skickar in sina
budgetutkast till Bryssel för förhandsgranskning och klartecken
centralt från EU, innan de läggs fram för debatt och beslut i
hemlandet.
Enligt förslaget ska även sanktioner införas mot de länder som
bryter mot maxgränsen för budgetunderskott på 3 procent av BNP,
som det är fastställt i EU:s så kallade stabilitetspakt.
Möjligheten att straffa länder som inte håller sig till
siffrorna har visserligen funnits i paktens ramverk sedan den
inrättades, men hittills har kommissionen inte vågat eller
kunnat ta en dust med stora länder som Frankrike, Tyskland och
Italien, som konsekvent bryter mot reglerna.
Euroländer som inte lever upp till kraven ska i framtiden till
exempel kunna bli av med EU-pengar för infrastruktur och andra
utvecklingsprojekt.
Förslaget från EU-kommissionen om skärpta budgetkrav väcker en
politiskt hyperkänslig debatt om var gränserna för ett lands
självbestämmande går. Om förslaget accepteras innebär det att
man överför en enorm makt från de nationella parlamenten till
EU.
En finansminister kan bli tillsagd av byråkraterna i Bryssel att
gå hem och ändra sitt budgetförslag om det anses att han eller
hon tänker låna för mycket pengar, spara för lite eller inte
visar tillräcklig återhållsamhet med de offentliga utgifterna.
Euroländerna skulle sedan kunna rösta ned ett lands budget med
en kvalificerad majoritet – något som är tillåtet enligt EU:s
regelbok, men som ännu aldrig aktiverats.
”Medlemsstaterna måste ha modet att säga om de vill ha en
ekonomisk union eller inte. Därför att utan en sådan är en
monetär union omöjlig”, sade EU-kommissionens ordförande José
Manuel Barroso när förslaget presenterades.
Men trots att Nicolas Sarkozy har uttalat sig för en ”ekonomisk
regering” för euroländerna avvisar Frankrikes regering
EU-kommissionens förslag till budgetkontroll. ”Parlamentet
förblir suveränt när det gäller budgetarbete och finansiella
beslut”, säger den franske regeringstalesmannen Luc Chatel.
EU-integrationen är inte bara en historia om nationalstaternas
underordning under överstatliga institutioner. Det är också i
hög grad en historia om maktkamp och instabila kompromisser
mellan regionala europeiska stormakter.
Utvecklingen av EU har framför allt varit styrd av en politisk
axel mellan Bonn/Berlin och Paris. Den kan sägas vara baserad på
ett balansförhållande där till Frankrikes tillgångar hör den
ständiga platsen i FN:s säkerhetsråd och innehavet av kärnvapen,
till Tysklands tillgångar hör befolkningstalet, den ekonomiska
styrkan och det geografiska läget i Europas centrum.
Axeln Bonn/Berlin-Paris har emellertid varit en allians på olika
premisser, där både Tyskland och Frankrike har ansett sig ha
relativa fördelar gentemot varandra. Men den tyska
återföreningen och EU:s expansion österut innebar att Frankrikes
möjligheter till inflytande på europeisk och inte minst tysk
politik reducerades. (Frankrike, med Francois Mitterrand som
president, motsatte sig därför ett förenat Tyskland.)
För Tyskland har europeisk integration och skapandet av en
europeisk union varit vägen till revansch efter nederlaget i
kriget. Samtidigt som scenförändringen i Central- och Östeuropa
varit negativ för Frankrike, har den gynnat Tyskland. Berlin har
hamnat i centrum.
Medan Tyskland, som utropat sig till budgetdisciplinens
härförare i Europa, fortsätter att tala för att EU utvecklas
till en federation, håller ett annat sorts tänkande på att ta
form i Frankrike. Det är ett tänkande som i praktiken ligger
betydligt närmare de återhållsamma brittiska idéerna om EU:s
framtid än de tyska.
Frankrikes statsledning har alltid varit aktiv förespråkare för
ökad makt till Bryssel – under förutsättning att det tjänar
franska egna intressen. Bevarandet av Frankrikes ställning som
europeisk stormakt utgör utgångspunkten för varje fransk
EU-politik, oavsett om det är borgarna eller de så kallade
socialisterna som sitter vid makten i Paris.
GÖSTA TORSTENSSON