Nej till Merkozypakten!
 

Med EMU-krisen har det blivit alltmer uppenbart att det är EU:s stormakter Tyskland och Frankrike som dikterar villkoren för övriga EU-länder. Den finanspakt för euroländerna som Merkozy (Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy) med en dåres envishet försöker driva igenom innebär allt mer av precis det som hittills fungerat mycket dåligt.

I stället för att hjälpa till och lösa krisande länders problem kommer Merkozypakten att entydigt förvärra dem, eftersom den stryper efterfrågan genom nedskärningar, lönesänkningar och andra åtst ramningar. Trots (eller på grund av) stenhårda åtstramningar växte Greklands budgetunderskott med 0,8 procent till 21,6 miljarder euro 2011, visar färska siffror från regeringen i Aten. Samtidigt stiger arbetslösheten kraftigt. Enligt Eurostat står nu hela 19 procent i Grekland utan arbete.
Finanspakten medför en institutionaliserad nyliberal politik, till exempel innehåller den en regel om att ett lands budgetunderskott inte får överskrida 0,5 procent av BNP. I praktiken handlar det om att acceptera kraftiga nedskärningar i välfärden, försämringar för löntagarna och uppluckringar av de fackliga rättigheterna. Det finns inga garantier för arbetsrätten. Den mycket vaga formulering som finns i det senaste avtalsutkastet återfinns i en inledande strecksats som saknar juridiskt värde.

Merkozypakten innebär också ett tvång för länder som har euron som valuta att överge sitt demokratiska självbestämmande över finanspolitiken (offentliga utgifter och skatter) och acceptera en hårdare styrning på EU-nivå från icke folkvalda institutioner som EU:s domstol och EU-kommissionen.

Merkozypakten är därmed inte bara en centralisering utan även en avdemokratisering av den ekonomiska politiken. Inom fem år ska den mellanstatliga finanspakten upphöjas till EU-lag. Ett av syftena (precis som valutaunionen som sådan) är att tvinga ihop euroänderna till en centraliserad och odemokratisk överstat, ett slags Europas Förenta Stater.

Den mäktigaste aktören i Eurozonen är den så kallade Frankfurtrundan. I denna informella grupp möts Angela Merkel, Nicholas Sarkozy, IMF-chefen Christine Lagarde, Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker, EU:s rådspresident Herman van Rompuy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och ECB-chefen Mario Draghi.

Frankfurtrundan har hemliga förmöten innan de ordinarie EU- och Eurotoppmötena, och det var Frankfurtrundan som i praktiken avsatte Greklands premiärminister Giorgos Papandreou och Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, och ersatte dem med de icke-folkvalda EU-teknokraterna Loukas Papademos och Mario Monti, före detta vice ordförande i Europeiska centralbanken i Frankfurt respektive EU-kommissionär i Bryssel.

Sverige och andra EU-länder utanför euron kan ansluta sig till Merkozypakten på frivillig väg. Enligt regeringens tolkning skulle Sverige inte på något sätt vara bundet av de krav som ställs på euroländerna, men skulle genom att medverka kunna få inflytande.

Precis som i folkomröstningarna om EU och EMU får vi nu höra att vi ska vara med och påverka. Vi ska alltså ge ifrån oss makt över finanspolitiken till Bryssel för att sedan hoppas kunna påverka den där? Blir inte inflytandet större om makten ligger kvar i riksdagen? Eller är det så att Fredrik Reinfeldt inbillar sig att han kommer att få vara med i den egenmäktiga Frankfurtrundan om riksdagen säger ja till Merkozypakten?
Att gå med i Angela Merkels och Nicholas Sarkozys finanspakt innebär ytterligare ett steg in i den valutaunion som svenska folket röstade nej till i folkomröstningen 2003 och som 88 procent av svenskarna skulle säga nej till om det vore folkomröstning idag.

Jan-Erik Gustafsson

Kritiska EU-fakta nr 125, 2012