Vem ska vi vara solidariska med?
Genom att Sverige har fått igenom de krav som
socialdemokraterna har ställt som en förutsättning för svenskt
deltagande, är det rimligt att vi solidariskt medverkar i
europakten.” Det säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i ett
pressmeddelande. Uttalandet är häpnadsväckande.
För det första, vad är det som Wanja Lundby-Wedin vet som vi
inte får veta? Europakten, eller Merkozypakten (Tysklands Angela
Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy), är ett mellanstatligt
avtal mellan de 17 euroländerna som riksdagen har
sekretessbelagt. På regeringens hemsida finns det bara ett
”Meddelande från euroområdets medlemsstater” som berättar att
man färdigställt ”Fördraget om stabilitet, samordning och
styrning inom Ekonomiska och monetära unionen” och att det
kommer att undertecknas i mars.
I meddelandet står det inte ett ord om vad detta fördrag, dvs.
Merkozypakten, går ut på eller vilka villkor som gäller för
icke-euroländer, typ Sverige, som frivilligt ansluter sig. Det
enda vi vet är att moderatledaren Fredrik Reinfeldt på en
presskonferens i Bryssel förklarade att finanspakten inte
innebär en bakväg in i euron och att Sverige inte på något sätt
skulle vara bundet av de krav som ställs på euroländerna, men
skulle genom att medverka kunna vinna inflytande. Men det enda
vi säkert vinner är att Fredrik Reinfeldt (eller Stefan Löfven)
ska få sola sig i Bryssel och mingla med Angela Merkel och
Nicolas Sarkozy en gång om året.
För det andra, och än mer häpnadsväckande, är att LO-ordföranden
uttalar stöd för en pakt som Europafacket (ETUC), där LO ingår
som en av 84 medlemsorganisationer från 36 europeiska länder,
kraftfullt fördömer.
”Det här fördraget kanske lugnar förbundskansler Merkels
politiska vänner, men inte de miljontals arbetslösa, fattiga
eller utsatta löntagarna i Europa, som väntar på beslutsamt stöd
från EU:s institutioner. Det är därför som vi motsätter oss
fördraget. Planer som återställer balanserade offentliga
räkenskaper måste prioritera fråga om uthållig tillväxt.
Åtstramning är det samma som att ta död på tillväxt och jobb”,
säger Europafackets generalsekreterare Bernadette Ségol i ett
pressmeddelande.
Vad, Wanja Lundby-Wedin, är det som gör att det är ”rimligt att
vi solidariskt medverkar i europakten”? Varför ska vi frivilligt
ikläda oss en finanspolitisk tvångströja som i vart fall för
euroländernas del innebär fortlöpande åtstramningar,
institutionaliserad nyliberalism och centralisering av den
politiska makten till Bryssel?
Och vem är det vi ska vara solidariska med, Angela Merkel,
Nicolas Sarkozy och de andra EU-potentaterna eller de
hundratusentals löntagare, arbetslösa, ungdomar och
fackföreningsmedlemmar som protesterar mot EU:s krispolitik på
gator och torg i Aten, Rom, Bryssel och så vidare?
Ja eller nej till Merkozypakten är en fråga om klass.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 125, 2012