BAKTANKAR FRÅN EN EU-RABULIST
Kritiken mot EU breder ut sig i det borgerliga lägret, åtminstone i deras massmedia.
Dagens Industris Gunnar Örn skriver i en kommentar till Storbritanniens premiärminister David Camerons linjetal om EU att ”Europas allt överskuggande problem är att 17 av 27 medlemsländer sitter fastlåsta i en dyfunktionell och felkonstruerad valutaunion.” […] ”Hårda ord? Knappast. Euroländernas ledare medger själva att dagens EMU inte är någon ’verklig’ eller ’genuin’ ekonomisk och monetär union.” […]
”Det räcker inte med en överstatlig centralbank. Inte heller med en underkapitaliserad krisfond. Mest akut för tillfället är att skapa en överstatlig finansinspektion, en överstatlig bankakut och en överstatlig insättarförsäkring – de tre viktigaste komponenterna i en framtida europeisk bankunion.” […] ”I förlängningen kräver en gemensam valuta också en gemensam budget, överstatlig beskattningsrätt och en långtgående centralisering av den ekonomiska politiken i stort. För att en sådan centralisering ska ha demokratisk legitimitet måste valutaunionen så småningom förvandlas till en federal förbundsstat i stil med USA eller Schweiz”, konstaterar Gunnar Örn.
Svenska Dagbladets Andreas Cervenka skriver i en krönika i SvD Näringsliv under rubriken ”Det verkliga hotet” att ”I Europa har de styrande under hela krisen inte tvekat om att tänja på lagar för att rädda euron. Det senaste exemplet är bankunionen, en långtgående förändring som till och med EU-kommissionens juridiske rådgivare i höstas ansåg var olaglig.”
Cervenka fortsätter: ”EU är i snabb takt på väg mot en federal stat där länder förväntas släppa ifrån sig en stor del av sin suveränitet, en process där det samtidigt tycks vara noga med att så litet som möjligt ska underställas direkt folklig bedömning. Varför? Något tillspetsat: därför att det skulle oroa marknaden. Det är ju bara när börserna rasar och räntorna stiger som den riktiga krismedvetenheten infinner sig i Bryssel. En hotande finansiell härdsmälta är samtidigt ett bekvämt argument för att driva igenom omvälvande beslut på nolltid.
Taktiken fungerar, marknaden är åter på bra humör. Men denna till arrogans gränsande beslutsamhet kan på sikt visa sig mycket dyrbar. I Sydeuropas krisländer upplever människor att framtiden avgörs av EU-diktat formulerade långt över deras huvuden medan tyskar och nordbor känner sig tvingade att betala för andra misstag. Storbritanniens utspel om att folkomrösta om EU kan bara vara början på motreaktionen.”
Nu återstår det att se om den EU-kritik som tar allt mer plats i de borgerliga tidningarnas spalter också kommer att ge avtryck bland de borgerliga partierna och deras företrädare. Den borgerliga alliansens småpartier, Centerpartiet och Kristdemokraterna, som båda riskerar att trilla ur riksdagen vid nästa val är i akut behov av profilfrågor för att motivera sin fortsatta existens.
Men i det nya Centerparti som nu håller på att formas under ledning av nyliberalen Annie Lööf, går utvecklingen snarast i motsatt riktning. I det idéprogram, förvisso omstritt, som partiet ska anta på en ”framtidsstämma” i slutet av mars, tar man ställning för ett närmast federalt organiserat EU även om man föreslår en skrivning om att ”Centerpartiet ser mycket kritiskt på den utveckling som innebär att centralmakten i Bryssel utökas på bekostnad av EU-medborgarnas självbestämmande”. Man talar alltså om ”EU-medborgarnas” självbestämmande, inte medlemsländernas självbestämmande, vilket ligger helt i linje med de Timbropräglade centerpartisternas strävan om minsta möjliga stat och största möjliga individuella frihet. [Om Centerpartiets medlemmar, utanför den inflytelserika Stureplansfalangen, vill vara med och omvandla vårt land från ett välfärdsland till en marknadsplats är tills vidare en obesvarad fråga.]
Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund överraskade på partiets kommun- och landstingsdagar i januari med att säga att Kristdemokraterna ibland stått för en EU-optimism som blundat för problemen. Han kritiserade planerna på en gemensam finanspolitik och på att låta EU få rätt att ta ut egna skatter. Och han gjorde helt om i eurofrågan: ”För min del blir slutsatsen att ett svenskt deltagande i euron är bortom meningsfull diskussion för överskådlig framtid.”
Expressens ledarredaktion kommenterar Göran Hägglunds helomvändning i eurofrågan [2009 krävde han en ny folkomröstning för att Sverige skulle anslutas till euron] och kritiken mot den ökande överstatligheten i EU med att ”Ett köttben till vilsna EU-kritiker kan ge partiet en viktig fördel i jakten på den allmänborgerliga moderaten”.
”Det grundläggande problemet för SD [Sverigedemokraterna] är att de bara har en fråga. De ogillar människor från andra länder.” Det skriver Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida.
”Läser man deras motioner är den rasistiska grundsynen genomgående. Oavsett politisk fråga är lösningen färre invandrare och hårdare tag mot de som är födda utomlands eller har föräldrar födda utomlands. […]
Att vara svensk eller osvensk går dessutom i arv. När Jimmie Åkesson kallar muslimer i Malmö för det största hotet sedan andra världskriget är det barn som ännu ej fötts han pratar om. Det är de som ska ta över, som enligt konspirationsteorin ska ’islamisera’ Sverige.
Gina Dirawi är född i Sundsvall. Loreen i Åkersberga. Zlatan i Malmö. De har bott här hela sina liv. Varje definition av svenskhet som utesluter dem kan inte vara något annat än rasistisk. Varför då inte tala klarspråk? Sverigedemokraterna är inte ett ”invandringskritiskt” parti. De är rasister.”
Moderaterna vill minska asyl-och anhöriginvandringen till Sverige. Det säger migrations-minister Tobias Billström som leder en ny arbetsgrupp som ska se över hur partiet ska utforma sin integrations- och migrationspolitik. Uttalandet har fått kraftig kritik från både oppositionen och det egna ungdomsförbundet, MUF.
Sverigedemokraterna anklagar samtidigt moderaterna för plag-iat. ”Det är tydligt att man inom moderaterna och resten av alliansen oroar sig över Sverigedemokraternas framgångar och därför försöker plagiera vår politik”, skriver SD i ett pressmeddelande.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 129 februari 2013
