Säg nej till euroländernas finanspakt

 

Med EMU-krisen har det blivit alltmer uppenbart att det är EU:s stormakter som dikterar villkoren för övriga EU-länder. Den finanspakt, eller åtstramningspakt om man så vill, som Tyskland och Frankrike har påtvingat euroländerna innebär allt mer av precis det som hittills fungerat mycket dåligt. Europafackets generalsekreterare Bernadette Ségol säger att finanspakten innebär ”permanent automatisk åtstramning ”och att ”det är en nederlagsstrategi, därför att beslutet skär av varje möjlighet till ekonomisk återhämtning”.

Finanspakten medför att man stramar åt tyglarna för medlemsstaternas finanspolitik [offentliga utgifter och skatter]. EU-kommissionen ska kontrollera euroländernas budgetar så att de följer reglerna och underkänna budgetar om de har för stora underskott.

Om det strukturella underskottet [underskott som inte anses bero på konjunkturen] i medlemsländerna statsbudgetar överstiger 0,5 procent av BNP kan de dömas till böter på upp till 1 procent av BNP. Euroländerna blir skyldiga att skriva in kravet på budgetbalans i sin lagstiftning, helst av ”konstitutionell karaktär”.

Om länderna inte lagfäster budgetkraven kan de hamna inför EU-domstolen och dömas till böter på upp till 0,1 procent av BNP. I praktiken handlar det om att acceptera kraftiga nedskärningar i välfärden, försämringar för löntagarna och uppluckringar av de fackliga rättigheterna. Typ Grekland.

Finanspakten innebär ett tvång för länder som har euron som valuta att överge sitt demokratiska självbestämmande över finanspolitiken och acceptera en hårdare styrning från det nya Eurotoppmöte med en särskild ordförande som kommer att dirigeras av stormakternas regeringar och där EU-domstolen, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken [ECB] verkställer deras påbud.

Finanspakten är därmed inte bara en centralisering utan även en avdemokratisering av den ekonomiska politiken. Inom fem år ska den mellanstatliga finanspakten upphöjas till EU-lag. Ett av syftena [precis som valutaunionen som sådan] är att tvinga ihop euroänderna till en centraliserad och odemokratisk överstat, ett slags Europas Förenta Stater.

Sverige och andra EU-länder utanför euron kan ansluta sig till euroländernas åtstramningspakt på frivillig väg. Enligt regeringens tolkning skulle Sverige inte på något sätt vara bundet av de krav som ställs på euroländerna, men skulle genom att medverka kunna ”vinna” inflytande. Men det enda Sverige tjänar på finanspakten är att Fredrik Reinfeldt får sitta med som åhörare på ett av Eurotoppmötena per år. Att gå med i finanspakten innebär ytterligare ett steg in i den valutaunion som svenska folket röstade nej till i folkomröstningen 2003 och som 86 procent av de som bestämt sig skulle rösta nej till om det vore folkomröstning idag [Europaanalys, maj 2012].

Riksdagen måste därför säga nej till euroländernas finanspakt.

Gudrun Schyman, styrelseledamot Feministiskt initiativ
Hans Tilly, tidigare förbundsordförande Byggnads
Jan-Erik Gustafsson, ordförande Folkrörelsen Nej till EU
Jenny Wrangborg, kallskänka och poet
Jonas Wallin, förbundsordförande Elektrikerna
Josefin Brink, riksdagsledamot [v]
Kajsa Ekis Ekman, författare och journalist
Lars Lindgren, förbundsordförande Transport
Lena Gonäs, professor
Roland Spånt, nationalekonom
och 72 andra politiskt och fackligt aktiva, akademiker och kulturarbetare.

 

Kritiska EU-fakta nr 127 sept 2012