Sista spiken i neutralitetspolitikens kista

Wikileaks offentliggörande av amerikanska diplomatrapporter har avslöjat att USA:s ambassad i Stockholm anser att Sverige i praktiken är en Nato-allierad och att Sverige har slängt neutraliteten i ”historiens soptunna”.

På försvarsområdet är Sveriges intima samarbete med Nato en offentlig realitet i allt utom i riksdagens officiella maximer. Sedan 1995 har Sverige varit medlem i Nato-organen Euroatlantiska partnerskapsrådet och Partnerskap för fred.

Vi har hundratals soldater under Natos ledning i Afghanistan. I somras befann sig 250 amerikanska soldater och 20 flygplan i Norrland för en samövning med svenska försvaret.

Hur kunde det bli så här?
Sedan Sverige 1991 ansökte om medlemskap i EU har säkerhetspolitiken drastiskt förändrats, något som reflekteras i de ständiga doktrinförändringarna. Den tidigare formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” har på kort tid följts av ”militär alliansfrihet med möjlighet till neutralitet” (1992), ”militär alliansfrihet, denna möjlighet till neutralitet hat tjänat oss väl” (2002) och ”vårt lands säkerhet och trygghet bygger på gemenskap med andra länder” (2009).

Den säkerhetspolitiska kupp som det politiska och militära etablissemanget genomfört de senaste tjugo åren, avspeglas även i den helt centrala frågan om säkerhetsgarantier. Formuleringen om att ”Ingen annan försvarar Sverige och vi försvarar bara Sverige" (1992) har ersatts av en solidaritetsklausul som förespeglar säkerhetsgarantier till nordiska grannar och EU-länder, även sådana som är medlemmar av Nato (2009).

EU:s nya grundlag, Lissabonfördrag som trädde i kraft för ett år sedan, innebär den sista spiken i neutralitetspolitikens kista. Lissabonfördraget slår fast att EU ska utveckla ett gemensamt försvar, att medlemsländerna ska ställa militära styrkor till unionens förfogande för insatser i omvärlden och att medlemsländerna är skyldiga att bistå varandra med militära medel i händelse av yttre angrepp.

Neutralitetspolitiken var ”stendöd” när Sverige gick med i EU, berättar utrikesminister Carl Bildt i Britt-Marie Mattssons nya bok ”Neutralitetens tid – svensk utrikespolitik från världssamvete till medgörlig lagspelare”. Så lät det inte när regeringen Ingvar Carlsson i en fotnot öppnade för medlemskap, eller när regeringen Carl Bildt i folkomröstningen 1994 lovade att neutralitetslinjen låg fast.

EVA-BRITT SVENSSON