I en ledare en månad före valet 19 september konstaterar Dagens
Industri att de två regeringsalternativen alltmer närmar sig
varandra i sina politiska förslag för att framförallt inte
skrämma bort medelklassväljarna från att rösta på det egna
alternativet. Före EU-parlamentsvalet i juni 2009 uttryckte
politiker av alla kulörer att svenska folket måste engageras för
att diskutera EU-politiken. Men nu inför riksdagsvalet är
EU-politiken som bortblåst, och medborgarna erbjuds en alltmer
utslätad inrikespolitisk tuppfäktning, där småpartierna på båda
sidor riskerar att förlora identitet och existensberättigande.
Före valet 2006 hävdade EU-etablissemanget att EU:s påverkan på
de politiska besluten i Sverige var av storleksordning 30
procent. Men nu talar samma etablissemang tyst om att minst 50
procent av besluten i landstingen, minst 60 procent av besluten
i kommunerna, minst 70 procent av besluten i företagen och minst
80 procent av besluten i riksdagen redan är fattade i Bryssel.
Före valet 2006 sade de franska och nederländska folken nej till
EU:s grundlag. Men efter valet 2006 godkände allianspartierna
och socialdemokraterna, trots ett första nej även från det
irländska folket, i riksdagen EU:s grundlag, Lissabonfördraget,
utan att det svenska folket tillfrågades i en folkomröstning.
Den slutliga kapitulation inför EU-makten inträffade 2 juni i år
när en enhällig riksdag i ett första beslut och utan folklig
diskussion inför en ny paragraf i den svenska regeringsformen,
vår grundlag, med innebörden att Sveriges EU-medlemskap och
Lissabonfördraget blir grundlagsskyddat.
Det är min övertygelse att det svenska folket förr eller senare
kommer att revoltera mot denna odemokratiska utveckling. Den
demokratiska situationen är med små variationer likartade i
övriga medlemsländer för det är den toppstyrda politiken från
Bryssel som styr utvecklingen, men som samtidigt är fröet till
EU:s upplösning och undergång.
Hanteringen av den finansiella och ekonomiska situationen i
Europa och globalt är inget som diskuteras i valrörelsen. Det är
mer eller mindre bara finansminister Anders Borg som uttalar sig
genom att säga att ekonomi och jobbtillväxt ser ut att återhämta
sig, men i nästa mening reserverar han sig för vad som kan hända
i EU:s problemländer och USA. Den nuvarande globala ekonomiska
krisen är ingen normal återkommande cyklisk kris. Den är en kris
orsakad av bankers och finansiella institutioners spekulation
för att känna pengar på att flytta runt dem med hjälp av fiffiga
så kallade finansiella instrument för att få så stor avkastning
som möjlighet istället för att satsa pengar på nyttig och
samhällstillvänd produktion.
Krisen är unik så till vida att den i stort sett drabbat
samtliga de rika västländerna på samma gång. Hela denna
finansialisering av ekonomin startade med nedmontering av
valutaregleringar och gynnandet av fria kapitalrörelser, som är
kärnpunkter i den nyliberala ekonomi som gynnats av politiker
oavsett partifärg sedan 1980-talet. EU-projektet är en del av
denna globala avreglering. I Lissabonfördraget överordnas de
fyra friheterna (kapital, varor, tjänster och personer) all
annan politik. Men att göra den ekonomiska globala krisen
begriplig i en valrörelse är inget som intresserar den idag
samhällsbärande politiska klassen.
EU:s stats- och regeringschefer och världens ekonomiska
politiska polis Internationella valutafonden framställer de
enorma ”räddningspaketen” på 110 miljarder euro till Grekland
och 750 miljarder euro till övriga euroländer i kris skulle vara
till gagn för folken. Men detta är inte sant, då lånegarantierna
och pengarna är avsedda att rädda Grekland och andra länders
långivare undan konkurs och rädda euron och den europeiska
stormaktsdrömmen. Enligt Svenska Dagbladet har bara tyska och
franska banker en exponering på 900 miljarder kronor till
Grekland och 7.000 miljarder kronor till Grekland, Portugal,
Spanien och Irland tillsammans. Löntagarna euroländerna ska nu
hålla det europeiska och globala kapitalet skadefritt genom
åtstramningar som leder till minskad köpkraft, ökad arbetslöshet
och en kraftigt försämrad välfärd.
Jan-Erik Gustafsson