De franska socialdemokraterna godkände eurofinanspakten
Den 9 oktober godkände den franska nationalförsamlingen
euroländernas finanaspakt (tidigare kallad Merkozypakten
eftersom den var en skapelse av Tysklands förbundskansler Angela
Merkel och Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy).
Det franska presidentvalet och valet till nationalförsamling i
våras var i allt väsentligt ett missnöjesval mot Sarkozyregimens
åtstramningspolitik. Nu röstade den nya ”vänstermajoriteten” med
kraftigt understöd av Sarkozypartiet UMP för att fortsätta
stålbadspolitiken. Av national-församlingens 568 ledamöter
röstade 547 och 21 avstod. 477 röstade för finanspakten och 70
emot.
Av ”vänsterregeringens” partier röstade 282 för, vilket är 8
röster fler än för den absoluta majoritet som krävdes. Endast 17
från socialistpartiet (dvs. socialdemokraterna) röstade emot,
vilket var lika många som från UMP. Vänsterfrontens 10 ledamöter
med Jean Luc Mélenchon och tre allierade röstade emot liksom 13
ledamöter från ekologisterna.
Omröstningen ägde rum bara någon vecka efter det 100
000-tusentals medborgare protesterat på Paris gator, och mer än
70 000 namnunderskrifter samlats in mot pakten. Ironi och
skadeglädje var framträdande bland UMP-ledamöterna, när
socialistregeringen Hollande-Ayrault nu driver UMP:s politik.
”Inom UMP-gruppen döljer vi inte att vi ratificerar
finanspakten, den som Nicolas Sarkozy har förhandlat fram och
skrivit under i Frankrikes namn 9 mars 2012” säger UMP-ledamoten
Christian Jacob, och han tillägger ”Vi hjälper er Herr
premiärminister […] Verkligheten är helt krasst att republikens
president och er regeringen har accepterat en politik och ett
fördrag utan att ha ändrat ett enda kommatecken”. En annan
UMP-ledamot erbjuder regeringen nya tjänster; ”Om ni vill gå
ännu längre [med åstramningspolitiken min anm.], kommer vi att
hjälpa er […] vi står vid er sida”, sade Jean Leonetti.
Socialistregeringens fullständiga kapitulation inför den s.k.
marknaden blir uppenbar när den biträdande europaministern
Bernard Cazeneuve säger. ”Vi accepterar politiken med
budgetdisciplin, som också är en del av vårt engagemang. Vi är
fullt på det klara med att skulden är alltför stor […] och vi
har bekräftat vår vilja att återupprätta budgetdisciplinen,
vilket är det vi nu gör”. Så av bara farten godkände
nationalförsamlingen den 11 oktober den ”gyllene regeln”, som
definierar finanspaktens åtstramningskrav (bland annat får det
så kallade strukturella offentliga underskottet inte överstiga
0,5 procent) med 490 röster för och 34 emot. Denna gång röstade
ingen socialistledamot eller ekologist emot, men vänsterfrontens
ledamöter var emot.
I namn av målet att minska de offentliga budgetunderskotten till
3 procent av BNP 2013 och sedan 0 procent 2017 har
socialistregeringen lagt fram en budget för 2013 som innebär 10
miljarder euro nedskärning i ministerierna, uppsägning av 14.000
personer i staten och allmänna inrättningar, frysta löner för
statsanställda och frysta transfereringar till kommuner och
departement. Dessutom försämringar i socialförsäkrings-systemen,
angrepp på arbetsrätten och privatisering av offentliga tjänster
på alla nivåer mm. Alla dessa åtgärder vidtas för att ”med
nödvändighet sänka arbetskraftskostnaden”, när det istället är
kapitalet som kostar. Miljarder och åter miljarder har mer eller
mindre gratis förts över till bankerna av ECB, vilket svällt upp
staternas skulder och budgetunderskotten. Räntekostnaderna är
redan den största budgetposten i Frankrike.
Vem vågar påstå i Frankrike och i övriga EU-länder att dessa
omedelbara åtstramningsåtgärder är vad som normalt uppfattas av
befolkningarna som demokrati? Att organiserat bekämpa EU:s
tvångspolitik som drivs i namn av den offentliga skulden och nu
euroländernas finanspakt , och som raserar välfärdssystemen över
hela EU, är det viktigaste steget för att återerövra demokratin
och folkens suveränitet. I Frankrike förs kampen vidare i de
breda kommittéer ute i landet som växte fram emot euroländernas
nyliberala finanspakt.
JAN-ERIK GUSTAFSSON