BAKTANKAR FRÅN EN EU-RABULIST

 

I ETT MYCKET välformulerat och hoppingivande ”manifest” i tio punkter skriver Daniel Suhonen, chef på det fackliga idéinstitutet Katalys, på Dagens Nyheters kultursidor att ”den kanske hetaste striden” på Socialdemokraternas stundande kongress står ”om de privata storföretagens rätt att fritt etablera sig och göra vinst på skattepengar”. Suhonen, som är en av delegaterna på kongressen, konstaterar att ”partiledningen är tveksam om någonting alls kan göras för att hindra det. […] Men de som 1980 ville privatisera välfärden lyckades genomföra extrema samhällsförändringar. Slutsats: Inget är någonsin omöjligt för viljan. […]

Kan en socialdemokrati som inte ser ett problem i att kapitalister får ökad makt över välfärden kalla sig socialdemokrater? Vad blir demokratins uppgift sedan, när allt är sålt?” Att bygga ett samhälle efter traditionella socialdemokratiska principer blir, enligt Suhonen, ”aldrig omodernt, men en socialdemokrati som inte ser möjligheten och fångar tillfället kommer att fasas ur historien. Inte för att den demokratiska socialismen är omöjlig eller icke önskvärd, utan för att man själv inte längre står för den.”

EURON KLARAR SIG som valuta, utan att något EMU-land utesluts. Men eurokrisen har övergått i en jobbkris. Det säger Lars Thunell, som nyligen lämnade posten som chef för Världsbankens expansiva finansieringsorgan IFC, till Dagens Industri.

Arbetslösheten i de krisdrabbade euroländerna, som till exempel Grekland och Spanien, ligger på över 25 procent och närmare 50 procent bland ungdomar. Och arbetslösheten fortsätter att växa i takt med den av trojkan (EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) ordinerade åtstramningspolitiken blir allt hårdare.

Enligt Thunell, i likhet med EU-kommissionen, ECB, IMF, Eurorådet (euroländernas finansministrar) med flera, ligger lösningen i att avreglera arbetsmarknaden så att de så kallade arbetsenhetskostnaderna sjunker. Här är lönesänkningar, förändrade arbetstider och sänkta pensioner några av möjligheterna.

När valutan inte är flexibel måste något annat vara det och det ”råkar” bli arbetskraften. Industrins ekonomiska råd – en rådgivande grupp för industriavtalet – uttryckte det så här i sin analys inför den svenska avtalsrörelsen 2001: ”Den uppenbara effekten vid ett svenskt medlemskap i EMU är att det krävs större flexibilitet i lönebildningen och på arbetsmarkanden när automatiska växelkursförändringar inte längre utgör den stabiliserande mekanismen.” [Ekonomisk Debatt, nr 2 2000]

I EN ARTIKEL PÅ Aftonbladets kultursidor [4 april] skriver Jan Scherman om arbetsgivardirektören Sture Eskilssons hemliga PM på 1970-talet som blev ”vändpunkten” för det nyliberala systemskifte som Sverige genomgått de senaste decennierna.

Scherman konstaterar: ”Här kan vi snacka om aktionsprogram med stora ekonomiska resurser. Konkreta kampparoller, inget snömos. Eskilsson linjerar upp ett omfattande och långsiktigt pr-arbete för att vända vänstervågen: Opinionsbildning, lobbying, utomhusreklam och starkt fokus på skolor och universitet. SAF blir med sin ordförande Curt Nicolin borgerlighetens samlande kraft. För privatisering, för högre vinster, för avregleringar, för skillnader och för ett samhälle med individen i centrum. Ett SAF:s Sverige, och så blev det – på alla punkter!”

Scherman missar en avgörande punkt på SAF:s agenda – medlemskapet i EU. Det skulle påskynda utvecklingen och göra den oåterkallelig eftersom den politiska makten på allt fler områden flyttas från de folkvalda i riksdagen till byråkrater och höga jurister i det odemokratiska EU-systemet.

”I EN TID DÅ VI har en migrationsminister som uttalar sig rasistisk om de människor som han anser inte äger rätten att leva i Sverige och en justitieminister som tycker det är okej att gränspolisen jagar papperslösa i kollektivtrafiken återstår hjältarna på Rosengrenska stiftelsen och andra frivilligorganisationer.” Det skriver Sanna Schiller i en krönika i rikstidningen ECT [28 mars].

Sedan våren 2004 driver Rosengrenska stiftelsen en mottagning i Göteborg för papperslösa, asylsökande och andra offer för EU:s inhumana flyktingpolitik. Här finns psykologer, läkare och sjuksköterskor. Varje vecka söker sig hundratals människor hit för att hjälp och stöd.
Stöd Rosengrenska stiftelsen arbete genom att sätta in ett ekonomiskt bidrag på plusgiro 46 21 54 – 6. Det går också att skänka överbliven medicin, läs mer på www.rosengrenska.org

DEN 20 MARS 2003 invaderades Irak av en USA-ledd koalition och landets diktator Saddam Hussein störtades.
Invasionen föregick av ett omfattande propagandakrig som handlade om att Hussein var i besittning av massförstörelsevapen, och ett skeptiskt FN kördes över.

Miljontals människor över hela världen demonstrerade mot kriget. I Sveriges genomfördes några av de största demonstrationerna i modern tid. Men till ingen nytta.

Tio år senare vet vi att USA och deras EU-allierade, främst Storbritannien, ljög om förekomsten av massförstörelsevapen. Vi vet också att uppemot en miljon människor har dött, som en direkt eller indirekt effekt av kriget. Vi vet också att det irakiska samhället fortfarande präglas av instabilitet och våldsdåd, även efter att USA dragit tillbaka sina trupper och säkrat tillgångar till oljekällorna (dvs. krigets egentliga syfte).

NÄR ETT EUROLAND överhettas av en lånebubbla, vilket hände till exempel Spanien, finns det små möjligheter att på egen hand ta sig ur krisen.

Man kan inte devalvera eller revalvera, helt enkelt därför man inte längre har en egen valuta.

Det går inte heller att förhindra ett spekulativt inflöde av kapital genom att höja räntan, för den sätts ju av centralbanken i Frankfurt.

Det är också förbjudet för ett enskilt land att införa restriktioner på kapitalrörelser över gränserna.

Kvar finns då inte mycket mer än att sänka löner och utgifter, det som på ekonomspråk kallas intern devalvering. För vanligt folk handlar det om en ekonomisk-politisk tvångströja av nyliberal modell made by den så kallade trojkan – EU-kommissionen, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF).

GÖSTA TORSTENSSON

 

Kritiska EU-fakta nr 130 maj  2013