Grekland måste frigöra sig från EU:s valutaunion

Vid Euroländernas toppmöte i Bryssel i juli tog de 17 stats- och regeringscheferna en rad beslut för att hantera den pågående eurokrisen.
Grekland får ett nytt ”stödpaket” på 109 miljarder euro från EU:s så kallade räddningsfond och Internationella valutafonden (IMF). I utbyte kräver EU och IMF fortsatta åtstramningar, nedskärningar och privatiseringar.

Euroländerna förbättrar lånevillkoren för krisländerna Grekland, Irland och Portugal, och lovar att stödja krisländerna ända tills de kan låna på finansmarknaderna igen.

EU:s räddningsfond (EFSF) får utökade befogenheter. Kan köpa statsobligationer på finansmarknaden, rekapitalisera banker och agera förebyggande på marknaden för att hålla nere räntorna för euroländer.

– Det här är liktydigt med att skapa Europas valutafond, sade Frankrikes president Nicolas Sarkozy.

Euroländernas krishanteringsförmåga ska dessutom stärkas ytterligare. Beslut om detta kommer att fattas i oktober.

Från eurotoppmötet rapporteras det också att bankerna har gått med på att skriva ned sina fordringar på Grekland med 10-20 procent genom att sänkta räntor eller nedskrivna värden.

Grekland kommer nästa år att ha en statsskuld på 150 procent av BNP, även frånräknat de privata långivarnas eftergifter, enligt IMF:s beräkningar. I slutsatserna från toppmötet finns det dessutom bara förhoppningar i skrivningarna och flera analytiker påpekar att nedskrivningarna är otillräckliga.

– Det är alldeles för lite och man kommer inte kunna undvika större nedskrivningar framöver, säger Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, till dagens Nyheter. Han menar att vad man nu gör är att skyffla över Greklands kostnader på skattebetalarna i de andra euroländerna.

– Det riskerar att reta upp folkopinionen i länder som Tyskland och Finland och bli ett större hot än grekiska betalningsinställningar.

Besluten på eurotoppmötet innebär inte att faran är över. Kraven på åtstramningar i Grekland är hårda och det finns fortfarande en chans (eller risk med maktelitens ögon sett) att de blir politiskt omöjliga att genomföra om folkets protester blir för starka.

Dessutom kvarstår de andra krisländernas problem. Efter Grekland ligger Irland värst till med en statsskuld som uppgår till 120 procent av BNP. Italien har liknande skuldsiffror medan Spanien och Portugal ligger något lägre men i riskzonen.

Förvärras situationen i Italien och Spanien utgör det hot mot euron långt större än hittillsvarande kriser.

Italiens ekonomi, som är eurozonens tredje största, är tre gånger så stor som Grekland, Irlands och Portugals ihop. Spaniens ekonomi är eurozonens fjärde största.

Eurokrisen beror i grund och botten inte på odugliga politiker eller ansvarslösa marknadsaktörer utan på att EU:s valutaunion är skrivbordskonstruktion.

De ekonomiska skillnaderna mellan de 17 EU-länder som ingår är i verkligheten för stora och fundamentala för att valutaunionen med en överstatlig valuta och centralbank (penningpolitik) ska kunna fungera.

Någon har sagt att valutaunionen är som om en termostat i Frankfurt ska reglera inomhustemperaturen från norr Finland till södra Grekland.

Lösningen för krisländerna, som alla befinner sig i valutaunionens utkanter, är att frigöra sig från euron till förmån för nationella valutor. Det vore ett gigantiskt politiskt nederlag för den politiska och ekonomiska makteliten, men enligt Lars Calmfors skulle en sådan utveckling kunna hjälpa Grekland att komma på fötter.

– Om man återinförde den egna valutan skulle man snabbt kunna devalvera dess värde. Nu måste man istället sänka folks löner vilket tar tid och möter stort motstånd, säger han till Dagens Nyheter.

GÖSTA TORSTENSSON