Irland skadas på djupet av EU:s högerekonomiska sparprogram
Ibland talas det om krisen på Irland som om den redan var
löst. Med en officiell arbetslöshet på 14 procent och en ny
massemigration från ön kan inget vara mer fel.
– Det finns ingen bostadsbubbla. Det är förbannat skitprat.
Mannen på andra sidan bordet var riktigt arg. Pubkvällen i
Dublin höll på att gå alldeles fel. Jag hade sagt att Irlands
extrema fastighetspriser var en bubbla. Den arge mannen var
mäklare och en bekant till min vän. ”Man har rätt till olika
åsikter” sa min vän och började prata fotboll istället. Det var
hösten 2006 och förenat med fara att kritisera den keltiska
tigerekonomin.
Irland var det nyliberala föredömet som hyllades av EU. Irlands
LO kritiserade regeringen för att bara sänka skatter och ge
storbolagen rätt till enorma skatteavdrag. LO ville fondera
pengar för framtiden. Enstaka ekonomer sa att den av EU
fastställda räntan var för låg för Irland, att landets ekonomi
var överhettad. Landets dåvarande premiärminister Bertie Ahearn
svarade iskallt: ”De som säger att vår ekonomiska utveckling
inte är hållbar bör begå självmord”.
Banksektorn var avreglerad och ägnade sig åt mycket riskabla
låneoperationer på de stora marknaderna, men också gent-emot
vanligt folk. Jag minns när vi köpt vår bostad. Vår ekonomiske
rådgivare uppmanade oss att låna mer för konsumtion. Vi sa nej.
Många andra gjorde inte det. Bankerna sa att det var riskfritt.
Men det var inte sant. Hösten 2008 slog finanskrisen till. De
irländska bankerna stod inför konkurs. En sen natt fick de
regeringens ekonomiska garantier. På morgonen var skulderna
överförda till Irlands folk. Bostadsbubblan sprack.
Arbetslösheten exploderade. Sparpaket pressade ner inkomsterna
dramatiskt. 2009 hade jag och min fru plötsligt 20 procent lägre
total inkomst. Det var svårt. Men för den som var skuldsatt över
öronen och förlorade jobbet så väntade desperation. Bara längs
vår gata i Dublin begick tre förtvivlade män självmord inom
några månader.
Män som trott på ”den ekonomiska utvecklingens hållbarhet”. På
en fest hos min vän mötte jag återigen hans bekant. Mäklaren var
arbetslös, svårt skuldsatt och tystlåten. Jag kände oro.
Nyliberalerna i EU låtsades inte om att de nyss hyllat Irland.
Istället sas det att Irlands offentliga sektor blivit för stor.
Men det var inte sant. Det var regeringens beslut att överta
bankernas spekulationsskulder som skapade de enorma offentliga
underskotten. Inte heller kan man påstå att välfärdsstaten
utvecklades för mycket under tigeråren. Några exempel: En
dagisplats kostade föräldrarna 10.000 kronor i månaden. Skolorna
fick statsbidrag men måste själva stå för 20 procent av de
löpande utgifterna. Det insamlades genom loppmarknader och
privata bidrag. Skolböcker och uniform måste man köpa själv.
Vart sjätte irländskt barn växte upp i hem som, enligt UNICEF,
betecknades som fattiga. Och det var för tre år sedan.
Nedskärningarna inleddes från det läget.
Politiker som stöder EU/IMF:s åtstramningsprogram säger att
Irland nu framgångsrikt bekämpar krisen. Senast hörde jag Maria
Wetterstrand i Agenda nämna Irland som ett föredöme, till
skillnad från Grekland. Det låter som om krisen redan lösts. Men
det är inte sant. Den officiella arbetslösheten ligger fast på
drygt 14 procent. Den reella arbetslösheten är betydligt högre.
Nedskärningarna bryter ner den offentliga sektorn.
Massemigration är åter ett irländskt faktum. ”Den fortsatta
åtstramningspolitiken skapar djup och bestående skada i vår
ekonomi och vårt samhälle” skriver Irlands LO och konstaterar
att ”långtidsarbets-lösheten hotar den sociala sammanhållningen
och demokratin.” Och då återstår det åtminstone tre år av
EU/IMF:s högerekonomiska sparprogram. På EU:s order drev
regeringen nyligen igenom beslutet att betala 700 miljoner euro
till ägarna av obligationer i Anglo-Irish Bank. Pengar som
istället kunde ha investerats i nya jobb.
Hur gick det för min väns bekant? Jo, mäklaren fick jobb. I den
nya statliga institution som tagit över bankernas sjuka lån till
byggbolag som nu konkursat. Det kan han en hel del om. Jag är
glad att han lever.
STELLAN HERMANSSON