Europafacket med Wanja Lundby-Wedin i spetsen kräver jobb – inte
en svältkur – för Europas löntagare. Tillsammans med TCO:s Sture
Nordh har Lundby-Wedin protesterat mot de gigantiska
budgetåtstramningar som nu genomförs i nästan alla EU-länder.
Detta är en viktig insats. Det stålbad som ligger framför Europa
saknar motstycke. Inte sedan mellankrigstiden har Europa upplevt
en liknande åtstramning.
EU-kommissionen driver på för snabb skuldsanering. Regeringarna
skärper kraven i den europeiska stabilitets- och tillväxtpakten.
Medlemsländerna sätter budgetbalans som ett överordnat politiskt
mål.
Ett exempel är Irland, där staten får betala 50 miljarder euro –
över 500 miljarder kronor – för att rädda banksystemet medan
löner, pensioner och barnbidrag sänks. I Storbritannien ska en
fjärdedel av statsbudgeten skäras bort. Fattigdom och ojämlikhet
fördjupas. Sociala och politiska konflikter skärps.
Nedskärningarna kommer inte bara att slå hårt på jobb och
välfärd. De riskerar också att fördjupa den ekonomiska krisen.
Till och med IMF, Internationella Valutafonden, säger nu att
åtstramningarna kommer att slå osedvanligt hårt.
Så blir det när alla ska spara på samma gång och räntorna redan
är låga. Att exportera sig ut ur krisen är en bra strategi om
det finns länder som vill köpa, men det är svårt när nästan alla
i stället vill spara.
När räntan närmar sig noll finns ingen plats för penningpolitisk
stimulans. I EU förvärras läget av att de flesta länder har
låsta växelkurser på grund av EMU.
På lång sikt blir det ändå bra, hävdar IMF. Efter stålbadet ska
tillväxten spira.
Men Europafacket frågar med rätta: på hur lång sikt?
Ett lands verkliga rikedom finns ju inte i budgetbalansen, utan
i människors hälsa, kunskap och arbetsförmåga. Ekosystem och
infrastruktur ska underhållas och återskapas. Tillsammans ska
Europas länder möta framtidens utmaningar: globalisering,
klimatförändring, åldrande ekonomier.
Vad blir budgetbalansens pris? Vad händer med Europas kompetens
och konkurrenskraft? Vad händer med social tillit och
sammanhållning?
Den fråga som nu måste ställas är varför LO och TCO i detta
kritiska läge inte får stöd från det politiska parti som borde
vara löntagarnas – Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har
tvärtom valt att ställa sig i främsta ledet i kraven på
europeisk budgetdisciplin.
Mona Sahlin och Thomas Östros gick till val på att skärpa kraven
i EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Deras argument var en
blåkopia av EU-kommissionens: ”Att ha överskott i finanserna är
av största betydelse för att få hög tillväxt och fler jobb”.
När den rödgröna budgeten presenterades valde Socialdemokraterna
att stänga in sig i samma budgetutrymme som Anders Borg, till
klangen av samma politiska paroll: ”Sverige ska tillbaka till
överskott.”
Chansen att presentera ett offensivt program för investeringar
och välfärd i ett kristyngt Europa slumpades bort.
Socialdemokraterna har nu förlorat valet. Enligt Mona Sahlin var
det bara 22 procent av de svenskar som arbetar som röstade på
Socialdemokraterna – löntagarpartiet. Det borde vara dags för
omprövning – även i den ekonomiska politiken.
Framträdande ekonomer som nobelpristagaren Paul Krugman har
sedan länge hävdat att åtstramningspolitiken är feltänkt.
Europas regeringar borde stimulera efterfrågan i stället för att
strama åt.
Ett tänkvärt inlägg i samma anda gjordes häromveckan av den
engelske ekonomen Robert Skidelsky (som kanske är mest känd för
sin biografi över John Maynard Keynes).
Skidelsky, som är djupt kritisk till det brittiska
åtstramningspaketet, menar att rädslan för att bedriva statlig
stimulanspolitik bygger på en missuppfattning. De som driver
krav på budgetbalans hävdar att man inte kan stimulera ekonomin
därför att ökade statliga utgifter tränger undan privata
investeringar, pressar upp räntorna och minskar förtroendet för
regeringen.
Men de argumenten håller bara för en ekonomi med full
sysselsättning, säger Skidelsky, och det problem som Europa
brottas med just nu är det motsatta: hög arbetslöshet och liten
efterfrågan.
Det som behövs i dag är inte regeringar som stramar åt. Det som
behövs är regeringar som ser till att utnyttja de resurser som i
dag förslösas. Det stora problemet är inte att
budgetunderskotten ökar. Det stora problemet är att
samhällsekonomin krymper.
I Sverige behövs nu en nyanserad debatt om hur Europas problem
ska hanteras. Att Socialdemokraterna inte tar initiativ till en
sådan debatt kan inte ses som något annat än ett uttryck för
partiets djupa kris.
LENA SOMMESTAD
Ekonomhistoriker och tidigare socialdemokratisk miljöminister