”JAG ÄR EN STOR EU-vän, en stor Europavän”, förklarade Stefan
Löfven i sitt tal under Almedalsveckan i början av juli. ”I
Sverige tror jag vi underskattar EU:s betydelse för att vi har
fred i Europa.”
Samma argument hördes inför EMU-folkomröstningen 2003. Bland
annat gavs det ut en skrift med titeln ”Samarbete för arbete och
demokrati”. Utgivare var Industrifacket, Pappers och Metall, där
Stefan Löfven var vice ordförande. I skriften påstod man att
”Det politiska huvudsyftet med EMU är att vidareutveckla det
hittills framgångsrika arbetet med att väva samman
medlemsländerna på ett sådant sätt att freden, demokratin och
respekten för de mänskliga rättigheterna säkras.” Att gemensamma
pengar skulle leda till fred mellan nationer är ett mycket
märkligt påstående. Det finns ingen som helst garanti för att en
överstatlig valuta skapar fred och försoning. Däremot finns
åtskilliga historiska och aktuella exempel på motsatsen.
ETT TYDLIGT EXEMPEL är inbördeskrigen i det forna Jugoslavien.
Uppenbarligen hade inte den gemensamma valutan (dinaren) någon
fredsbevarande effekt. Det kanske till och med hade varit så att
spänningarna mellan de olika delarna av den sydslaviska unionen
hade varit mindre om landet haft flera valutor. Det kan vi inte
veta, men påståendet är åtminstone lika riktigt som det
motsatta.
Faktum är att de allra flesta krig sker inom länder som har en
enda valuta. Mellan 1989 och 1999 fanns det 108 väpnade
konflikter i världen. 101 av dessa var inom stater som hade en
gemensam valuta. Tre fjärdedelar av dessa konflikter ägde rum i
demokratiska eller halvdemokratiska stater till exempel
Storbritannien (Nordirland), Spanien (Baskien), Frankrike
(Korsika), Indien (Kashmir) och
Turkiet (Kurdistan). Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri
förekom under år 2000 totalt
27 krig eller väpnade konflikter i världen – 25 av dessa pågick
inom statsbildningar med en gemensam valuta.
En analys av orsakerna till väpnade konflikter visar att en
gemensam valuta i sig inte förhindrar krig. Krig och konflikter
har helt enkelt andra orsaker.
OM NU EMU ÄR ett fredsprojekt, som Stefan Löfven hävdar, så är
det ett fredsprojekt oavsett om Sverige är medlem eller inte. Är
det överhuvudtaget någon som tror att det skulle bli krig om vi
i Sverige behåller en egen valuta? Vad spelar det för roll för
freden Europa om vi köper falukorv med kronor eller euro?
Sverige utgör inget hot mot freden och är ej heller hotat. En
eventuell krigsrisk påverkas inte det ringaste av vilken valuta
vi har i Sverige.
De flesta människor tror inte heller att ett krig mellan
Tyskland och Frankrike står för dörren. Det finns ingen seriös
bedömare som menar att det är euron som hindrar att tyskarna på
nytt drar på sig pickelhuvorna och marscherar iväg för att
återta Elsass- Lothringen. Inte heller att risken för att
Danmark skulle hamna i krig ökat genom att man röstat nej tre
gånger till euron i de hittills enda folkomröstningarna som
hållits i frågan förutom den i Sverige.
SNARARE ÄN ETT fredsprojekt utgör EMU en reell konflikthärd. Det
finns nämligen mycket som talar för större politisk instabilitet
med EMU. Euroområdet är som alla vet, minus Folkpartiledaren Jan
Björklund och kanske även Stefan Löfven, ett olämpligt och
dåligt fungerande valutaområde. Tittar vi på hur EMU utvecklats
sedan starten 1 januari 1999 ser vi att inte ens de mest
pessimistiska profetiorna har uppfyllts. Det har blivit ännu
värre.
Svårigheterna att föra en ekonomisk politik som passar alla
länder i euroområdet har redan lett till spänningar inom
valutaunionen. Om spänningarna fick pysa ut genom landspecifika
valuta- och penningpolitiska åtgärder skulle problemen vara mer
hanterliga och riskerna för konflikter vara betydligt mindre.
KONFLIKTERNA INOM EMU blir allt större. Stormakterna inom
valutaunionen (Tyskland och Frankrike) och EU:s institutioner
driver in de klenare länderna i valutaunionens periferi i
recessionsliknande tillstånd med växande massarbetslöshet,
tvingar fram sociala nedskärningar, privatiseringar och
avregleringar som utlöser protestaktioner från de drabbade,
särskilt anställda inom offentlig sektor. Se Grekland. Och
Spanien. Förvärras eurokrisen ytterligare är det inte otänkbart
att hela den europeiska kontinenten dras ned i djup ekonomisk
kris och destabiliserande politiskt kaos och att EMU-fuskbygget,
kanske rent av hela EU-projektet, rasar samman.
”HISTORIEN VISAR att en valutaunion kräver ett mycket kraftfullt
politiskt centrum för att fungera”, sade Nils Lundgren,
nationalekonom och företrädare för Junilistan, före den svenska
EMU-folkomröstningen . ”Jag, och många med mig, vill inte se ett
sådant starkt politiskt centrum. Därför tror jag att EMU kommer
att gå i kvav inom fem, tio eller femton år i samband med en
riktigt svår ekonomisk kris.” (Svenska Dagbladet 29 april 2002.)
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 131 september 2013