EU-domstolens avgöranden i Viking- och Lavalmålen har fått hård
kritik från fackföreningsrörelsen, både i Sverige och
internationellt. En expertkommitté i FN-organet ILO,
Internationella arbetsorganisationen, har nu kommit fram till
att EU-domarna kränker föreningsfriheten så som definieras av
ILO:s konvention 87.
I Vikingmålet ville ett finskt rederi (Viking Line) flagga ut
fartyget Rosella från Finland till Estland. Rederiets enda motiv
för utflaggningen var sänka sina lönekostnader genom att teckna
ett estniskt kollektivavtal, med lägre löner och sämre villkor
än det finska avtalet. Det finska sjöfacket, FSU, varslade då om
stridsåtgärder och krävde att finska löner och villkor skulle
gälla, även efter utflaggningen.
FSU fick stöd av Internationella transportarbetarfederationen,
ITF, som skickade ut ett cirkulär till sina medlemmar (600
fackföreningar i 140 länder) och uppmanade dem att inte
förhandla med Viking Line, vilket gjorde att rederiet inte kunde
avtalsförhandla med en estnisk fackförening om Rosella.
Då vände sig rederiet till High Court of Justice i London, där
ITF har sitt säte, som förbjöd facket att strejka för att
försvåra en utflaggning. Enligt domstolen stred detta mot EU:s
regler om fri etableringsrätt och rätten till fri rörlighet av
tjänster.
Domen överklagades av ITF och FSU och några månader senare
beslutade en högre instans, Court of Appeal, att frysa processen
och först låta EU-domstolen ge sin syn på saken.
Den 11 december 2007 kom EU-domstolens avgörande; rätten att
vidta fackliga stridsåtgärder, inklusive strejkrätten, är en
grundläggande rättighet. Men den är ingalunda oinskränkt. Enligt
EU:s fördrag faller strejkrätten inom tillämpningsområdet för
företagens grundläggande rättighet till fri etablering.
Med stöd av artikeln kan alltså en arbetsgivare som blivit
utsatt för stridsåtgärder – och som inskränkt den fria
etableringsrätten – vända sig till en nationell domstol och
kräva att åtgärderna förklaras lagstridiga. Etableringsrätten
går således före strejkrätten.
Stridsåtgärder i syfte att få ett företag i en medlemsstat att
sluta kollektivavtal med en fackförening där och att tillämpa
detta avtal på de anställda i ett dotterbolag i en annan stat,
är inskränkningar i etableringsrätten, konstaterar EU-domstolen.
2008 grundade British Airways (BA) ett franskt dotterbolag för
att sköta flygtrafiken till USA. Det brittiska pilotfacket Balpa
godkände att dotterbolaget kunde tillämpa mindre fördelaktiga
anställningsvillkor än vad bolaget gjorde i England, men ville
ha garantier för att detta inte skulle leda till försämrade
villkor för de anställda vid moderbolaget. Förhandlingarna blev
resultatlösa och majoriteten av piloterna röstade för att vidta
fackliga stridsåtgärder för att genomdriva kravet på sådana
garantier.
BA invände att stridsåtgärder-na strider mot EU:s regler om fri
etableringsrätt, dvs. en direkt parallell till Viking
Line-målet. Balpa väckte därför talan i brittisk domstol för att
få fastställt att stridsåtgärden var laglig. BA svarade med ett
skadeståndskrav på upp till 100 miljoner pund per strejkdag plus
krav på ersättning för rättegångskostnader. Arbetsgivarna
hänvisade till Laval- och Vikingdomarna. Kraven hotade att
försätta Balpa i konkurs och föreningen såg sig tvungen att
avstå från alla stridsåtgärder. Den beslöt i stället att vända
sig till olika människorättsorgan med klagomål över att
föreningens rätt till fackliga stridsåtgärder hade kringskurits
radikalt.
I ett klagomål till ILO anför fackföreningen att den begränsning
av rätten till stridsåtgärder som arbetsgivaren de facto kunde
genomdriva med stöd av EU:s regler om fri rörlighet och fri
etableringsrätt inte är förenlig med rätten till fackliga
stridsåtgärder enligt ILO-konvention nr 87 så som denna
uppfattats i ILO:s praxis.
En expertkommitté i ILO har nu, efter att ha granskat de
konsekvenser domen fått för det brittiska pilotfacket Balpas,
kommit fram till att den praxis som följer av Viking- och
Lavaldomarna kränker föreningsfriheten så som definieras av
ILO:s konvention 87.
Effekterna av EU-domarna i Laval- och Vikingfallen har blivit
ett hot och kan få förödande konsekvenser för facket. Viking-
och Lavaldomarna är inga olycksfall i arbetet, såsom det ibland
hävdas från EU-entusiasterna inom fackföreningsrörelsen och den
politiska vänstern. Domarna är logiska konsekvenser av en
nyliberal ideologi som värnar kapitalisternas intressen i
stället för löntagarnas och som inskriven i EU:s grundlag,
Lissabonfördraget.
GÖSTA TORSTENSSON