Ännu en död svensk soldat i Afghanistan, två allvarlig
sårade. Då flammar krigsaktivismen högre än på hundra år i
samhällets överdel. (S)-ledningen kryper ur det halva löftet att
2013 ta hem trupperna, och från Försvarshögkvarteret till
Svenska Freds bejakas skiftet från neutralitetsförsvar till
legotrupper rustade för krig under den västliga
militäralliansens befäl.
”Den första försvarsbarriären ligger numera utomlands och ofta
utanför det europeiska närområdet”, skriver Ove Bring i
Neutralitetens uppgång och fall (2008). Det är gällande maxim.
Ingen frågar var högst påtagligt hotade bybor i Afghanistan
eller Pakistan i så fall har sina försvarsbarriärer.
Inför 1948 års försvarsbeslut konstaterade dåtidens
försvarspolitiker att Sverige inte ensamt kunde hålla stånd mot
en stormakt. Men det var inget skäl att ge upp alliansfriheten.
Vi skulle inte i förväg binda oss vid makter som kunde dra in
landet i konflikter.
Detta skäl för neutralitetspolitiken kvarstår och förklarar det
folkliga motståndet mot Natomedlemskap. Statsledningen tummade
ofta på alliansfriheten, men neutraliteten begränsade likväl
utrymmet för de kretsar som förordade anslutning till
stormakters krigsföretag.
Det var inte, som Ove Bring påstår, ett ”utanförskap”. Sverige
delade alliansfriheten med många länder, och den neutrala
hållningen hindrade inte en aktiv utrikespolitik. Tvärtom, den
gjorde det lättare för motstånd mot atomvapen och kolonialkrig
att bryta fram genom affärsintressen och anpasslighet.
Det går att läsa Britt-Marie Mattssons nya bok, Neutralitetens
tid – svensk utrikespolitik från världssamvete till medgörlig
lagspelare, som ett korrektiv till den förhärskande bilden av
alliansfriheten som något osolidariskt, falskt och förlegat.
Texten kränger mellan granskningar av det officiella och minnen
från år som utrikesreporter och utrikeschef på Göteborgs-Posten.
Författaren tillhör dem som flockats kring världens eländen och
ledare. Det är en bakgrund på gott och ont: ögonblicksbilder och
upplysningar off the record fastnar lätt i givna vinklar.
Så blir utsvältningspolitiken mot Irak före ockupationen en
svensk framgångssaga, saboterad av Saddam Hussein. Det var
säkert Anna Lindhs och UD:s syn på saken. Carl Bildt hade, som
jag påpekade i Aftonbladet 2006, en klarare uppfattning.
Sanktionerna var ”omoraliska”, skrev han inför invasionen, och
det gick inte att häva dem med ytterligare vapeninspektioner -
eftersom USA:s verkliga mål var ett regimskifte i Bagdad. Det
var Bildts skäl för det brottsliga kriget. Låt oss få det
överstökat, tyckte han.
Men trots sin plats i följet är Britt-Marie Mattsson inte
särskilt följsam. Hon inser att avvecklingen av neutraliteten
inte gick rätt till, och det upprör henne.
Neutralitetspolitiken var ”stendöd” när Sverige gick med i EU,
berättar Bildt för henne. Så lät det inte när regeringen Ingvar
Carlsson i en fotnot öppnade för medlemskap, eller när ja-sidan
i folkomröstningen 1994 lovade att neutralitetslinjen låg fast.
Natovännerna var länge marginaliserade, men genom ubåtshysterin
under 1980-talet kunde alliansfrihetens förvaltare chikaneras
och Carl Bildt kliva fram. Den indiciekedja han skramlade med är
det inte mycket kvar av, men avgörande frågor är fortfarande
outredda. Marinen undanhåller viktigt material och Bildt vägrar
att samarbeta. Blev vi vilseförda bort från alliansfriheten,
undrar Britt-Marie Mattsson.
Hon noterar hur utrikespolitiken allt oftare tar form vid sidan
om den parlamentariska demokratins formaliteter. Omvärlden och
Sveriges medborgare utläser regeringens ställningstaganden bland
privata reflektioner och restips på Carl Bildts blogg.
Öppenheten är en illusion. Bortom politikernas bloggar och
twitter ”blir slutenheten inom utrikespolitiken alltmer
uppenbar”, varnar Britt-Marie Mattsson.
I det informella, i de förtroliga samtalen ledarna emellan,
svassar småstatens företrädare efter de stora. Den som levererar
levande material till kriget får en plats vid bordet.
MIKAEL NYBERG