Ta tillbaka välfärden från EU

 

Efter en motion från Handels beslutade LO-kongressen förra året mot LO-ledningens vilja att LO ska hitta alternativ till marknadsmodeller och verka för att principen om icke vinst ska gälla inom skola, vård och omsorg. ”Skattepengar ska gå till välfärden” var kongressens tydliga beslut. I mitten av januari presenterade LO-ledningen sin utredning om hur kongressens beslut skulle drivas och genomföras. LO-ledningen, som domineras av de två vinstbejakande förbunden Kommunal och Metall föreslår en ny bolagsform, samhällsbolag, för att som det nu heter begränsa vinster samtidigt som offentliga myndigheter får fortsätta att anlita privata välfärdsbolag. De så kallade samhällsbolagen skall enligt LO tillåtas vinstuttag motsvarande statsskuldsräntan plus en procent. För Kommunals ordförande Anneli Nordström innebär ett införande av samhällsbolag inte ett stopp för privata företag i skola vård och omsorg.

På DN Debatt 7 februari hävdar Almegas näringspolitiske chef Ulf Lindberg, som organiserar de flesta privata välfärdsbolagen, att idén att offentliga myndigheter själva ska få bestämma vilka typer av välfärdsföretag som ska vara med i en offentlig upphandling eller att vissa driftsformer ska gynnas framför andra, strider mot EU-rättens principer om likabehandling (oavsett driftsform) och öppenhet.

Samma dag i SvD Brännpunkt skriver de två LO-juristerna Claes-Mikael Jonsson och Dan Holke dels att i praktiken ingen svensk lagstiftning är fredad eftersom EU-rätten har företräde framför svensk lag och dels att det finns ett nationellt utrymme att agera i välfärdsrelaterade frågor. Det var ungefär samma tvetydiga argumentering som Holke använde sig av i Lavalmålet, som slutade i en katastrof för fackföreningsrörelsen.

De två LO-juristerna skulle kunna stödja sig på Lissabonsfördragets artikel 345 (FEUF) som förmodas uttrycka EU:s neutralitet om samhälleliga välfärdstjänster ska ägas och drivas i privat eller allmän regi. Men i åtstramningspolitikens spår bryter EU även mot denna neutralitet, när Trojkan kräver långtgående privatisering av allmänna välfärdstjänster och infrastruktur för att länder som Grekland, Portugal, Irland, Spanien etc. skall få nödlån.

Med Lissabonfördraget har avreglerings- och privatiseringspolitiken av tjänster, som är en av EU:s fyra omhuldade friheter underlättats. I fördraget har införts begreppet ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” bland annat i artiklarna 14 och 106 (FEUF). I början av 1990-talet talade man bara om ”tjänster av allmänt intresse” innan EU-kommissionen lanserade det nya begreppet 1996. Därefter har vad som definierats som allmänna välfärdstjänster praktiskt taget utan fackliga protester reducerats till en rännil.

Det betyder att EU-kommissionen och EU-etablissemanget betraktar i stort sett alla välfärdstjänster från utbildning, vård, omsorg, post och järnväg med mera som potentiella ekonomiska aktiviteter, vilka ”som fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i fördragen, särskilt konkurrensreglerna” (art 106.2). Det betyder också att EU:s upphandlingsdirektiv som överförts till svensk lagstiftning skall tillämpas. Detta innebär nästan regelmässigt att lägsta anbud vinner till priset av sämre kvalitet, försämrad arbetsmiljö och flexibla jobb, dvs social dumping.

En stor majoritet av svenska folket vill inte att välfärden privatiseras. Knappast någon kunde på 50-70 talen tänka sig att privata vinstdrivande välfärdsbolag skulle driva välfärdstjänster. Det är hög tid för fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsens politiker, oavsett vad EU-rätten säger, står upp för en välfärd utan vinst.

 

Jan-Erik Gustafsson

 

Kritiska EU-fakta nr 129 februari 2013