EU riskerar att falla samman
När detta skrivs i slutet av november har den finansiella och
politiska krisen börjat äta sig ända in i EU:s kärnland
Tyskland, som anses stå för den europeiska stabiliteten. När
Tyskland ville sälja statsobligationer för att minska sin
nationella skuld kunde man bara bli av med två tredjedelar av
dem. Bankerna på den så kallade marknaden vägrar till och med
att belasta sin bokföring genom att köpa statsobligationer för
att minska den nationella skulden i som det anses EU:s mest
bärkraftiga ekonomi.
Samtidigt oroas bedömare över att eurozonen inför 2012 kommer
att gå in i en period av förnyad ekonomisk tillbakagång eller
negativ tillväxt p.g.a. den morbida åtstramningspolitik som
framförallt hävdas av just Tyskland, vilket i form av minskad
efterfrågan spiller över genom minskad export på övriga
EU-länder. För förbundskansler Angela Merkel är lösningen för
att rädda eurosystemet ännu mera åtstramningspolitik genom
införa den finansiella överstatlighet som euroanhängarna inte
ansågs behövdes, när euron infördes dvs kontroll och diktat över
nationella budgetar, de nationella välfärds- och
socialförsäkringssystemen, lönenivåer och kollektivavtalssystem,
nationell arbetsrätt etc. På EU-språk kallas dessa angrepp på
den nationella demokratin för den europeiska planeringsterminen,
”sexpacket” och Europluspakten.
För Frankrikes president Nicolas Sarkozy och regeringen Obama är
lösningen på den mest akuta krisen att i stället ge ut
nationella obligationer för att öppna upp för den Europeiska
centralbanken ECB att ge ut euroobligationer. Både Frankrike och
USA banker har många osäkra fodringar och ruttna lån i
euroländernas krisländer. Frankrike vill nu att samtliga
euroländer att skattebetalarna i andra euroländer skall hjälpa
till att finansiera enskilda länders statsskulder. Och den
franske ambassadören har i Svenska Dagbladet försåtligt vädjat
till Sverige att hjälpa till. Men gemensamma obligationer är
första steget att de starka får betala för de svaga och de
sparsamma för dem som levt över sina tillgångar. Det är knappast
vad t.ex. tyska, nederländska och finländska skattebetalare
drömmer om. Och om det genomförs är EU:s viktigaste makthavare
Angela Merkel definitivt slut som politiker.
Inför 2012 har EU kommit till sin absoluta återvändsgränd och
unionen riskerar att falla samman av ökade inre motsättningar.
Åtstramningspolitiken sipprar över och drabbar även Sverige.
Detta borde vara ett läge då allt fler av oss i Sverige blir
medlemmar i Folkrörelsen EU för att sätt tryck på det svenska
EU-frälset att ta Sverige ut ur EU. Men vi står fortfarande och
stampar på ett medlemstal strax under 3.000. Det tycks som att
de flesta bekymrade medborgare har en psykologisk barriär som
att ”Saken avgjordes vid folkomröstningen 1994”, och ”Vi fick i
alla fall behålla kronan”. Det är som att teckna en
brandförsäkring först efter att det har börjat brinna. Detta är
förståeligt, men också ett problem. Det flesta av oss minns vad
EU-frälset utlovade inför 1994. Det mesta har visat sig vara ett
svek och bedrägeri, och det finns inga formella garantier för
att detta EU-frälse inte påtvingar oss euron.
Ta som exempel EU-nämndens ordförande professorn i
nationalekonomi Carl B. Hamilton som i sin valbroschyr inför
riksdagsvalet 2010 skriver: ” Euron har fungerat väl i 10 år. Vi
ska införa den i Sverige, och hålla fast vid visionen om allt
mer samarbete i Europa”. På Svenska Dagbladet Brännpunkt skriver
han till försvar för euron och Sveriges så kallade inflytande i
EU att Sverige och därmed svenska skattebetalare av
självbevarelse, när inget annat ger effekt, bör ge krisande
länder lån och stödja åtgärder mot en europeisk bankkris. Allt
för att rädda det internationella bankkapitalet på folkens
bekostnad.
Folkrörelsen Nej till EU behöver ditt stöd för att kunna bemöta
de ovederhäftiga utsagor som görs över det alltmer överstatliga
och odemokratiska EU-bygget. Ge gärna bort en prenumeration på
Kritiska EU-fakta som en julklapp, eller ge en julgåva till
Folkrörelsen, eller ge ett nyårslöfte att värva minst en ny
medlem (tidningen ingår) under 2012.
Jan-Erik Gustafsson