När Sverige 1994 röstade om huruvida vi skulle gå med i EU
eller inte, var de flesta ledande inom socialdemokraterna och
fackföreningsrörelsen pådrivande för ett ja. Vi skulle vara med
och påverka. EU skulle bli ett vänsterprojekt.
Antingen var de naiva eller bedrägliga. Lika illa vilket.
Bland de politiska partierna är det moderaterna som har varit
och alltjämt är de tydligaste förespråkarna för EU. Det är ingen
slump. För moderaterna finns det klara politiska vinster med
EU-projektet.
För det första innebär EU-anslutningen en maktförskjutning inom
det svenska samhället. Marknaden ökar sitt inflytande över
fördelning och utveckling, och den politiska – eller
demokratiska – styrningen minskar i motsvarande grad.
För det andra räknade Moderaterna (och Svenskt Näringsliv) med
att EU kommer att tvinga fram önskvärda eller ”nödvändiga”
avregleringar av arbetsrätten, decentralisering av
lönebildningen och försvaga löntagarna fackliga organisationer.
Alltså, allt det som den politiska högern inte klarat av med
demokratiska metoder. Lavaldomen bekräftar denna kalkyl.
För det tredje underlättar och påskyndar EU-medlemskapet
välfärdsavrustningen och den allmänna nyliberaliseringen av det
svenska samhället. Lissabonfördraget anger inte enbart reglerna
för hur beslut ska fattas, utan låser fast den ekonomiska
politikens innehåll. Det är som om riksdagen skulle besluta att
skriva in moderata samlingspartiets ekonomiska politik i den
svenska grundlagen!
Genom att ratificera Lissabonfördraget har Sverige godtagit att
EU ska utveckla ett gemensamt försvar (någon gång i framtiden).
Det är nu inte längre fråga om något som skulle kunna inträffa
utan något som kommer att ske. Det är bara tidpunkten som är
kvar att bestämma. I sin tur betyder det att Sverige skrivit
under på att vi kommer att överge vår militära alliansfrihet så
småningom.
EU militariseras och har ambitionen att bli en militär stormakt.
Men i praktiken kommer EU:s militär under överskådlig tid att
vara beroende av Nato. EU:s militär behöver tillgång till Natos
resurser för större operationer Detta betyder att det är de
EU-länder som är med i Nato som kommer att vara styrande för
utvecklingen – det vill säga Nato kommer att vara hästen som
drar EU-vagnen.
Idag har neutralitetspolitikens dödgrävare nått halvvägs. Vi är
fullvärdiga medlemmar i EU och ”hangarounds” i Nato. Och med
Lissabonfördraget flätas EU:s och Natos militära strukturer allt
mer samman.
Lissabonfördraget förstärker utvecklingen mot en
EU-statsbildning. Det är naturligtvis inte en gång för alla
givet att varje steg EU tar i form av en fördragsändring ska
leda till mer union och överstatlighet, till att EU blir mer av
förbundsstat. Men hittills har utvecklingen varit enkelriktad;
EU har aldrig tagit steg tillbaka på vägen mot ett federalt
system, som gör självständiga stater till underlydande delstater
i ett Europas förenta stater. Lissabonfördraget utgör inget
undantag. Tvärtom. I den nya EU-grundlagen finns inte ett enda
exempel på att EU:s makt minskar eller begränsas.
EU-anhängarna hävdar att överstatligheten behövs för att EU ska
bli effektivare, för att de ”stora frågorna måste lösas
gemensamt”. Visst finns det många gränsöverskridande problem som
kräver lösningar på internationell nivå. Det finns också många
tänkbara former för detta, exempelvis mellanstatliga avtal. Men
behovet av effektivitet kan aldrig legitimera bristande
demokrati.
Om mer makt förs från medlemsländerna till EU:s centrala
institutioner leder det ofrånkomligen till att de nationella
demokratierna försvagas utan att demokratiförlusten kan
kompenseras på EU-nivå. Ett federalistiskt EU är närmast
definitionsmässigt ett elitstyrt EU.
Den som trots Lavaldomen och Lissabonfördraget överväger att ge
upp kampen mot EU vill jag fråga: Varför röstade du nej 1994?
Allt som vi EU-motståndare sade skulle ske har skett. Och mer
därtill.
GÖSTA TORSTENSSON