Vi säger nej till finanspakten
Med EMU-krisen har det blivit alltmer uppenbart att det är
EU:s stormakter som dikterar villkoren för övriga EU-länder. Den
finanspakt som Tyskland och Frankrike har påtvingat euroländerna
innebär allt mer av precis det som hittills fungerat mycket
dåligt. Europafackets generalsekreterare Bernadette Ségol säger
att finanspakten innebär ”permanent automatisk åtstramning ”och
att ”det är en nederlagsstrategi, därför att beslutet skär av
varje möjlighet till ekonomisk återhämtning”.
Finanspakten medför att man stramar åt tyglarna för
medlemsstaternas finanspolitik [offentliga utgifter och
skatter]. I praktiken handlar det om att acceptera kraftiga
nedskärningar i välfärden, försämringar för löntagarna och
uppluckringar av de fackliga rättigheterna.
Finanspakten innebär ett tvång för länder som har euron som
valuta att överge sitt demokratiska självbestämmande över
finanspolitiken och acceptera en hårdare styrning från det nya
Eurotoppmöte med en särskild ordförande som kommer att styras av
stormakternas regeringar och där EU-domstolen, EU-kommissionen
och Europeiska centralbanken [ECB] verkställer deras påbud.
Sverige och andra EU-länder utanför euron kan ansluta sig till
euroländernas åtstramningspakt på frivillig väg. Men att gå med
i finanspakten innebär ytterligare ett steg in i den valutaunion
som svenska folket röstade nej till i folkomröstningen 2003 och
som 82,3 procent skulle säga nej till om det vore folkomröstning
idag [SCB, november 2012].
Riksdagen måste därför säga nej till euroländernas finanspakt.
EU-kritiska Centernätverket,
Elektrikerförbundet,
Gruv 4:an,
IF Metall Malmfälten,
Kommunal Stockholms län Sektion 30,
Kommunistiska Partiet,
SEKO Infranord,
SEKO Mellannorrland,
SEKO Tunnelbanan Klubb 111,
Socialdemokratiska EU-kritiker,
Rättvisepartiet Socialisterna,
Svensk lokförarförening (SLFF),
Svenska Clartéförbundet,
Transportarbetareförbundet,
Transportarbetareförbundet avdelning 3,
Transportarbetare-förbundet avdelning 46,
Ung Vänster,
Välfärd utan vinst,
Vänsterpartiet
Kritiska EU-fakta nr 129 februari 2013