DEN ALGERISKE JOURNALISTEN Akram
Belkaïd skriver i Oran’s Dagblad: ”Låt oss säga att Frankrike
och Europa befinner sig i samma situation som de som hör sin
granne slå sin fru och sina barn blodiga, så att han till och
med dödar dem. Dessa människor kan effektivt hålla för öronen
eller skruva upp ljudet på teven. De kan titta åt sidan och
kasta vatten på sina värden, som de så ofta omhuldar och håller
fram som exempel för den övriga världen att följa. Sedan när de
stöter på den skyldige i trappgången diskuterar de med honom som
om ingenting har hänt och livet flyter på som vanligt särskilt
för dem som inte har förlorat något”.
Belkaïd talar om upproret i Tunisien, som sed-an följts av
upproret Egypten och folkliga protester i ett stort antal
arabiska stater som så besvärar makthavarna i Stockolm, Paris,
Bryssel etc. och tvingar dem att framstå som anständiga inför
händelser som de ej har önskat, demokratiska revolutioner i
Tunisien och Egypten. Och likheterna i förloppen fortsätter:
”Frankrike och Europa befinner sig i en stark position som är
svår att fatta. Existerar det inte undertecknade separata
samverkansavtal mellan Europeiska unionen och de tre
Maghreb-länderna? Dessa avtal som lovordar avreglering och
liberalisering och sänkta tullsatser, innehåller de inte också
skrivningar som om rättigheten till mänsklig värdighet?”,
skriver Belkaïd.
ENLIGT ASSOCIATIONSAVTALET MELLAN EU och Egypten skall samverkan
grundas på ”respekt för de demokratiska principerna och
mänskliga rättigheterna så som de har formulerats i
Deklara-tionen om de mänskliga rättigheterna”. Idag framstår
dessa formuleringar som ett oerhört hyckleri, då EU i decennier
har stött riggade val av auktoritära härskare, och blundat för
att dessa härskare använt sig av polisbrutalitet och tortyr.
EU-länderna har således haft ett stort medansvar för den ofrihet
och det förtryck som har rått i Nordafrika.
Vad bör vi lära oss av allt det här? Från EU-regeringars sida
handlar det framförallt om förakt gentemot de förtryckta
samtidigt som ett förtroligt samarbete upprätthålls med
makteliten. De som man knappast bryr sig om förutom när man
köper av dem någon turistisk prydnadssak betraktas således som
mindre värda och som potentiella islamister som räddas från sig
själva av en maktelit som man bryr sig om och som charmas och
ges förmåner på allehanda sätt. Den i väst omhuldade doktrinen
om ”civilisationernas krig” har förstärkt och befäst en kolonial
attityd och idé som säger att ”de är inte som vi”. Följaktligen
måste vi i väst styra över dem så att de om några generationer
blir som vi.
DET ÄR DENNA IDÉ OCH attityd som nu börjat krackelera, när de
tunisiska och egyptiska folk- en gjort uppror mot de väststödda
förtryckarregimerna Ben Ali och Mubarak. De nord-afrikanska
folken törstar också efter demokrati och rättvisa. De vill inte
vänta i 100 år eller tio år, de vill ha friheten redan idag!
Under bördan av EU:s samverkansavtal, Internationella
valutafondens och Världsbankens strukturanpassningsprogram, som
lett till försämrade levnadsförhållanden för det stora
flertalet, höjda matpriser och kraftigt växande arbetslöshet,
vill de inte vänta längre.
Det är detta som skrämmer EU-ländernas och övriga västländers
regeringar, så till den grad att ingen västlig ledare när detta
skrivs, varken Barack Obama, Catherine Ashton, Nicolas Sarkozy,
Angela Merkel eller Carl Bildt, har förmått ställa upp på det
folkliga kravet om Mubaraks omedelbara avgång. Istället ag-erar
de bakom kulisserna för att ”kapa” revolutionerna. EU:s och
EU-ländernas regeringars största misstag är att de fullständigt
glömt att de värden de själva säger sig försvara är universella.
Demokrati och rättvisa är inte något bara för européer och
amerikanare, men också för tunisier, egypter, algerier,
palestinier etc.
Jan-Erik Gustafsson