”MED EMU ÖKAR det politiska inflytandet på marknadens bekostnad.
Det är ett starkt vänsterargument.” Det sade Stefan Löfven, då
vice ordförande i fackförbundet Metall och ordförande i Fackliga
röster för Europa, i LO-tidningen den 9 maj 2003. ”Idag styr
marknaden över ränta och valuta. Jag är förvånad att de som
säger sig vara vänster och mot EMU försvarar markandens starka
inflytande.”
Löfvens resonemang är märkligt på många sätt.
För det första är det dunkelt vad han menar med att marknaden
styr över sen svenska räntan. Det är ju riksbanken, närmare
bestämt dess direktion, som sätter styrräntan (reproräntan)
vilket i sin tur påverkar markandsräntorna.
Möjligen menar Löfven att riksbanken fungerar odemokratiskt, i
det att det är politiskt oberoende byråkrater och inte politiskt
förtroendevalda som avgör räntenivån. I så fall är det inte
svårt att hålla med. Men saken är ju den att penningpolitiken
har avdemokratiserats som ett viktigt led i anpassningen till
EMU. Det var på regeringen Perssons förslag som riksdagen
(socialdemokraterna tillsammans med de borgerliga partierna)
1998 beslöt att riksbanken skulle göras oåtkomlig för politiskt
inflytande och att den enväldiga riksbanksdirektionens
viktigaste uppgift är att bekämpa inflationen.
ATT DET ÄR MARKNADEN som styr den svenska valutan är korrekt.
Ända sedan kronan i november 1992 frigjordes från kopplingen
till ecun (eurons föregångare) har kronan haft en flytande
växlingskurs. Det betyder att det är tillgång och efterfrågan på
valutamarknaden som från dag till dag, timma till timma
bestämmer kronkursen. Denna regim har både fördelar och
nackdelar. I stort sett hela ekonomkåren är överens om att de
senaste decenniernas valutapolitik har varit till fördel för
Sverige. Och i stort sett ingen vill i dag försvara det
”ekonomisk-politiska fiasko” (tidningen Affärsvärlden) som
ecu-kopplingen, dvs. EU-anpassningen, innebar.
Men visst kan man som demokrat tycka att det vore bra med ett
större mått av politisk styrning av växelkursen för att till
exempel vid ekonomiska kriser kunna bedriva en mer expansiv
valutapolitik. Men det skulle förutsätta att vi återinför någon
form av valutareglering, dvs. begränsningar av kapitalets
rörlighet. I dag råder det gränslös frihet för kapitalet, eller
marknadens diktatur om man så vill. Orsaken är att Sverige i
anpassning till EU och EMU har avskaffat alla regleringar av
valuta- och kreditmarknaderna.
För det andra är påståendet att ”EMU ökar det politiska
inflytandet på marknadens bekostnad” helt felaktigt. Upp till
bevis, Stefan Löfven! På vilket sätt ökar det politiska
inflytandet? På vilket sätt minskar marknadens inflytande? Saken
är den att om vi går med i EMU så är det inte riksbanken som
bestämmer räntan, utan den europeiska centralbanken i Frankfurt.
ECB har exakt samma nyliberala konstruktion som den svenska
riksbanken. Den är oberoende (artikel 130 i Lissabonfördraget)
och uppdraget är att bekämpa inflationen (artikel 127 i
Lissabonfördraget).
Hur kan då Löfven påstå att det politiska inflytandet över
räntan ökar om Sverige går med i EMU? Det är nonsens. Det är den
europeiska centralbanken som utan politisk styrning eller
demokratisk kontroll enväldigt sköter penningpolitiken i
EMU-området. Däremot skulle en svensk EMUanslutning medföra att
vi påtvingas en räntepolitik som är mer åtstramande än den
svenska riksbankens och som inte är utformad efter den
ekonomiska situationen i Sverige.
HUR ÄR DET DÅ med valutan? Innebär ett medlemskap i EMU ”ökat
politiskt inflytande på marknadens bekostnad” över
valutapolitiken som Stefan Löfven påstår? Nej! Helt enkelt
därför att euron, precis som kronan, har en flytande växelkurs i
förhållande till andra valutor. Det är tillgång och efterfrågan
på marknaden som bestämmer eurons värde. Några möjligheter till
politisk styrning (devalvering eller revalvering) av euron finns
följaktligen inte. Hur kan Löfven då påstå att det politiska
inflytandet över valutan ökar om Sverige går med i EMU? Beror
det på okunskap eller var det ett medvetet försök att försöka
vilseleda svenska folket inför folkomröstningen i september 2003
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta nr 131 september 2013