Nobels fredspris – ett hån mot folken i EU och omvärlden

Den norska Nobelkommittén har beslutat att dela ut årets fredspris till den Europeiska unionen. Det meddelade kommitténs ordförande Torbjörn Jagland fredagen den 12 oktober.

– EU får priset för att i sex decennier har verkar för fred och återförsoning. I dag är krig mellan Frankrike och Tyskland otänkbart, sade Jagland i Oslo.

Beslutsmotiveringen att utse EU till mottagare av Nobels fredspris är lika befängd som att ge det till USA eller till Nato. Efter 150 år sedan det amerikanska inbördeskriget är det otänkbart med ett inbördeskrig mellan USA:s sydstater och nordstater. Eller att det drygt 60 år sedan krigsalliansen Natos skapande är det otänkbart med ett krig mellan dess medlemsstater. Men det är en klen tröst för de folk som drabbas av USA:s och Natos krigsäventyr, att ett krig mellan Texas och New Jersey, eller mellan USA och Storbritannien, är ”otänkbart”.

EU:s medlemsstater är eller har varit inblandade i imperialistiska krig på Balkanhalvön och i Indokina, Algeriet, Nordirland, Rwanda, Tchad, Irak, Afghanistan, Libyen osv. För att nämna några historiska eller dagsaktuella exempel. Samtidigt jagar EU och EU:s medlemsländer flyktingar från Afrika med marinkårssoldater, örlogsfartyg och bestyckade helikoptrar i Medelhavet och genom att bygga upp en hög mur runt det rika Europa bevakad av EU:s militariserade gränspolisstyrkor. Tusentals människor drunknar årligen när de försöker ta sig in i Europa. Flyktingpolitiken får människorättsorganisationer att tala om Fästning Europa.

EU är ingen fredsmakt utan ett framväxande militärmakt med ambitioner att bilda ett gemensamt försvar och att upprätta EU-ledda militärstyrkor som kan intervenera i omvärlden för att tillvarata EU:s stormaktsintressen.

I Lissabonfördraget, EU:s grundlag som står över medlemsstaternas egna grundlagar, slås det fast att EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”. Det innebär att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och Österrike, är fördragsmässigt förpliktade att leva upp till kravet på en EU-överstatlig krigsmakt. Det är en fråga om när, inte om.

Med Lissabonfördraget har det införts en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden (på likartat sätt som det föreskrivs i försvarsalliansen Nato). Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel” inklusive militära. Något veto finns inte för övriga stater. Något särskilt beslut av Europeiska rådet (EU:s stats- och regeringschefer) för att denna skyldighet ska träda i kraft behövs inte.

Med Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen inom en radie från 6.000 kilometer från Bryssel. Medlemsländer har förbundit sig att ställa militära styrkor till unionens förfogande. Uppdragen kan gälla allt från ”humanitära insatser” till ”insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder”.

EU:s snabbinsatsstyrkor (Battlegroups) ska på kort tid kunna rycka ut i olika konfliktområden. En snabbinsatsstyrka ska omfatta ca 1.500 man och ska kunna vara på plats i ett krisområde inom 10 dagar efter att rådet fattat beslut. Ett enskilt medlemsland eller flera medlemsländer i samverkan kan sätta upp en snabbinsatsstyrka. Det finns resurser för att genomföra två snabbinsatsstyrkor samtidigt. Styrkorna roterar i sexmånadersperioder. [Sverige hade huvudansvaret för en snabbinsatsstyrka under det första halvåret 2011. Sverige ledde även en styrka under första halvåret 2008.]

Beslut om att en styrka under EU:s ledning från försvarshögkvarteret i Bryssel ska sända till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd. Enligt Lissabonfördraget krävs det inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”: I praktiken blir det EU, precis som USA och Nato, självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.

I samband med EU:s senaste toppmöte i Bryssel beslutades att EU ska stödja Mali, som varit en fransk koloni med ett militärt ingripande i landets norra del som tagits över av flera islamistiska grupper. Den nuvarande situationen ”utgör ett omedelbart hot mot Sahelregiomem liksom västra och norra Afrika, anser EU enligt ett uttalande som gjordes i samband med EU-toppmötet.

Enligt Lissabonfördraget krävs det inget mandat från FN:s säkerhetsråd för att kunna sätta in EU-trupp. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”: I praktiken blir det EU, precis som USA och Nato, självt som avgör vad man anser falla inom FN:s principer.

I Lissabonfördraget står det också att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”. Det är sannolikt helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en grundlag.

GÖSTA TORSTENSSON