42 procent stödjer ett nordisk statsförbund

Ett nordiskt statsförbund med 25 miljoner invånare och en ekonomi som blir den elfte största i världen och kvalar in i G20-gruppen. Tillsammans skulle de nordiska länderna bilda ett relativt homogent block vars inflytande vida skulle överstiga dess befolkningsmässiga storlek. Tillsammans skulle de få ett betydligt större inflytande i världen och inte vara lika lätta att köra över i internationella sammanhang.

Detta är grundtanken bakom det förslag på att inom 15–20 år bilda ett enat Norden, som lades fram på Nordiska rådets möte i Reykjavik. I boken ”Förbundsstaten Norden” drar författaren, historikern och samhällsdebattören Gunnar Wetterberg upp riktlinjerna för ett framtida nordiskt statsförbund. Modellen är Schweiz, där kantonerna har stort inre självstyre, med till exempel gemensam försvars-, utrikes- och ekonomisk politik.

Som historiker är Wetterberg väl medveten om att den historiska utvecklingen snarare gått i andra riktningen, från enhet till uppdelning. Under Kalmarunionens tid, från slutet av 1300-talet till 1523, var de nordiska länderna formellt sett ett rike. Under de följande århundradena skulle nationalstatsidén visa sig vara långt mer dynamisk än unionstanken.

Först skildes Danmark-Norge och Sverige-Finland åt. Under 1800-talet blev Norge en suverän nation (om än i union med Sverige) och efter första världskriget uppstod det självständiga Finland. Island blev självstyrande i början av 1900-talet och bröt sig helt loss från Danmark under andra världskriget.

Uppdelningen i självständiga nationalstater har varit en stor fördel, inte minst om man jämför med statsbildningar som delats av starka regionala och nationella motsättningar. De nordiska länderna har var för sig kunnat ägna sig åt att utveckla väl fungerande demokratier och lokalt förankrade välfärdssamhällen utan störande stormaktspolitiska drömmar eller bittra interna konflikter.

Men den senaste finanskrisen visade, enligt Wetterberg, att ett starkt internationellt samarbete är nödvändigt. Han menar att G20-gruppen (som samlar de 20 största ekonomierna i världen) kommer att bli avgörande. På denna arena skulle ett nordiskt statsförbund bli en viktig aktör.

Det säkerhetspolitiska läget är också gynnsamt, menar Wetterberg. Norden är inte längre delat av den internationella blockpolitiken utan skulle kunna bilda en försvarspolitisk enhet med en stabiliserande effekt i Nordeuropa, i Östersjön och de arktiska regionerna.

Enligt undersökningen av Oxford Research säger 42 procent av invånarna i de nordiska länderna att de ser positivt eller mycket positivt på statsförbundet Norden med gemensam riksdag och regering. Till och med Gunnar Wetterberg själv är förvånad över det stödet:

– Ja, jätteförvånad. Det var en siffra som var mycket, mycket högre än vad jag hade kunnat drömma om. Jag ser det här som att detta är ett samtal som börjar. Sedan behöver säkert medborgarna 5-10 år på sig att vänja sig vid tanken, säger han.

Det är bra att Nordiska rådet och Gunnar Wetterberg vågar tänka stort. Idén om en framtida nordisk förbundsstat är kanske orealistisk, men ett statsförbund av självständiga stater, en konfederation, borde vara möjligt.

Hursomhelst skulle ett enat Norden kunna vara ett tilltalande alternativ till den odemokratiska och imperialistiska supermakten EU.

EVA-BRITT SVENSSON