Lissabonfördraget leder till harmonisering av straffrätten
 

I EU diskuteras nu ett direktiv om en Europeisk undersökningsorder (EIO). Detta direktiv kommer innebära en mängd förändringar för att samla in och föra över bevismaterial i kriminalfall mellan medlemsländerna. För närvarande styrs dessa överföringar av ett antal regelverk som Schengenkonventionen (artiklar 48-53), som gäller för alla medlemsstater förutom Irland, och ett rambeslut från december 2008 som satte upp en Europeisk arresteringsorder. EIO-direktivet är tänkt att ersätta arresteringsordern.

Direktivet grundas på artikel 82 i Lissabonfördraget om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden samt tillåtlighet att använda bevis mellan medlemsstaterna. Detta betyder att förslaget är föremål för den ordinarie lagstiftningsproceduren mellan rådet och parlamentet och kvalificerad majoritetsomröstning i rådet. Sverige har således ingen vetorätt, och det är bara Danmark som har ett legalt bindande undantag kan hålla sig utanför.

EIO-direktivet kommer att omfatta "undersökande åtgärder" med undantag för att sätta upp gemensamma undersökningsteam eller insamlandet av information i existerande team och uppsnappandet och omedelbart överförande av telekommunikation.

Begreppet "undersökande åtgärder" är inte definierat så många olika typer av aktioner kan täckas av direktivet, som hearings, kroppsundersökningar, analys av data och liknande liksom tillgång till bankuppgifter.

Den Londonbaserade medborgarrättsorganisationen Statewatch säger att förslaget kommer att tvinga polisen att undersöka en individs handling som inte betraktas som brott i hemlandet/vistelselandet. Organisation menar att det då inte längre finns någon grund för att värna territorialitet och det som kallas "dubbel kriminalitet" dvs. en handling för vilken information söks måste vara straffbar i båda länderna.

Det betyder att en person som utförde en handling som är laglig i den medlemsstat där handlingen utfördes kan bli föremål för kropps-, hushålls-, yrkes-, finansiella undersökningar samt dold övervakning om handlingen betraktas som brottslig i den andra medlemsstaten.

Därmed upphäver direktiv den grund som traditionellt har använts för att vägra ömsesidig hjälp. Särskilt öppnas upp för straffutmätning i två länder, vilket hittills har varit obligatorisk grund för att vägra en europeisk arresteringsorder, och som är en grundläggande rättighet i rättighetsstadgan (artikel 50).

Undantaget för territorialitet dvs. möjligheten att vägra ömsesidig överföring när det hävdade brottet begicks i vistelselandets territorium föreslås också försvinna.

Sammantaget kommer dessa förändringar att innebära att en person som begått en handling som är laglig i vistelselandet kan bli föremål för omfattande undersökningar inom ramen för direktivet för vilket brott som helst som finns i vilken annan medlemsstat som helst, om den andra staten får en laglig grund till detta utanför sitt eget territorium.
Det kommer inte att finns någonting i en EU-lag eller annan invändning som hindrar en medlemsstat från att få extraterritoriella rättigheter i brottsbekämpning.

Övergivandet av "dubbel kriminalitet" och territorialbegränsningen är båda ett grundläggande hot för lagstyrning i brottsfall, vilka krävs i artikel 7 i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (laglig visshet krävs för beivran av överträdelse) och artikel 8 (ingripande i privatlivet måste vara förenlig med lagstiftningen).

Det är också en attack på medlemsstaternas nationella suveränitet. De kommer att förlora makten att bestämma över vilka handlingar som är kriminella om dessa utförs inom den egna statens område. Var det denna harmonisering av rättstillämpning i brottsmål som riksdagsledamöterna önskade när de godkände Lissabonfördraget i november 2008?

JAN-ERIK GUSTAFSSONN