Varför röstade du nej i folkomröstningen 1994?

När Sverige 1994 röstade om huruvida vi skulle gå med i EU eller inte, var de flesta ledande inom socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen pådrivande för ett ja. Vi skulle vara med och påverka. EU skulle bli ett vänsterprojekt.

Antingen var de naiva eller bedrägliga. Lika illa vilket.

Bland de politiska partierna är det moderaterna som har varit och alltjämt är de tydligaste förespråkarna för EU. Det är ingen slump. För moderaterna finns det klara politiska vinster med EU-projektet.

För det första innebär EU-anslutningen en maktförskjutning inom det svenska samhället. Marknaden ökar sitt inflytande över fördelning och utveckling, och den politiska – eller demokratiska – styrningen minskar i motsvarande grad.

För det andra räknade Moderaterna (och Svenskt Näringsliv) med att EU kommer att tvinga fram önskvärda eller ”nödvändiga” avregleringar av arbetsrätten, decentralisering av lönebildningen och försvaga löntagarna fackliga organisationer. Alltså, allt det som den politiska högern inte klarat av med demokratiska metoder. Lavaldomen bekräftar denna kalkyl.

För det tredje underlättar och påskyndar EU-medlemskapet välfärdsavrustningen och den allmänna nyliberaliseringen av det svenska samhället. Lissabonfördraget anger inte enbart reglerna för hur beslut ska fattas, utan låser fast den ekonomiska politikens innehåll. Det är som om riksdagen skulle besluta att skriva in moderata samlingspartiets ekonomiska politik i den svenska grundlagen!

Genom att ratificera Lissabonfördraget har Sverige godtagit att EU ska utveckla ett gemensamt försvar (någon gång i framtiden). Det är nu inte längre fråga om något som skulle kunna inträffa utan något som kommer att ske. Det är bara tidpunkten som är kvar att bestämma. I sin tur betyder det att Sverige skrivit under på att vi kommer att överge vår militära alliansfrihet så småningom.

EU militariseras och har ambitionen att bli en militär stormakt. Men i praktiken kommer EU:s militär under överskådlig tid att vara beroende av Nato. EU:s militär be­höver tillgång till Natos resurser för större operationer Detta betyder att det är de EU-länder som är med i Nato som kommer att vara styrande för utvecklingen – det vill säga Nato kommer att vara hästen som drar EU-vagnen.

Idag har neutralitetspolitikens dödgrävare nått halvvägs. Vi är fullvärdiga medlemmar i EU och ”hangarounds” i Nato. Och med Lissabonfördraget flätas EU:s och Natos militära strukturer allt mer samman.

Lissabonfördraget förstärker utvecklingen mot en EU-statsbildning. Det är naturligtvis inte en gång för alla givet att varje steg EU tar i form av en fördragsändring ska leda till mer union och överstatlighet, till att EU blir mer av förbundsstat. Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad; EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federalt system, som gör självständiga stater till underlydande delstater i ett Europas förenta stater. Lissabonfördraget utgör inget undantag. Tvärtom. I den nya EU-grundlagen finns inte ett enda exempel på att EU:s makt minskar eller begränsas.

EU-anhängarna hävdar att överstatligheten behövs för att EU ska bli effektivare, för att de ”stora frågorna måste lösas gemensamt”. Visst finns det många gränsöverskridande problem som kräver lösningar på internationell nivå. Det finns också många tänkbara former för detta, exempelvis mellanstatliga avtal. Men behovet av effektivitet kan aldrig legitimera bristande demokrati.

Om mer makt förs från medlemsländerna till EU:s centrala institutioner leder det ofrånkomligen till att de nationella demokratierna försvagas utan att demokratiförlusten kan kompenseras på EU-nivå. Ett federalistiskt EU är närmast definitionsmässigt ett elitstyrt EU.

Den som trots Lavaldomen och Lissabonfördraget överväger att ge upp kampen mot EU vill jag fråga: Varför röstade du nej 1994? Allt som vi EU-motståndare sade skulle ske har skett. Och mer därtill.

GÖSTA TORSTENSSON