LO:s ORDFÖRANDE Wanja Lund- by Wedin
presenterade i sitt öppningstal på LO-kongressen i månadsskiftet
maj/juni 2008 en strategi för att bekämpa Lavaldomens
antifackliga konsekvenser. En del var ”att tillsammans med våra
europeiska fackliga kamrater driva på för ett socialt protokoll
kopplat till fördraget. Ett protokoll där medlemsstaternas
regeringar tydligt deklarerar att de fackliga rättigheterna
aldrig kan underordnas den fria rörligheten”.
På LO-kongressen hälsningstalade John Monks, generalsekreterare
för Europafacket (ETUC). Han bekräftade att Europafacket vill
att ”en social skyddsparagraf ska läggas till som ett protokoll
till de europeiska fördragen” som ”ska slå fast att
grundläggande rättigheter väger tyngre än marknaden”. Men precis
som Wanja Lundby- Wedin, som även är ordförande för ETUC, ville
han att Lissabonfördraget först skulle först drivas igenom
”eftersom det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser
att få ett sådant protokoll är större när det nya
Lissabonfördraget ratificerats”. Det sociala protokollet ”måste
sedan antas så snart det är dags att se över” Lissabonfördraget.
NU ÄR DET DAGS.
På EU-toppmötet den 24-25 mars beslutade
Europeiska rådet, dvs. EU:s stats- och regeringschefer, EU-
presidenten, EU-utrikesminister och EU-kommissionens ordförande,
enhälligt att ändra EU:s grundlag, Lissabonfördraget, för att
inrätta en permanent krisfond för euroländer som rå- kar i
ekonomisk kris, European Stability Mechanism (ESM).
Europeiska rådet har beslutat att till artikel 136 i
Lissabonför- draget lägga till följande punkt:
”De medlemsstater som har euron som valuta får inrätta en
stabilitetsmekanism, som ska aktiveras om det är absolut nöd-
vändigt för att trygga stabiliteten i euroområdet som helhet.
Beviljandet av begärt finansiellt stöd enligt mekanismen ska
vara underkastat strikt villkorlighet.”
För att fördragsändringen ska träda ikraft, vilket enligt
planerna ska ske den 1 januari 2013, måste den godkännas
(ratificeras) av samtliga medlemsländers nationella parlament.
Varje en- skilt medlemsland har alltså vetorätt.
Det ger ett utmärkt tillfälle att förverkliga Wanja
Lundby-Wedins och John Monks löften om ett socialt protokoll.
Det räcker med att en majoritet av de folk- valda i ett
medlemslands ställer detta som villkor för att godkänna den
föreslagna fördragsändringen.
Europafacket har utarbetat ett förslag till socialt protokoll
som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder [fritt
översatt]: ”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter
eller konkurrensregler, ska vara över- ordnade grundläggande
sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av
regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga
företräde.”
EU-DOMSTOLEN SKULLE i fortsättningen bli tvungen att ta hän- syn
till protokollet och det skul- le, kalkylerar Europafacket,
ändra rättsläget i avvägningen mellan sociala hänsyn och den
fria rörligheten. EU-domstolen har i en rad avgöranden, varav
Lavaldomen är den i Sverige mest kända, undergrävt det som är
kärnan i vilken som helst facklig organisering; rätten att
bekämpa social dumpning genom kollektivavtal och fackliga
stridsåtgärder.
DESTO MER ANGELÄGET att kräva ett socialt protokoll eftersom
Lissabonfördraget inte alls (föga förvånande) motsvarat de för-
hoppningar som Wanja Lundby Wedin och John Monks gav uttryck för
när de argumenterade emot kraven från bland annat Byggnads och
Transport om att villkora riksdagens godkännandet av
Lissabonfördraget med att Sverige först måste säkerställa
garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen som
neutraliserar de antifackliga effekterna av Lavaldomen.
GÖSTA TORSTENSSON