Vid Euroländernas toppmöte i Bryssel i juli tog de 17 stats-
och regeringscheferna en rad beslut för att hantera den pågående
eurokrisen.
Grekland får ett nytt ”stödpaket” på 109 miljarder euro från
EU:s så kallade räddningsfond och Internationella valutafonden
(IMF). I utbyte kräver EU och IMF fortsatta åtstramningar,
nedskärningar och privatiseringar.
Euroländerna förbättrar lånevillkoren för krisländerna Grekland,
Irland och Portugal, och lovar att stödja krisländerna ända
tills de kan låna på finansmarknaderna igen.
EU:s räddningsfond (EFSF) får utökade befogenheter. Kan köpa
statsobligationer på finansmarknaden, rekapitalisera banker och
agera förebyggande på marknaden för att hålla nere räntorna för
euroländer.
– Det här är liktydigt med att skapa Europas valutafond, sade
Frankrikes president Nicolas Sarkozy.
Euroländernas krishanteringsförmåga ska dessutom stärkas
ytterligare. Beslut om detta kommer att fattas i oktober.
Från eurotoppmötet rapporteras det också att bankerna har gått
med på att skriva ned sina fordringar på Grekland med 10-20
procent genom att sänkta räntor eller nedskrivna värden.
Grekland kommer nästa år att ha en statsskuld på 150 procent av
BNP, även frånräknat de privata långivarnas eftergifter, enligt
IMF:s beräkningar. I slutsatserna från toppmötet finns det
dessutom bara förhoppningar i skrivningarna och flera analytiker
påpekar att nedskrivningarna är otillräckliga.
– Det är alldeles för lite och man kommer inte kunna undvika
större nedskrivningar framöver, säger Lars Calmfors, professor i
internationell ekonomi vid Stockholms universitet, till dagens
Nyheter. Han menar att vad man nu gör är att skyffla över
Greklands kostnader på skattebetalarna i de andra euroländerna.
– Det riskerar att reta upp folkopinionen i länder som Tyskland
och Finland och bli ett större hot än grekiska
betalningsinställningar.
Besluten på eurotoppmötet innebär inte att faran är över. Kraven
på åtstramningar i Grekland är hårda och det finns fortfarande
en chans (eller risk med maktelitens ögon sett) att de blir
politiskt omöjliga att genomföra om folkets protester blir för
starka.
Dessutom kvarstår de andra krisländernas problem. Efter Grekland
ligger Irland värst till med en statsskuld som uppgår till 120
procent av BNP. Italien har liknande skuldsiffror medan Spanien
och Portugal ligger något lägre men i riskzonen.
Förvärras situationen i Italien och Spanien utgör det hot mot
euron långt större än hittillsvarande kriser.
Italiens ekonomi, som är eurozonens tredje största, är tre
gånger så stor som Grekland, Irlands och Portugals ihop.
Spaniens ekonomi är eurozonens fjärde största.
Eurokrisen beror i grund och botten inte på odugliga politiker
eller ansvarslösa marknadsaktörer utan på att EU:s valutaunion
är skrivbordskonstruktion.
De ekonomiska skillnaderna mellan de 17 EU-länder som ingår är i
verkligheten för stora och fundamentala för att valutaunionen
med en överstatlig valuta och centralbank (penningpolitik) ska
kunna fungera.
Någon har sagt att valutaunionen är som om en termostat i
Frankfurt ska reglera inomhustemperaturen från norr Finland till
södra Grekland.
Lösningen för krisländerna, som alla befinner sig i
valutaunionens utkanter, är att frigöra sig från euron till
förmån för nationella valutor. Det vore ett gigantiskt politiskt
nederlag för den politiska och ekonomiska makteliten, men enligt
Lars Calmfors skulle en sådan utveckling kunna hjälpa Grekland
att komma på fötter.
– Om man återinförde den egna valutan skulle man snabbt kunna
devalvera dess värde. Nu måste man istället sänka folks löner
vilket tar tid och möter stort motstånd, säger han till Dagens
Nyheter.
GÖSTA TORSTENSSON