En historia om maktkamp mellan regionala europeiska stormakter

EU-integrationen har en egen inre dynamik, där ett steg med automatik leder fram till nästa steg; en självförstärkande process mot fortsatt, successiv utbyggd och fördjupad integration, var sig medlemsländerna vill det eller inte. EMU är ett typiskt exempel. De ekonomiska nackdelarna med valutaunionen (gemensam valuta och penningpolitik) kommer att tvinga fram en överstatlig finanspolitik inom EU.

Romano Prodi, EU-kommissionens förre ordförande, skriver i Financial Times (21 maj) att krisen i Grekland är en chans för EU. Den ”innebär en möjlighet för oss att ta ett steg mot ekonomiskt styre som inte skulle ha varit möjligt när euron infördes”.

I spåren av Greklandskrisen har Frankrikes president Nicolas Sarkozy efterlyst en ”ekonomisk regering” som samordnar euroländernas ekonomiska politik.
I mitten av maj föreslog EU-kommissionen (efter krav från Tyskland) att euroländerna i framtiden skickar in sina budgetutkast till Bryssel för förhandsgranskning och klartecken centralt från EU, innan de läggs fram för debatt och beslut i hemlandet.

Enligt förslaget ska även sanktioner införas mot de länder som bryter mot maxgränsen för budgetunderskott på 3 procent av BNP, som det är fastställt i EU:s så kallade stabilitetspakt. Möjligheten att straffa länder som inte håller sig till siffrorna har visserligen funnits i paktens ramverk sedan den inrättades, men hittills har kommissionen inte vågat eller kunnat ta en dust med stora länder som Frankrike, Tyskland och Italien, som konsekvent bryter mot reglerna.

Euroländer som inte lever upp till kraven ska i framtiden till exempel kunna bli av med EU-pengar för infrastruktur och andra utvecklingsprojekt.
Förslaget från EU-kommissionen om skärpta budgetkrav väcker en politiskt hyperkänslig debatt om var gränserna för ett lands självbestämmande går. Om förslaget accepteras innebär det att man överför en enorm makt från de nationella parlamenten till EU.

En finansminister kan bli tillsagd av byråkraterna i Bryssel att gå hem och ändra sitt budgetförslag om det anses att han eller hon tänker låna för mycket pengar, spara för lite eller inte visar tillräcklig återhållsamhet med de offentliga utgifterna. Euroländerna skulle sedan kunna rösta ned ett lands budget med en kvalificerad majoritet – något som är tillåtet enligt EU:s regelbok, men som ännu aldrig aktiverats.

”Medlemsstaterna måste ha modet att säga om de vill ha en ekonomisk union eller inte. Därför att utan en sådan är en monetär union omöjlig”, sade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso när förslaget presenterades.

Men trots att Nicolas Sarkozy har uttalat sig för en ”ekonomisk regering” för euroländerna avvisar Frankrikes regering EU-kommissionens förslag till budgetkontroll. ”Parlamentet förblir suveränt när det gäller budgetarbete och finansiella beslut”, säger den franske regeringstalesmannen Luc Chatel.

EU-integrationen är inte bara en historia om nationalstaternas underordning under överstatliga institutioner. Det är också i hög grad en historia om maktkamp och instabila kompromisser mellan regionala europeiska stormakter.

Utvecklingen av EU har framför allt varit styrd av en politisk axel mellan Bonn/Berlin och Paris. Den kan sägas vara baserad på ett balansförhållande där till Frankrikes tillgångar hör den ständiga platsen i FN:s säkerhetsråd och innehavet av kärnvapen, till Tysklands tillgångar hör befolkningstalet, den ekonomiska styrkan och det geografiska läget i Europas centrum.

Axeln Bonn/Berlin-Paris har emellertid varit en allians på olika premisser, där både Tyskland och Frankrike har ansett sig ha relativa fördelar gentemot varandra. Men den tyska återföreningen och EU:s expansion österut innebar att Frankrikes möjligheter till inflytande på europeisk och inte minst tysk politik reducerades. (Frankrike, med Francois Mitterrand som president, motsatte sig därför ett förenat Tyskland.)

För Tyskland har europeisk integration och skapandet av en europeisk union varit vägen till revansch efter nederlaget i kriget. Samtidigt som scenförändringen i Central- och Östeuropa varit negativ för Frankrike, har den gynnat Tyskland. Berlin har hamnat i centrum.

Medan Tyskland, som utropat sig till budgetdisciplinens härförare i Europa, fortsätter att tala för att EU utvecklas till en federation, håller ett annat sorts tänkande på att ta form i Frankrike. Det är ett tänkande som i praktiken ligger betydligt närmare de återhållsamma brittiska idéerna om EU:s framtid än de tyska.

Frankrikes statsledning har alltid varit aktiv förespråkare för ökad makt till Bryssel – under förutsättning att det tjänar franska egna intressen. Bevarandet av Frankrikes ställning som europeisk stormakt utgör utgångspunkten för varje fransk EU-politik, oavsett om det är borgarna eller de så kallade socialisterna som sitter vid makten i Paris.

GÖSTA TORSTENSSON