EU HAR BESLUTAT att följa FN och införa
sanktioner, vapenembargo och flygförbudszon mot Libyen. Det kan
liknas vid en omvändelse under galgen. Till helt nyligen var
Gaddafi en man som man kunde göra affärer med.
EU-kommissionären Cecilia Malmström besökte i oktober förra året
Libyen för att under- teckna ett samarbetsdokument som syftar
till att genomföra av- regleringar av den libyska sjuk- vården
och ekonomin samt fördjupat samarbete rörande migrations- och
asylfrågor.
EU-parlamentet antog i januari i år en rapport som uppmanar
EU-kommissionen att fort- sätta förhandlingarna med Libyen om
ett så kallat ramavtal som bland annat omfattar fiske, energi
och asyl- och migrationsfrågor. Genom dessa och andra av- tal
har EU slagit vakt om sina nykoloniala intressen i Nordafrika
samtidigt som den diktatoriska Gaddafiregimen intaget rollen att
agera som yttre gränsvakt åt EU.
Även enskilda EU-stater har hållit Gaddafiregimen bakom ryggen.
Det brittiska oljebolaget BP skrev nyligen under avtal om
provborrningar vid Libyens kust. Frankrike undertecknade ett
avtal om civil användning av kärnkraft 2008 och Italien ett
vänskaps-, partnerskaps- och samarbetsavtal som syftar till att
hålla borta flyktingar från Italiens kuster samma år.
SEDAN UPPRORET I Libyen har förvandlats till ett inbördeskrig,
har EU intagit en tvehågsen ställning. Vid EU-toppmötet den 11
mars krävde EU-ledarna Gaddafis avgång. Och sedan FN:s
säkerhetsråd antagit resolution 1973 om en flygförbudszon över
Libyen ställde sig EU bak- om. Enligt resolutionen ska ”alla
nödvändiga åtgärder” vidtas för att skydda civila.
Säkerhetsrådets resolution ger dock inte mandat att avsätta
Muammar Gaddafi.
Tio länder röstade för resolutionen, däribland Frankrike,
Storbritannien och USA. Fem länder lade ned sina röster: Ryss-
land, Kina, Tyskland, Brasilien och Indien. Resolutionen tillkom
på franskt och brittiskt initiativ. FN-resolutionen välkomnades
av Herman van Rompuy och Catherine Aston, unionens president och
utrikesminister, i ett gemensamt uttalande. (Tidigare hade
Catherine Ashton, i likhet med Tyskland, uttalat sig mot en
flygförbudszon över Libyen.)
NÄR RESOLUTIONENS slutsatser skulle genomföras sprack den eu-
ropeiska fernissan ännu en gång. Frankrike och Storbritannien
tog tillsammans med USA ledningen för den militära aktionen –
men Tyskland och andra EU- länder ville inte vara med. För
närvarande är det åtta av 27 EU-medlemsstater som deltar i det
numera Nato-ledda krigs- äventyret i Libyen.
EU-toppmötet den 24-25 mars diskuterade
Libyen. Angela Merkel hade inför mötet velat ha ett totalt
oljeembargo och kanske får hon sin vilja igenom, om än inte
direkt. I slutsatserna står att EU ”står redo att inleda och
anta ytterligare sanktioner, inklusive åtgärder som försäkrar
att olje- och gasinkomster inte når Gaddafis regim. Medlems-
länder kommer att lägga fram liknande förslag i FN:s säker-
hetsråd.”
Som Tyskland påpekat är det oanständigt att de bombande
stormakterna inte ens har upp- hört att köpa olja av Libyen.
Libyen är Afrikas oljerikaste stat och oljeexporten står 75
procent av landets exportinkomster. 22 procent av Italiens olja
kommer från Libyen. Förutom Italien är Österrike, Schweiz,
Irland och Frankrike stora importörer av libysk olja med andelar
på över 15 procent.
DET ÄR INTE FÖRSTA gången EU splittras vid dramatiska händelser
i omvärlden. I uppmarschen till Irakkriget 2003 slöt
Storbritannien upp bakom USA, med- an Frankrike och Tyskland
till- sammans med Ryssland motsatte sig en invasion i Irak.
Sedan dess har EU ägnat mycket tid och kraft åt att ut- veckla
den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken för att EU ska
kunna stå starkare på världsscenen. Efter Irakbråket enades
Storbritannien, Frankrike och Tyskland om att stärka EU:s
militära muskler. Med Lissabon- fördraget fick EU militära styr-
kor till sitt förfogande, vilka ska stå i ständig beredskap.
MEN NÄR DE dramatiska händelserna i Nordafrika bröt ut agerade
de dominerande EU-staterna som vanligt på egen hand.
Återigen har EU visat sig oför- möget som säkerhetspolitisk
allians. I skarpa lägen handlar de dominerande medlemsstaterna
efter eget huvud. Och trots allt tal om gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP) är det i USA och Nato som de avgörande
besluten fattas.
En diplomat, i korridoren till utrikesministermöte I Bryssel,
sade att EU:s militära roll inte nämns i sammanträdesrummen.–
GUSP dog i Libyen – vi ska bara välja ut en sandbank som vi
begrava den i, suckade diplomaten.
GÖSTA TORSTENSSON