Motstånd mot EU både nationellt och internationellt
– Utan tvekan håller vi på att uppleva en
attack utan tidigare motstycke mot den europeiska
arbetarklassen, från kapitalets institutioner, trojkan och deras
medbrottslingar till regeringar. En attack som driver oss hundra
år tillbaka i tiden.
Det säger Jordi Salvador Duch, generalsekreterare för den
fackliga landsorganisationen UGT i regionen Katalonien i
nordöstra Spanien. Vi träffas på en internationell facklig
konferens i Tarragona i södra Katalonien med 130 deltagare från
13 europeiska länder.
Med begreppet ”trojkan”, som är väl etablerat i södra Europa,
åsyftas EU-kommissionen, Europeiska centrabanken (ECB) och
Internationell valutafonden (IMF), dvs. de tre internationella
institutioner som styr och ställer efter eget behag i de
krisande euroländerna framför allt i södra Europa.
Krisen i de sydeuropeiska euroländerna har delvis olika
bakgrunder, men euron har i sig skapat problem som på flera sätt
bidragit till krisen i vart och ett av de drabbade länderna.
När länder som Spanien gick med i euron fick de lägre ränta än
med sig egen gamla valuta. Mellanskillnaden blev en
oemotståndlig lockelse för bankerna i norr att tjäna stora
pengar på att låna ut miljarder till länder i söder.
När ett euroland överhettas av en lånebubbla, vilket hände
Spanien, finns det små möjligheter att på egen hand ta sig ur
krisen.
Man kan inte devalvera eller revalvera, helt enkelt därför man
inte längre har en egen valuta. Det går inte heller att
förhindra ett spekulativt inflöde av kapital genom att höja
räntan, för den sätt ju av centralbanken i Frankfurt. Det är
också förbjudet för ett enskilt land att införa restriktioner på
kapitalrörelser över gränserna.
Kvar finns då inte mycket mer än att sänka löner och utgifter,
det som på ekonomspråk kallas intern devalvering. För vanligt
folk handlar det om en ekonomisk-politisk tvångströja av
nyliberal modell.
Spanien har ännu inte behövt ansöka om så kallade ”nödlån” från
trojkan direkt till de statliga finanserna, men det spanska
bankväsendet har fått krediter från de så kallade
räddningsfonderna EFSF och ESM. Det är inte bidrag, utan lån det
handlar om, länge till vad som kan beskrivas som en ockerränta
på 5,9 procent. (Enbart Frankrike har på sin medverkan i de
grekiska ”nödlånen” tjänat 1,4 miljarder euro.)
I utbyte mot lånen ställer trojkan och regeringarna i de
dominerande euroländerna Tyskland och Frankrike även krav på
nedskärningar av välfärden, privatiseringar av sjukvården och så
kallade ”strukturreformer”, vilket kan ses ett kodord för
avregleringar på arbetsmarknaden i Spanien. En av ”reformerna”
har gjort det både billigare och enklare för spanska
arbetsgivare att säga upp anställda.
– På mindre än fyra år har vi förlorat rättigheter som erövrats
genom århundraden av kamp, såsom rätten till arbete för alla,
värdiga arbeten, pensioner som garanterar ett lyckligt slut på
livet, tillräckliga löner som man gjort sig förtjänt av, en
offentlig och allmän vård av kvalité, en utbildning lika för
alla, universitet som inte är reservat för rika, rätten till
ersättning när man är sjuk osv, säger Jordi Salvador Duch.
Nio miljoner strejkade i Spanien den 14 november förra året.
Enligt de spanska facken deltog tre fjärdedelar av alla
anställda i generalstrejken, den åttonde sedan landet blev
demokratiskt 1977. Störst var uppslutningen bland
industriarbetarna. I Katalonien uppges 95 procent av de
anställda inom industrin ha stannat hemma från jobbet.
Nu vill facken fortsätta kampen mot åtstramningarna. För
miljontals spanjorer handlar det om ren självbevarelsedrift.
Den av trojkan dikterade åtstramningspolitiken är nämligen som
att försöka släcka en eld med bensin. Den spanska ekonomin
väntas enligt landets centralbank krympa med 1,5 procent i år
och arbetslösheten beräknas notera en ny topp på över 27
procent.
Spaniens budgetunderskott beräknas till 6 procent av BNP 2013,
vilket är väsentligt högre än målet på 4,5 procent (vilket är
långt större än vad euroländernas finanspakt som trädde i kraft
vid årsskiftet, enligt den får det ”strukturella
budgetunderskottet” uppgå till maximalt 0,5 procent.)
Jordi Salvador Duch och andra fackliga företrädare, bland annat
från den andra fackliga centralorganisationen CCOO, säger att
man kan komma att kräva folkomröstning om högerregeringens
fortsatta åtstramningar.
Och motståndet mot trojkan, dvs. EU och IMF, måste föras
regional, nationellt och internationellt.
- Vår kamp är ännu begränsad till nationell nivå, ledd av våra
fackföreningar utifrån de nationella klasserna. Samtidigt som
kapitalets organisationer fungerar i en internationell ram som
effektivt kan suga ut arbetarna och folken. Det är nödvändigt
att förändra denna verklighetsutveckling.
– Arbetarnas vilja att på ett effektivt sätt bekämpa den politik
som enbart står i kapitalets tjänst har hittills inte funnit
sitt förlopp på europeisk nivå. Det är den diskussionen som, för
oss, har börjat. Vi behöver en verklig sammanfogning och en
gemensam aktion mellan våra organisationer på nivån för Europas
alla nationer och folk, konstaterar Jordi Salvador Duch,
samtidigt som han är en av många i Katalonien som agerar för
självständighet från Spanien.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 130 maj 2013
