Första gången jag träffade Sören Wibe var när han hösten 2002
höll en föredragning – eller om det var en debatt, jag minns
inte säkert – om den stundande EMU-folkomröstningen. Dagen innan
hade han ringt mig och bett mig komma, han ville prata om en
sak. Och det han ville prata om visade sig vara att han behövde
någon som kunde styra det kansli som den kommande
socialdemokratiska nej-kampanjen skulle bygga upp – och det hade
han tänkt, att jag skulle göra. Utan att begripa vad jag gav mig
in på, tackade jag ja. Under det år som följde arbetade vi
mycket nära varandra och blev goda vänner på kuppen.
Sörens spelade en avgörande roll för nej-kampanjen inför
EMU-omröstningen. Som ett av de socialdemokratiska ansiktena,
for han land och rike runt och arbetade outtröttligt, alltid
positiv, övertygad, som han var, om att vi skulle vinna.
Som intellektuell och med professors titel, blev han ett hinder,
omöjlig att runda för den ja-sida vars hela strategi byggde på
att stämpla nej-sidans företrädare som idioter. Det försökte de
förstås med Sören också, men för alla som lyssnade stod det
klart att ekonomiprofessorn från Umeå kunde EMU-frågan bättre än
alla ja-sidans proselyter tillsammans.
Men Sörens intellektuella förhållningssätt kom också att sätta
sin prägel på hur kampanjen fördes. Han återkom ständigt till
två uttryck: ”fakta sparkar” och ”just the facts”. Det var detta
som, menade han, skulle vägleda vår kampanj – det vill säga
övertygelsen om att sanningen vinner i det långa loppet och
uppfattningen att den som håller sig till sanningen blir mer
trovärdig och svårare att angripa. Socialdemokrater mot EMU kom
att föra en mycket hovsam, faktabaserad kampanj – ljusår ifrån
den socialdemokratiska ja- sidans ”gangsterkalkyler”, som Sören
benämnde de fantastiska räkneövningar som leveredes varje vecka
från det socialdemokratiska högkvarteret (i vilka man kunde läsa
saker som att med euron som valuta blir det 357 fler
förskoleplatser i Malmö).
Sören var också en av dem som tidigt funderade på hur
folkomröstningskampanjen skulle organiseras; redan innan det ens
var klart att EMU skulle upp till omröstning, började han
planera för den kommande bataljen. Framförallt måste misstagen
från folkomröstningen 1994 undvikas. Centralt för detta var att
försvara bredden inom nej-kampanjen, i klartext bidra till att
den borgerliga nejsidan inte skulle bli förfördelad i
fördelningen av statliga kampanjbidrag, samt att se till att
dessa pengar fördelades tidigt, så att konflikter om resurser
under själva kampanjen kunde undvikas.
Det är bakgrunden till varför Sören – som brukade betraktas som
vänster i socialdemokratin – styrde Socialdemokrater mot EMU
till att orientera sig organisatoriskt mot Centern, Nils
Lundgrens Europa Ja, euro nej, Miljöpartiet och det
allmänborgerliga Medborgare mot EMU. I efterhand kan konstateras
att detta skapade en helt ny maktbalans och framtoning inom
nej-sidan, som, menar jag, var en av de faktorer som bidrog till
att göra kampanjen framgångsrik – det visade på bredd,
samarbetsvilja och professionalism.
Sören var med andra ord en av centralgestalterna under det
historiskt avgörande året 2003. Hans bidrag var stort. Och det
kunde bli så stort just för att han inte var beroende av
partiet, han kunde förbli trogen sina ideal, oavsett vad
partiledningen sa. Ingen munkavle kunde tysta honom, såsom
ministrar och statssekreterare tystades.
Det var detta som gjorde honom till något så ovanligt som en fri
intellektuell inom arbetarrörelsen – vars åsikter jag i många
frågor inte delar, det ska understrykas. Hans kärnkraftsvurmande
exempelvis. Men det är just detta som är poängen. Han bestämde
själv, efter att ha vägt argumenten, och han struntade i var
argumenten kom ifrån eller om det passade i en viss falang. Ett
argument var inte tyngre för att Göran Persson uttalat det.
Argumentets tyngd berodde på om det överensstämde med fakta och
om det var logiskt giltigt. Det var allt som hade betydelse.
Punkt. Men så uppträder man inte i arbetarrörelsen utan att göra
sig ovän med den socialdemokratiska maktstrukturen, i vilken
avsändaren alltid är överordnad argumentet. Avsändaren är allt
som har betydelse. Punkt.
Därför var det många som skålade när han lämnade partiet.
Förstås utan att fundera på varför han lämnade. Även om jag
beklagade hans beslut, så noterar jag hans bevekelsegrund. Det
som fick honom att bryta med partiet var en grundläggande
socialdemokratisk värdering – att inget kan vara viktigare för
en arbetarrörelse än att försvara rätten att strejka. Så när
socialdemokratin vek ner sig i Vaxholmsfrågan, fick han nog och
lät sina ideal tala. Hans eftermäle i socialdemokratins
historieskrivning kommer att svärtas av detta. Men det var inte
Sören som lämnade partiet. Det var partiet som lämnade honom.
Sören kommer att bli ihågkommen som en centralgestalt i den
EU-kritiska rörelsen och som en av ledarna för nej-kampanjen i
den stora striden om svensk EMU-anslutning. Det är riktigt. Men
han var så mycket mer. Han var också en debattskicklig ekonom
och framför allt en fri intellektuell som banade sig sin egen
väg genom arbetarrörelsen. Och han var en man med hög integritet
och stort rättspatos.
Så, tack för alla fina minnen, alla samtal, alla diskussioner.
Tack för ditt hårda arbete och för att du förblev trogen dina
ideal. Tack för allt, kamrat!
TONY JOHANSSON,
som var kanslichef för Socialdemokrater mot EMU