Fröet till EU:s undergång

I en ledare en månad före valet 19 september konstaterar Dagens Industri att de två regeringsalternativen alltmer närmar sig varandra i sina politiska förslag för att framförallt inte skrämma bort medelklassväljarna från att rösta på det egna alternativet. Före EU-parlamentsvalet i juni 2009 uttryckte politiker av alla kulörer att svenska folket måste engageras för att diskutera EU-politiken. Men nu inför riksdagsvalet är EU-politiken som bortblåst, och medborgarna erbjuds en alltmer utslätad inrikespolitisk tuppfäktning, där småpartierna på båda sidor riskerar att förlora identitet och existensberättigande.

Före valet 2006 hävdade EU-etablissemanget att EU:s påverkan på de politiska besluten i Sverige var av storleksordning 30 procent. Men nu talar samma etablissemang tyst om att minst 50 procent av besluten i landstingen, minst 60 procent av besluten i kommunerna, minst 70 procent av besluten i företagen och minst 80 procent av besluten i riksdagen redan är fattade i Bryssel. Före valet 2006 sade de franska och nederländska folken nej till EU:s grundlag. Men efter valet 2006 godkände allianspartierna och socialdemokraterna, trots ett första nej även från det irländska folket, i riksdagen EU:s grundlag, Lissabonfördraget, utan att det svenska folket tillfrågades i en folkomröstning. Den slutliga kapitulation inför EU-makten inträffade 2 juni i år när en enhällig riksdag i ett första beslut och utan folklig diskussion inför en ny paragraf i den svenska regeringsformen, vår grundlag, med innebörden att Sveriges EU-medlemskap och Lissabonfördraget blir grundlagsskyddat.

Det är min övertygelse att det svenska folket förr eller senare kommer att revoltera mot denna odemokratiska utveckling. Den demokratiska situationen är med små variationer likartade i övriga medlemsländer för det är den toppstyrda politiken från Bryssel som styr utvecklingen, men som samtidigt är fröet till EU:s upplösning och undergång.

Hanteringen av den finansiella och ekonomiska situationen i Europa och globalt är inget som diskuteras i valrörelsen. Det är mer eller mindre bara finansminister Anders Borg som uttalar sig genom att säga att ekonomi och jobbtillväxt ser ut att återhämta sig, men i nästa mening reserverar han sig för vad som kan hända i EU:s problemländer och USA. Den nuvarande globala ekonomiska krisen är ingen normal återkommande cyklisk kris. Den är en kris orsakad av bankers och finansiella institutioners spekulation för att känna pengar på att flytta runt dem med hjälp av fiffiga så kallade finansiella instrument för att få så stor avkastning som möjlighet istället för att satsa pengar på nyttig och samhällstillvänd produktion.

Krisen är unik så till vida att den i stort sett drabbat samtliga de rika västländerna på samma gång. Hela denna finansialisering av ekonomin startade med nedmontering av valutaregleringar och gynnandet av fria kapitalrörelser, som är kärnpunkter i den nyliberala ekonomi som gynnats av politiker oavsett partifärg sedan 1980-talet. EU-projektet är en del av denna globala avreglering. I Lissabonfördraget överordnas de fyra friheterna (kapital, varor, tjänster och personer) all annan politik. Men att göra den ekonomiska globala krisen begriplig i en valrörelse är inget som intresserar den idag samhällsbärande politiska klassen.

EU:s stats- och regeringschefer och världens ekonomiska politiska polis Internationella valutafonden framställer de enorma ”räddningspaketen” på 110 miljarder euro till Grekland och 750 miljarder euro till övriga euroländer i kris skulle vara till gagn för folken. Men detta är inte sant, då lånegarantierna och pengarna är avsedda att rädda Grekland och andra länders långivare undan konkurs och rädda euron och den europeiska stormaktsdrömmen. Enligt Svenska Dagbladet har bara tyska och franska banker en exponering på 900 miljarder kronor till Grekland och 7.000 miljarder kronor till Grekland, Portugal, Spanien och Irland tillsammans. Löntagarna euroländerna ska nu hålla det europeiska och globala kapitalet skadefritt genom åtstramningar som leder till minskad köpkraft, ökad arbetslöshet och en kraftigt försämrad välfärd.                        


Jan-Erik Gustafsson