EU är alltmer en odemokrati

EU:s så kallade europeiska sociala modell har visat sig vara verkningslös, nu när marknadens aktörer driver EU-politiker och nationella politiker att genomföra de mest drastiska nedskärningar och åtstramningar någonsin för att till varje pris rädda det privata och offentliga finanskapital som fick spekulera fritt före kraschen 2008. Vem kunde före kraschen tänka sig att världens ekonomiska polis, Internationella valutafonden eller IMF, skulle diktera villkoren för Europas stater? Det hade man ju bara gjort tidigare genom sina strukturanpassningsprogram i de fattiga utvecklingsländerna, och då med utan synbara protester från EU-politiker och nationellt ansvariga politiker.

Men nu kan vi dagligen läsa om påstådd nödvändig strukturanpassning dvs. att vanligt folk genom sämre löner, sämre sociala rättigheter, privatiseringar samt ökad arbetslöshet skall fortsätta och betala för finanskapitalets spekulation i länder som Grekland, Irland, Portugal etc.

Denna strukturanpassning framtvingas av den så kallade Trojkan bestående av IMF, EU-kommissionen och Europeiska Centralbanken. Detta har tydliggjort för alltfler att EU inte är ett demokratiskt projekt utan ett projekt för det globala storkapitalet.

När de senaste valen genomfördes i Irland och Portugal hade Trojkan redan dikterat den åtstramningspolitik som skulle genomföras efter valet. Den socialdemokratiska regeringen i Grekland lade sig fullständigt platt inför Trojkans diktat i slutet av juni för att få en ny utbetalning ur IMF:s och EU:s räddningspaket för att undvika statskonkurs. Detta i strid mot det grekiska folket som säger ”Vi vill inte betala för finanskapitalets spekulationer”.

Ironiskt nog konstaterar det EU-stödda forskningsprojektet RECON, i vilket ingår 120 forskare från 14 länder och som leds av det norska Centrum för Europaforskning (ARENA), att EU fungerar inte demokratiskt, och att den fria marknaden alltid sätts före välfärden. Projektet konstaterar bland annat att EU:s representativa ordning är så invecklad att den skapar problem för folklig kontroll; förhållandet mellan parlamenten på europeisk och nationell nivå är inte avhängigt någon formell struktur, vilket gör beslutsprocessen oklar; genom EU-domstolens praxis har de ekonomiska friheterna fått företräde framför sociala rättigheter; genom upprättandet av EU:s utrikes- och säkerhetstjänster har det blivit i stort sett omöjligt att avgöra om det är nationella eller EU-myndigheter som utformar utrikespolitiken.

Generellt skriver man att EU inte har genomfört ”en europeisk postnationell demokrati”, som förblir en illusion. Två tyska forskare skriver i en delrapport att Lissabonfördraget har visat på ”den uppenbart elitistiska och byråkratiska” karaktären av europeisk politik. EU:s integration är elitdriven och har misslyckats att etablera en allmän demokratisk uppslutning om utvecklingen inom EU. Den tyske professorn i statskunskap Jurgen Neyer menar att kärnan i demokratin inte är institutionerna utan folket, eller folkens fria meningsutbyten i en obegränsad offentlig sfär. Han säger: ”Mätt mot folkets avgörande roll och en obegränsad offentlig sfär är det utan tvekan rätt att slå fast att EU strukturellt är ur stånd att vara en demokrati”.

Med ”skuldkriserna” som förevändning pågår nu en process där EU:s institutioner påtvingar medlemsstaterna en extern nationell budgetkontroll, löneförhandlingar som inte får strida mot produktivtillväxt, samt privatiseringar av sociala rättigheter och offentlig sektor. Denna process, om den lyckas, innebär ett avgörande steg mot den totala odemokratin.

Existensen av ett oberoende föreningsliv inklusive fackföreningar hotas, då dessa kommer avkrävas att inte ställa några krav som inte är förenliga med vad EU och dess institutioner befaller. Riksdagen kommer alltmer att få funktionen att kontrollera den sociala utvecklingen så att den respekterar EU:s fördrag. Vem kanske förutom EU-nämndens ordförande professor Carl B Hamilton och utrikesminister Carl Bildt kan bejaka en sådan odemokrati?

Jan-Erik Gustafsson