EU är medskyldigt till det tunisiska folkets umbäranden

Efter flera veckors sociala strider har Tunisiens diktatoriske och blodbesudlade president Ben Ali, som kom till makten genom en kupp för 23 år sedan, tvingats fly till Saudiarabien. Det är oklart hur många som har skjutits ihjäl av regimens säkerhetspolis, när löntagare, ungdomar, advokater, artister och akademiker har gått ut på gatorna i massor. Nu fortsätter kampen för att få bort Ben Alis ministrar som försöker klamra sig kvar vid makten i en så kallad övergångsregering inför ett förestående val.

Särskilt Tunisiens fackliga centralorganisation UGTT har haft en framträdande roll för att organisera och bilda folkliga kommittéer till försvar för upproret. Efter att UGTT:s ledning träffaders 18 januari kräver man i ett uttalande att Ben Alis regeringsparti RCD upplöses och ”motsätter sig varje form av utländsk intervention i det tunisiska folkets interna affärer, då det var folket som störtade den president som förtryckt dem”. UGTT kräver också nationalisering av Ben Ali klanens egendom, som utgjort en stor del av hela Tunisiens ekonomi, samt en konstituerande församling som väljs i fria och rättvisa val.

Med hjälp av IMF-lån som landet fått med stöd från EU och Frankrike har Tunisien tvingats genomdriva omfattande statliga utförsäljningar som lett till att presidentfamiljen i praktiken kunna lägga beslag på hela ekonomin.

Under år av auktoritärt och brutalt styre har EU-kommissionen och EU:s ledarskap hållit en låg profil om brotten mot mänskliga rättigheter, och verkar något tagna i sängen av den snabba förändringen i Tunisien (och övriga Nordafrika). Den 10 januari sade EU:s utrikesminister Catherine Ashton och utvidgningskommissionären Stef-an Fuele att EU:s förhandlingar att gradera upp relationerna med Tunisien till ”avancerad status” skulle fortsätta trots de uppenbara brutaliteterna. Men den 17 januari lovar Ashton i ett uttalande ”omedelbar hjälp” för att arrangera ett fritt parlamentsval.

EU:s senkomna vurm för demokrati och mänskliga rättigheter i Tunisien är inte trovärdig. 1995 slöt EU ett associationsavtal med Tunisien som första land i Nordafrika. I avtalets artikel 2 står att ”förbindelserna mellan parterna och samtliga bestämmelser i detta avtal grundas på respekten för de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna, som inspirerar deras inrikes- och utrikespolitik och som utgör en väsentlig beståndsdel av avtalet”.

Lika litet som med nästan likalydande associationsavtal med Israel och Algeriet har det väsentliga syftet varit att främja de demokratiska principerna och mänskliga rättigheter utan istället att få till stånd en gradvis liberalisering av varor, handel och tjänster och att använda den auktoritära tunisiska regimen som en bricka i kampen mot terrorism och för kontroll av immigration till EU-området. I en resolution från EU-parlamentet 2006 beskrevs Tunisien som Medelhavets bästa freds-, demokrati- och utvecklingsområde.

I januari 2010 hölls en debatt i EU-parlamentet om relationerna mellan EU och Tunisien. Den inflytelserika kommissionären Neelie Kroes förklarade att ”Tunisien är en nära och pålitlig partner till EU”. Hon berömde att ”den tunisiska regimens marknadsekonomiska reformer hade framskridit, vilket tillåtit en stadig tillväxt i ekonomin samtidigt som handelsvolymen med EU ökat”. EU är Tunisiens viktigaste handelspartner. 75 procent av exporten går till EU och nästa samma procentandel importeras från EU. I januari 2008 belönades Tunisien med att få det första frihandelsavtalet för industriprodukter på södra sidan av Medelhavet med EU.

Croes berättade att utöver frihandeln med industriprodukter har förhandlingar lanserats om en gradvis avreglering av tjänster, fri etableringsrätt samt liberalisering i handeln med jordbruks- och fiskeprodukter. Croes konstaterar att resultatet av dessa förhandlingar ”kommer att markera ett nytt stadium i relationerna mellan EU och Tunisien som leder till en integrering av den tunisiska ekonomin i EU:s inre marknad”.

Tydligare kan knappast EU:s imperialistiska politik mot de södra Medelhavsländerna uttryckas, och där Tunisien varit det godaste exemplet. Denna EU- och IMF-politik ligger bakom de tunisiska folkets umbärande och är en väsentlig orsak till de nuvarande sociala striderna. Tunisien är ett tydligt exempel på att de så kallade associationsavtalens bekännelser till ”de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna” i praktiken inte betyder något.

JAN-ERIK GUSTAFSSON